En barnfamilj lyfter in sin barnvagn på en mycket liten kaffeservering i en
svensk storstad och ser sig vädjande omkring: Finns det plats för oss? Sedan
läser de tveksamt av ansiktena hos dem som redan har en sittplats: ”Flytta
ut till förorten, där finns det gott om plats, eller ta bilen till
McDonald’s.”
Barnfamiljerna som försöker leva ett storstadsliv är städernas senaste
nykomlingar. Men de förskjuts långsamt ut mot periferin av städernas ovilja
att välkomna dem. Det kan vara ett stort misstag.
Barnfamiljerna har en anhängare i sin ihärdighet i stadsbyggnadsskribenten
Jane Jacobs, som dog i april, 89 år gammal. Inte minst i hennes bok Den
amerikanska storstadens liv och förfall från 1961, på svenska först 2005.
Jane Jacobs placerade sin samtids bästa uppfostringsplats på trottoaren på
Hudson Street i New Yorks West Village.
Jane Jacobs West Village i New York har på femtio år blivit själva urbilden
för drömmen om det urbana livet. Mycket efterfrågat, liten tillgång, mycket
dyrt.
I det första numret av den svenska livsstilstidningen Family Living,
berättar skådespelerskan Julianne Moore hur hon blev förälskad i den här
delen av New York. Hon visar sitt loft, där hon bor med sin dotter och sin
man. Sarah Jessica Parker har setts valla sin son i lekparken mellan Hudson
och Bleeker, och supermodellen Helena Christensen har öppnat en, enligt egen
utsago, ”underlig och underbar” butik med vintage något kvarter bort. Det
står också i Family Living.
Jag promenerar Hudson Streets trottoar upp och ner. Går fram till alla som
är över 75 och frågar om de kände Jane Jacobs. Får vaga hänvisningar som
svar. Ingen av de butiker hon skriver om ligger kvar, inte
grönsakshandlaren, som kunde se efter barnen, inte blomsteraffären. Bara
White Horse Inn, där Dylan Thomas söp ihjäl sig. Vad tror jag att jag ska
hitta?
Jag ger upp, sätter mig på en bänk med en hämtkaffe. En kvinna i
åttioårsåldern undrar om hon kan få låna min plats, hon har försökt hejda en
taxi på den enkelriktade gatan som strilar av gula bilar i två filer. Benen
är lite svaga. Hon heter Joan Swan. Hon har bott här i West Village sedan
1962. Hon brukade träffa Jane Jacobs på tvättomaten. Vi blir sittande på
bänken och talar om Jane Jacobs. De som går förbi oss har små hundar i
koppel eller små barn i Maclaren Techno XT-05-sulkyer. Familjerna här ser
väldigt bra ut, snygga – de är lika delar pedagogisk waldorf och italiensk
deli. Joan Swan säger att husen hon bor i var Jacobs idé. Låga hus för
människor med låga inkomster istället för de föreslagna höghusen.
Ingen attackerade förra århundradets moderna stadsbygge, eller
saneringsprojekt, mer furiöst eller med en bättre berättarteknik än Jane
Jacobs. Men man gör fel om man placerar in henne i raden av
förortsföraktare. Hennes fyra regler för en lyckad stadsdel handlar i ganska
liten utsträckning om form: olika funktioner (arbete, bostad, kultur), hög
täthet, hus i olika åldrar, korta kvarter (många hörn). Sådant kan skapas,
och skapas, också i en förort. Det är en fråga om att hitta rörelserna,
platserna som är viktiga för dem som bor där, och förstärka dem. Inte om att
receptbelägga förorterna med hela kvarter med slutna gårdar, eller vad de så
kallade nyurbanisterna brukar komma dragande med.
Jacobs skriver egentligen mer om socialt kapital, om närheten mellan
människor, om förmågan att påverka sin omgivning, om att inte vara fast i
något färdigplanerat.
Joan Swan talar om sina två döttrar som växte upp här på 1960-talet. Om
mom and pop stores, små familjeföretag, tryggheten, om ögonen på gatorna.
Hon ser på mig bakom sina slipade solglasögon och skrattar när hon säger att
hon gråter när hon går nerför Bleeker Street idag och ser Ralph
Lauren-butikerna. Och hon frågar hur många barn jag har, och undrar om inte
min generation är en lite väl paranoid föräldrageneration.
Sedan reser hon sig från bänken, staplar krum ut i gatan och vinkar efter en
taxi. ”Du ska inte lyssna för mycket på mig, jag är en gammal kvinna, klart
jag tycker det var bättre förr”, säger hon. Jag stegar trottoarens bredd på
vägen tillbaka till bänken. Jag uppskattar den till fem och en halv meter.
Ett kapitel i Jane Jacobs bok om städernas död heter: ”Trottoarens funktion:
barnuppfostran”. Det skulle sätta en trafikstockning i halsen på många
föräldrar uppvuxna i det trafikseparerade nittonhundratalet. Jacobs poäng
med trottoaren som uppfostringsplats är att barnen slipper hålla mamma i
handen, eftersom det finns andra som ser dem där.
Jacobs beskriver en utflykt till en lekplats på Manhattans West Side. Jacobs
tyckte genuint illa om lekplatser, egentligen om allt som var ämnat för
något alldeles specifikt. På lekplatsen kunde hon se hur ”tre små pojkar
eldade en brasa under en träbänk”, sedan kom hon hem och konstaterade att
hemma på Hudson Street ”var det tolv barn som lekte på trottoaren framför
hyreshuset, skrädderiet, vårt hus, tvättinrättningen, pizzerian och
fruktaffären, under övervakning av fjorton vuxna”.
Hon skulle se den smällfulla lekparken hundrafemtio meter från hennes port
en lördag i maj. Trottoaren i all ära, men nu har vi under femtio års tid
lärt oss leka på lekplatser. Vi är nöjda om vi kan tränga in hela familjen
på fiket sedan, efter leken: ”Har ni en mikro där man kan värma barnmat?”
Mångfald. Så beskrev Jane Jacobs framgångsreceptet bakom den här stadsdelen
på 1950-talet. Det är samma ord som Richard Florida använder för att
beskriva platser som kommer att efterfrågas av den nya sociala klass som han
kallar den kreativa. Det är definitivt den klassen jag ser slå sig ner på en
bit av trottoaren på Hudson Street en lördag intill spritbutiken för att
sälja lemonad tillsammans med sina barn för en dollar glaset.
I en artikel om Jane Jacobs i tidningen Arkitekturs aprilnummer konstaterar
journalisten Jesper Meijling att Jacobs inte bara beskriver en stadens
mångfald utan också kopplar den till stadens ekonomi. Den mångfald, den
täthet och det sammanträngda liv som många såg som stadens förfall, ser
Jacobs som stadens ekonomiska motor, små företag, mom and pop stores,
kreativa företag, människor som har starka nätverk. ”Hennes kritik var den
första liberala attacken på den liberala idén om stadsförnyelse”, skrev New
York Times i sin dödsruna, och placerar hennes bok som en parallell rörelse
med Ralph Nader och Malcolm X.
Jane Jacobs skrev sin bok i en tid av tilltro till det planerade livet; ett
liv av bostadsområden, kulturområden och handelshus, i en tid där man ”kunde
bortse från hur en marknad organiseras fysiskt”, skriver Meijling. Jacobs
ser hur staden dras isär och inte bara blir tråkig utan också olönsam.
Nu när städers ekonomiska framgång inte sällan sägs handla om att skapa
byggnader som gör intryck och skapar någon sorts abstrakt logo-identitet, är
Jane Jacobs ett bra motgift. När städers framtidstro inte sällan sägs kunna
växa ur imponerande arkitektoniska mästerverk i form av museer som ska locka
turister är Jacobs envisa kvardröjande vid vardagen, gathörnets demokrati,
och trottoaren som stadens ekonomiska motor hennes kanske främsta bidrag i
vår tid.
DAN HALLEMAR
arkitekturskribent