.Förr i världen kunde landsortsmuseer få fina depositioner av Nationalmuseum
för att kompensera den lokala bristen på bra konst. Det var snällt tänkt,
men förutsättningen var närvaron av makt och hierarki. Det var en ojämlik,
välvillig gest neråt.
”Scenbyte” kallas den nya hängningen av verk från Moderna museet på filialen i
Malmö. Så gott som hela det gamla Rooseum är fyllt. Generöst, kan man ju
tycka. Men i grunden visar det sig som något annat. Det är ett tecken för
närmsta framtiden. Makten, besparingarna, hierarkin döljs genom mängd och
prakt.
Moderna Malmös chef Magnus Jensner lämnar sitt uppdrag, eftersom det inte går
att genomföra. Han ersätts av en samordnare, en platschef. Konstnärlig
ledare avskaffas, för det står Stockholm för. Kan det bli tydligare?
Jag hade nästan hunnit glömma oron då filialen öppnade för två år sedan, att
den skulle överskuggas av Stockholm och inte förankras i Malmö. Lars Nittve
var översvallande då han lovade självständighet och mer därtill. Magnus
Jensner skulle ha fria händer.
Genom utställningar skulle filialen skaffa en egen profil, förstärkt av små
kräsna urval ur de centrala samlingarna. Och vi fick syn för sägen.
Nu är det scenbyte, svek och löftesbrott. Framöver blir samlingarna
huvudsaken, större utställningar undantagen, bortsett från det Jensner redan
förberett.
Där ser vi vad en gest betyder, då hierarkier samtidigt upprätthålls. Nittves
löften till Jensner, med oss alla som vittnen, är i dag bara stoft.
Moderna museet i Stockholm har naturligtvis en bra samling. Men det finns
många bra samlingar. På sitt sätt är varje lokal samling unik. Det gäller
Göteborgs konstmuseum, det gäller Louisiana, det gäller Louvren, det gäller
Museum of Modern Art i New York lika väl som det gäller Moderna museet i
Stockholm. Alla är präglade av tid, inköpare, omständigheter. Det gör dem
intressanta, men inte universella.
Jag har väldigt svårt att förstå varför Moderna museet i Stockholm ständigt
skulle få visa sina samlingar i Malmö. I en stor byggnad, som kommunen är
med och betalar.
Någon kanske förväxlar det med kulturpolitik. Men jag ser det som den
kolonisering av Malmö konstliv som jag fruktade redan för två år sedan.
Varför ska Moderna museets samlingar ha ett eget hus, då staden själv har en
uppseendeväckande konstsamling, som mestadels ligger nerpackad. Den kan
bitvis väl mäta sig med Modernas. En osynliggjord resurs. Ingen kan inbilla
mig att staden i sina politikers perspektiv är stor nog för både Moderna
museets och de egna samlingarna. Kulturförvaltningen och politikerna gladde
sig för två år sedan åt ett unikt konstinitiativ. Nu har det svikits.
Frågan är nu vad staden tar sig till?
Mitt förslag: Säg upp Moderna museet från Rooseum och ge huset till Malmö
konstmuseum.