Dags att spräcka jagbubblan

Hur ser kritikens position ut, och vart är den på väg? Idag inleds en festival för kulturkritik i Malmö och Köpenhamn. Temat är ”Kritiken i den nya offentligheten”.

Men först en tillbakablick på 1900-talets litterära kritik. Fredrik Böök var en tongivande litteraturkritiker under dess första hälft, i en ordvändning sades han kunna avgöra en författares öde. Den biografiska litteraturforskningen var rådande. Det var inte enbart Bööks nazistsympatier som förde honom bort från offentlighetens centrum efter andra världskriget, det skedde också ett paradigmskifte inom kritiken. Bengt Holmqvist och Göran Printz-Påhlson gav med inspiration från den anglosaxiska rörelsen The new criticism uttryck för en textbaserad litteraturkritik, där författarens biografi blev ovidkommande. En språkligt avancerad modernism behövde sin uttolkare.

Men The new criticism hade också sina svagheter. Att endast söka allt i texten utan hänsyn till politisk, social och biografisk kontext kunde vara bekvämt i ett samhälle med starka spänningar där texten aldrig kunde bli ett vittne. Under det politiserade 1960- och 1970-talet föddes andra typer av litteratur som reportage, bekännelser och kvinnokampstexter, vilket också medförde en annan typ av ideologiserad kritik. Form och stil blev ovidkommande och innehållet kom i fokus. Åter poängterades förbindelsen mellan liv och dikt, men nu inte av psykologiska och biografiska orsaker utan snarare av sociologiska, politiska och feministiska skäl.

Reaktionen kom på 1980-talet då Horace Engdahl gick hårt ut mot en författargeneration som i boken ”Självdeklaration” beskrivit sina utgångspunkter. Författarna var naiva som såg sin skrift som utlöpare av deras egna subjekt. Intertextualitet, det av Julia Kristeva myntade begreppet, blev ordet för dagen. Varje litterärt verk författades i ett rum av andra texter och i förlängningen var författarens jag närmast avskaffat. Engdahls artikel väckte indignation, inte minst bland dem som ansåg att liv och dikt var intimt förbundna, men den banade väg för en sofistikerad textbaserad litteraturkritik med inflytande från Barthes och Derrida. Med essäboken ”Beröringens ABC” kunde Engdahl elegant återknyta till en författares personlighet, som den röjde sig stilmässigt i texten utan att ge avkall på sin tidigare kritik.

Ändå får väl Horace Engdahl och Anders Olsson, en annan av intertextualitetens banerförare sägas ha gått till reträtt från sina radikalaste positioner. Anders Olsson har i sin forskning kring Celans poesi funnit biografiska nycklar till texten. Också i arbetet med Nobelpriset, framför allt på 2000-talet där begreppet ”vittneslitteratur” lanserats, har man poängterat sambandet mellan liv och dikt, som i priserna till Kertész, Müller och Doris Lessing.

Just nu ser vi en högkonjunktur för åsikten att liv är lika med dikt. Det har gjort att form och stilfrågor lyser med sin frånvaro i kritiken och innehållet står i fokus. Vågen av fiktion och autofiktion har uppenbart krånglat till kritikerförmågan att se vad som är ett diktjag och vad som är en författare, vilket blivit märkbart i debatten kring Maja Lundgren, Carina Rydberg och Karl Ove Knausgård. Om postmodernismen avskaffade jaget har post-postmodernismen tagit revansch i jakten på ett autentiskt jag med Karl Ove Knausgårds mäktiga kraftprov ”Min kamp” som det tydligaste exemplet. Verket möts ofta av polemik mot åsikter man anser att författaren gett uttryck för.

Är vi då tillbaka vid Fredrik Bööks självbiografiskt präglade litteratursyn? Även om likheter finns är skillnader uppenbara. Om Böök kunde liknas vid en präst som, auktoritär och upphöjd, predikade för en tyst församling kan dagens litterära offentlighet snarare påminna om ett nöjesfält där läsarna var för sig strövar runt bland blingande attraktioner som högljutt pockar på uppmärksamhet. På allt mer brokiga kultursidor skriver allt fler skribenter, varav ingen har ett avgörande inflytande. På internet försiggår ett enormt utbud av åsikter, en sympatisk demokratisering har onekligen ägt rum. Med ett knapptryck kan man inhämta åsikter om exempelvis Joan Didions ”Blue Nights” från tidningar i USA och Storbritannien, liksom intervjuer utlagda på Youtube och Facebook.

Men trots denna hänförande mångfald uppträder problem. De konkurrensutsatta kritikerna måste profilera sig för att märkas, vilket ofta sker genom känslornas snabbväg. Det tenderar att göra kritiken subjektiv och jagcentrerad. Om det för något decennium sen räckte med att bli berörd i en recension mobiliseras numera inte sällan tårar eller en palett av affekter eller symptom. En kritiker kan profilera sig som cool­ast i rökrutan med ett slängigt språk, hippt ordval eller intima anekdoter från sin vardag. Influenserna från kvällstidningarnas spektakulära estetik blir påtaglig.

Sammantaget blir det litterära offentliga klimatet fragmentiserat, egocentrerat och infantiliserat eftersom det som barnet på nöjesfältet styrs av en lustprincip med kort tålamod. Många litteraturmagasin har dessutom lagts ner vilket gör att många böcker aldrig får en andra chans, och att längre analyser saknar plats.

Så ser trenden ut, men alla följer den lyckligtvis inte. Motkrafter finns, som veckans kritikerfestival i Malmö och Köpenhamn. Den drivs av Magnus William-Olsson som sedan flera år bedriver en omfattande seminarieverksamhet som försöker formulera en kritik i ett informationssamhälle som tävlar om vår uppmärksamhet. Internet erbjuder möjligheter för den som kan orientera sig och där finns lågmälda och seriösa bloggar och nättidskrifter med ambitiös nivå. Men bloggar och internetbaserade tidskrifter kan ha en kort livslängd och får ibland karaktären av fanzines.

Kulturbevakningen har ändå i stort ökat i alla medier, samtidigt har uppvärderingen av populärkulturen, featurereportage och intervjuer gjort att tyngre artiklar blivit sällsyntare. Jag önskar en tillnyktring från den alltför egocentrerade och affektladdade kritiken, en återgång till en mer analyserande och argumenterande kritik. Jag skulle framför allt vilja se en hållning som sätter den litterära texten i centrum, inte författaren som skrivit den, eller kritikern som läser den. Tänk om vi skulle återupptäcka den litterära texten igen. Det tror jag alla skulle vinna på.