Lars Bukdahl är en av Danmarks mäktigaste och mest omstridda
litteraturkritiker.
Redan denna inledningsmening är ett uttryck för skillnaderna mellan det danska
litterära landskapet och det svenska. I Sverige finns det knappast någon
litteraturkritiker som skulle kunna göra anspråk på att vara vare sig det
ena, inflytelserik, eller det andra, kontroversiell. Det hänger samman med
att inte heller litteraturen spelar någon central roll i Sverige.
Man brukar säga att matcher avgörs på mittfältet. I Sverige har det litterära
mittfältet successivt försvagats. Den publiktillvända kvalitetslitteraturen
har pressats tillbaka. Istället har vi fått en polarisering - med på den ena
flanken en allt mer dominant och självsäker bestsellerkultur och på den
andra en marginaliserad, sluten och självtillräcklig avantgardelitteratur.
Båda klarar sig utmärkt utan dagstidningarnas litteraturkritiker.
I Danmark tycks det vara annorlunda. Där verkar den breda romanen med
konstnärliga ambitioner fortfarande uppfattas som så viktig att den kan
utlösta storartade gräl. Morgontidningen Jyllands-Posten arrangerade i
höstas en läsaromröstning på temat Vår tids danska roman. Parallellt fick en
expertjury välja sina favoriter från de senaste tjugofem åren. Läsarlistan
toppades av Carsten Jensens "Vi, de druknede",
Lars Bukdahl, kritiker i konkurrenttidningen Weekendavisen ogillade
omröstningen inte bara på principiella grunder. Han ogillade också de
favoriserade romanerna som sådana. "Vi, de druknede' är ju groteskt
sentimental på sina ställen...", fnös han.
Carsten Jensen replikerade i sin segerintervju i JP: "Skriver man något som
ger Lars Bukdahl tårar i ögonen så är det pseudoexperiment som gjorts förr,
det finns nästan en litterär trygghetsfaktor i det."
Ett gräl om vilket slags litteratur som e g e n t l i g e n är modernast. I
Sverige är det snart bara Johan Lundberg på Axess som kan mobilisera energi
för sådana diskussioner.
När jag träffar Bukdahl över en förmiddagscroissant på ett kafé på Vesterbro
dinglar dock inga nytagna skalper i bältet. I stället har han en packe
böcker med sig. De är avsedda att exemplifiera den goda danska bokvåren. I
sitt sammanfattande omdöme om det litterära klimatet i Danmark är han också
överraskande välvillig.
– Det är svårt att uttala sig generellt, men jag tror att den danska
litteraturen är vital och att det pågår många intressanta korsbefruktningar
mellan generationerna.
För fem år sedan gav Lars Bukdahl ut en gul bamsebok med en glatt vinkande
groda i astronautdräkt på omslaget: "Generationsmaskinen. Dansk litteratur
som yngst 1990-2004", ett försök att fånga litteraturhistorien i flykten.
Han lägger där ett pedagogiskt snitt vid mitten av 90-talet. Under
decenniets första år etablerade sig en generation av stilsäkra minimalister
som profilerade sig i kontrast mot det romantiska och höglitterära danska
80-talet. Påfallande många av de förrädiskt vardagsnära 90-talsförfattarena
var kvinnor, Helle Helle, Naja Marie Aidt, Merete Pryds Helle och Christina
Hesselholdt.
Under den andra halvan av 90-talet fick minimalisterna, enligt Bukdahl,
sällskap av den kaotiske degeneration, en författaregeneration som
karaktäriseras av att den är svår att karaktärisera. Ska man ändå försöka
ringa in den blir det med hjälp av begrepp som politik, humor,
konceptualism, performance, rap, slam, det privata... Här finns namn som
Lars Frost, Ursula Andkjaer Olsen, Martin Larsen, Pablo Henrik Llambías och
rapparen Jokeren.
Den bok Lars Bukdahl på kaféet lyfter fram som i någon mening karaktäristisk
för den samtida danska litteraturen är en färsk diktsamling skriven av en
representant för just denna generation. "Jeg ved ikke om den slags tanker er
normale (Skilsmissedigte)" av Lone Hørslev.
Dikterna är på ett plan just vad de säger sig vara, skilsmässodikter.
– Och boken har sålt som en diktsamling inte har sålt i Danmark sedan
70-talet. Det är uppseendeväckande tycker jag.
Samtidigt egentligen kanske inte så förvånande. Lars Bukdahl påpekar att både
i bred och smal dansk litteratur har det de senaste fem, sex åren funnits en
tendens att förflytta sig i riktning mot det privata och personliga. Men hos
Lone Hørslev, som i likhet med så många andra unga danska författare
utbildats på Forfatterskolen, är närmandet till bekännelsegenren en del av
en medveten litterär iscensättelse, en litterär strategi, säger Bukdahl.–
– Tittar man närmare på hennes bok ser man hur lite privat den egentligen är.
Den verkliga arvtagaren till 70-talets bekännelselitteratur är istället
kriminallitteraturen, säger han. (Även danskarna köper och läser deckare,
men det är svenskar som Läckberg, Larsson och Marklund som också i Danmark
friterar klyschorna i bokbranschens falafelstånd.)
– Nu utnyttjar den experimentella litteraturen det momentum som uppsvinget för
kriminallitteraturen skapat och ser till att stjäla det personliga och
privata tillbaka till lyriken, konstaterar kritikern belåtet.
Ett slags gerillakrig alltså. Inte så förvånande då att en av Lars Bukdahls
absoluta favoritböcker från våren 2009 är "en medvetet misslyckad
kriminalroman", en metaroman där gåtan aldrig blir löst: "Mordet på
Halland"av Pia Juul.