Daniel Sandström läser Joan Didion

"Vi berättar historier för att kunna leva". Inledningen på Joan Didions essäbok "The White Album" från 1979 kan läsas som en programförklaring till hela hennes författarskap.

Men Didions böcker, oavsett om det gäller hennes romaner, essäer eller journalistik, handlar lika mycket om det som de flesta av oss inte kan sätta ord på: när berättelsen havererar, när orsak och verkan slutar gälla. Hennes bästa berättelser är samtidigt icke-berättelser, rapporter från ett gränstillstånd, där intrycken aldrig bildar en sammanhängande enhet, och ändå förmedlar något avgörande.

Som just " The White Album", som tittar tillbaka på de turbulenta åren 1966-1971, och vittnar om ett Kalifornien, där studentrevolterna, de svarta pantrarna, Jim Morrison och Mansonmorden blir tecken på en alltmer kaotisk och hotfull utveckling.

"Det var meningen att jag skulle kunna intrigen" skriver Didion om denna tid och passar samtidigt på att anspela på sina insatser som manusförfattare i Hollywood, "men det enda jag visste var det jag såg: blixtupplysta fotografier i olika sekvenser, bilder utan någon innebörd utöver deras tillfälliga arrangemang. Det var inte en film, utan som att befinna sig i ett klipprum."
Joan Didion föddes 1934 i Kalifornien, och var således för gammal för att vara en del av den alternativ- och revoltkultur som hon kom att bevaka. Med åren har hon blivit alltmer radikal, men på 60-talet präglades hennes världsuppfattning av ett slags konservativ existentialism. Hon tillhörde, sa hon, den sista generationen som identifierade sig med vuxenvärlden.
Myten säger att en författare ska förkroppsliga sin tid, vara en del av den. Men Joan Didion blev en stor tidsskildrare just därför att hon inte var synkad med sin epok. Våren 1967 åker hon till San Francisco och ser en generation bortkollrad av LSD och oartikulerade drömmar, en värld där femåringar går i "High Kindergarten" och uppmanas att ta en tripp.

En revolt mot samhället? Nej, skriver Didion helt befriad från önskan att vara radical chic, det här är en generation som snarast agerar utifrån en okunskap om vad ett samhälle är. Deras uppror har inget med samhällskritik att göra.
Ändå rymmer kritiken ofta självkritik. Didions 60-talstexter utspelar sig vanligen i Kalifornien, men dess egentliga spelplats är gränslandet mellan jaget och omvärlden. Tidsanda och psykologi glider samman. Är det jag eller världen som är sjuk? Frågan skymtar ofta under textytan.

Just den subtila blandningen av personligt och samhälleligt blev Didions banbrytande bidrag till den journalistik som senare kom att hypas under beteckningen new journalism. Men eftersom hon hade en mer lågmäld framtoning än manliga journaliststjärnor som Tom Wolfe och Hunter S Thompson, blev hennes genombrott, som kom med essä- och artikelsamlingen " Slouching Towards Bethlehem" (1968), aldrig så dramatiskt.

I Sverige har hon förblivit relativt okänd, översättningarna har varit högst sporadiska. Fast 1971 gav Norstedts ut romanen "Lagt kort" (på engelska "Play it as it lays"), som idag räknas som en minor classic i amerikansk prosa. Nu ger Atlas ut den igen i en uppdaterad version, vilket förstås är glädjande, även om den svenska översättningen har stora brister.

"Lagt kort" handlar om Maria Wyeth, en ung skådis som är trött på alla roller som livet kräver att hon måste spela. Hon är vad Ulla Isaksson vid samma tid kallade för ett känslokallt "Aniarabarn", på destruktiv drift mot något som hon inte kan definiera, mer än att det förmodligen har farliga konsekvenser.
I "Lagt kort" förvandlas det moderna Kalifornien och Hollywood till en version av T S Eliots öde land, där kulturen håller på att självdö av brist på mening och sammanhang. Maria har en dotter som hon inte kan ta hand om, männen behandlar henne som en produkt. Hon gör en abort, blir gradvis allt mer alienerad, förlorar jobb. Saker händer, men Maria har slutat att fråga varför. "Ingenting" gäller, ingenting går att förklara.

Didion kan i "Lagt kort" påminna om Joyce Carol Oates (fast det är nog egentligen tvärtom). Båda skriver om utsatta kvinnor som är offer för den patriarkala miljön och den egna narcissismen. Fast medan Oates låter sitt associativa och flödande språk färgas av karaktärernas inre kaos, är Didion mer en melankoliker. Språket är stramt, minimalistiskt, hypersensitivt.
Samma mäktiga språkhantering präglar också den bok som Didion just nu är aktuell med i USA. Hyllade " The Year of Magical Thinking" handlar om det sorgearbete som Didion ställdes inför när hennes man och arbetskamrat sedan fyrtio år, John Gregory Dunne, plötsligt avled i en hjärtattack julen 2003.

Då låg också parets enda dotter Quintana Roo på sjukhus, svårt sjuk. Hon skulle visserligen hämta sig partiellt, men dog sedan när Didions bok var färdig.

I en mening är "The Year of Magical Thinking" inte någon märkvärdig bok. Sorgearbete är något vi alla tvingas gå igenom förr eller senare. Vad som skiljer Didion från de flesta av oss, och vad som gör "The Year of Magical Thinking" till väsentlig litteratur, är med vilken klarhet och precision hon registrerar den desorientering som är en ofrånkomlig konsekvens av sorgen.
Didion uppehåller sig vid detaljerna kring makens död och dotterns sjukdom som vore informationen en ledstång till en nödutgång ut ur mörkret. I ett försök att förgäves besvärja döden famlar hon efter bilder, minnen, tecken.
Magin är lika komplicerad som den är begriplig: att acceptera är att förlora den döde för gott. Men att inte acceptera är att själv gå under.

Så för att man själv ska kunna leva, måste man till sist låta de döda ingå i den berättelse som för alltid förpassar dem till underjorden.

Eller som Joan Didion skriver i slutet på denna vackra bok: låta dem förvandlas "till fotografiet på bordet".

DANIEL SANDSTRÖM
Sydsvenskans kulturchef