Daniel Sandström läser Sara Stridsberg

Frukta döden genom vatten. I alla fall om du är kvinna i en modern svensk roman, då är risken att du ska möta drunkningsdöden rätt betydande. Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan" och Mirja Unges "Motsols" är två samtida romaner där kvinnor dras ner under vattnet, som symboliska bilder för en värld som inte har plats för fria kvinnor. Det finns fler exempel, alla lika dystra.

I Sara Stridsbergs debutroman " Happy Sally", om kanalsimmaren Sally Bauer, blev kanalsimningen en symbol för frigörelse, men med drunkningen som ständigt närvarande hot. Det enda sättet att lyckas med bedriften var att göra som Sally Bauer och förvandla sig till hänsynslös individualist.
Den mamma som i romanen försöker göra om Sallys bravad misslyckas och försvinner. Kvar finns bara en ung kvinna som måste välja mellan dessa två omöjliga förebilder: en happy men fascistoid ensamsimmare, eller en mamma förstörd av kärnfamiljskraven.

I Sara Stridsbergs nya roman " Drömfakulteten" har havet kompletterats av det öde landet som scenbild, simmarna har bytts ut mot en dödsdömd surfare. Och den föregående romanens alla kvinnor har smälts samman till en. I Valerie Solanas finns Sally Bauers besatthet och styrka, men också den förtryckta mammans destruktivitet och den övergivna dotterns förtvivlan.

Därmed kan man slå fast att "Drömfakulteten" inte är någon särskilt biografisk roman, trots Solanas medverkan, utan en bok som tydligt är formad av sin författares egenmäktiga förfarande med historien. Det här är en "litterär fantasi" om Valerie Solanas. Alltså mer än något annat en berättelse om Sara Stridsbergs kreativa fascination för denna feministiska avantgardegestalt som har gått till historien för att hon skrev ett manifest som döptes till SCUM (läs: Society for Cutting Up Men) och sedan sköt Andy Warhol.

Det kan, när man skriver det så som jag just gjorde, se ut som att manifestet och skotten är två sidor av samma mynt, alltså teori och praktik. Men det är nog inte så enkelt. Solanas manifest är en ytterligt litterär produkt med den klassiska satirens provokation och överdrift som vapen, chockvärdet finns där endast för dem som inte förmår att läsa mellan raderna. Att tolka det som en uppmaning till att slakta män vore som att läsa Nietzsches berömda aforism "Du går till kvinnorna, glöm då inte piskan " som en sadistisk appell. Möjligt, men väldigt enögt.

Lika lite behöver man se skotten mot Andy Warhol som ett uttryck för blint, kalkylerat manshat. Solanas, som finansierade sina författar- och forskardrömmar med prostitution, var vid det laget rejält nerknarkad och hade förvirrade förhoppningar om att Warhol skulle stödja hennes konstnärskap. Besvikelse, förnedring och knark kramade om avtryckaren, mer än något annat.

Så lyder i alla fall Stridsbergs romantolkning, som överlag är en modifiering och utveckling av hennes furiösa inledning till SCUM-manifestet som hon översatte 2003.

Den gången var Stridsberg mer upprorisk, i "Drömfakulteten" är det tragiken som dröjer kvar. Valerie Solanas är tveklöst ett offer för manssamhället - tidigt sexuellt utnyttjad av fadern, sedan ett liv som tjackhora med intellektuella ambitioner - men också ett offer för sin svikande moder, som alltid övergav henne när männen kallade. Kanske inte så förvånande då att hatet i SCUM egentligen inte är riktat så mycket mot männen som mot de kvinnor, konsekvent kallade "Daddy´s girls" , som "vill fortsätta att hänga med aporna".

Ja, män är verkligen djur i Valerie Solanas värld, medan kvinnan idealiseras: "kvinnors uppgift är i själva verket att utforska och upptäcka, lösa problem, skoja och göra musik - och allt det med kärlek. Med andra ord, skapa en magisk värld". Solanas vänder därmed på den traditionella ordningen i genusdebatten. Hos henne är mannens biologi hans öde och hans förtryck bottnar i denna underlägsenhet, medan kvinnan förbinds med intellektet. En uppdelning mellan kropp och tanke som korresponderar med Solanas dubbla roller som både forskare och prostituerad.

Sara Stridsbergs romanfantasi ursäktar inte Valerie Solanas men den gör henne begriplig, och det sker på en prosa som är både poetisk och medvetet teatral (med belysande dialoger mellan en motvillig Solanas och Berättaren).
Dramatisk är den däremot inte. Stridsberg får efterhand problem med berättelsen, som blir väl statisk och borde genomgått en hårdare redigering. Idéerna får inte riktigt plats, de historiska referenserna blir för ytliga medan språket riskerar att stelna till en stil, väl mån om sin konstnärlighet.

Ändå är "Drömfakulteten " i stora delar mycket övertygande läsning, när språket fungerar har Sara Stridsberg ett tryck i berättandet som få andra i sin generation. Man får helt enkelt acceptera att idéromanen försvinner i fyrverkeriet, ju längre boken lider desto tydligare står det klart att det är känslorna - frustrationerna, övergivenheten, hatet, kärleken - som Stridsberg vill åt. Valerie Solanas öde må vara unikt, men hennes utsatthet och förnedring är högst allmängiltig.

Samtidigt undrar jag hur fruktbart det är att kvinnor så systematiskt reduceras till offer i vår litteratur. Var finns motbilderna? Stridsberg verkar själv medveten om problematiken: "Jag vill inte leva i en värld där du dör på slutet. Det måste finnas andra berättelser", säger Berättaren till den dödsmärkta Valerie, som bara alltför väl vet att döden är slutet på alla berättelser, och svarar att "det finns inte lyckliga slut".

Sant, men det är också en plattityd, och att göra det väl enkelt för sig. Precis som orden den döende Valerie riktar till sin sedan länge försvunna moder: "Du lämnade mig att drunkna."

DANIEL SANDSTRÖM
Sydsvenskans kulturchef