Sedan juni 2010 har jag tillsammans med Marie Köhler varit engagerad för att
som barnläkare bedöma hälsoläget hos två barn som hotats av utvisning.
Migrationsverket hade beslutat att verkställighet skulle ske, även om
mamman, som varit gömd, inte kunde påträffas. Pappan är död.
Barnen kom till Sverige 2006. Flickan var då fem år, pojken bara några
månader. Mamman blev psykiskt sjuk, och barnen omhändertogs enligt LVU
(Lagen om vård av unga). De har sedan juni 2008 vistats på barnhem.
Under arbetets gång har det slagit mig hur svårt det varit för många att
tillägna sig ett barnens perspektiv, alltså att se situationen med barnens
ögon. För oss som känner barnen, och som har lång erfarenhet av arbete med
traumatiserade barn, har det varit en utmaning att förmedla vad vi kommit
fram till på ett tillräckligt klargörande sätt.
En bra hjälp för den som vill försöka förstå vad som händer i barn som utsätts
för svårigheter av det här slaget är att läsa den nyutkomna antologin
”Asylbørn i Danmark. En barndom i undtagelsestilstand”. För mig har främst
kapitlen författade av Kathrine Vitus, sociolog och barndomsforskare, varit
viktiga för att bekräfta mina egna erfarenheter som barnläkare.
Ett kapitel handlar om väntetidens inverkan på barn. Vitus utgår här ifrån
Heideggers ”Varat och Tiden”. Tiden spelar en viktig roll för människans
förmåga att ”tona in” mot andra människor och den omgivning hon befinner sig
i. Vi lever i ett nu, men om det ska bli meningsfullt måste vi kunna
relatera det till en historia, eller berättelse, som är möjlig att förstå –
och till en framtid som åtminstone till dels går att förutse. För barn vars
berättelse är ockuperad av traumatiska händelser och vars framtid är
alldeles oviss begränsas möjligheten till intoning mot livet omkring dem. De
blir ”ostämda” och drabbas då av det Vitus kallar en ”existentiell
tristess”. Allt blir bara tomt och tråkigt, och barnen reagerar med antingen
rastlöshet, trötthet eller förtvivlan.
Allt detta har jag sett. Får en sådan ”existentiell tristess” pågå länge hotas
barnens hälsa och utveckling. Då finns också risken att tristessen djupnar
mot uppgivenhet, som i sin tur gränsar mot apati. I det aktuella ärendet har
flickan befunnit sig i ett sådant tillstånd av tristess halva sitt liv och
pojken större delen av det.
Också i andra avseenden hamnar asylsökande barn, liksom papperslösa barn och
barn som fått avvisningsbeslut, lätt i något som kan liknas vid ett
undantagstillstånd. Kathrine Vitus har inspirerats av den italienske
filosofen Giorgio Agamben och beskriver sådana barns liv som en symbolisk
”lägervistelse” – i Danmark dessutom synliggjord genom de asylcentra
(liknande våra tidigare flyktingförläggningar), där de asylsökande hålls
samman, åtskilda från det övriga samhället. I dessa ”läger” råder särskilda
förhållanden och regler. De som befinner sig här är inga riktiga subjekt,
vare sig rättsligt eller politiskt. De är ”de andra”, de som inte hör till.
Och ofta är den samhällsservice som kommer dem till del sämre än den som
bestås oss andra.
De två barnen på barnhemmet har vistats där orimligt lång tid – de skulle
normalt sett ha varit utslussade till familjehem för länge sedan. De har
inte fått tillgång till modersmålsundervisning. Flickan har inte fått vara
på fritids och pojken inte på förskolan mer än tre timmar per dag – trots
att man från barnhemmets sida underströk barnens behov av så normala
förhållanden som möjligt. Möjligen är Vitus lägerbegrepp onödigt värdeladdat
– låt oss kanske hellre tala om diskriminering. Barnkonventionen är här till
bra hjälp. Enligt artikel 2 ska alla barn som befinner sig på svensk jord
behandlas lika – åtminstone av stat och kommun.
Barnen i vårt aktuella ärende fick till slut uppehållstillstånd. I beslutet,
som är välskrivet och intressant, pekar Migrationsverket på en annan viktig
princip i Barnkonventionen – barnets rätt till medinflytande. Om denna
princip ska bli meningsfull måste barnen få veta vad som händer, säger man.
Därför var det fel att inte långt tidigare berätta för dem att man fattat
beslut om utvisning. Jag håller med – i princip. Men när processen är så
utdragen och barnens reella möjlighet till delaktighet så begränsad kan jag
förstå att många tvekar om att lämna sådana besked. För vem bryr sig sedan
om vad barnen har att säga? Migrationsverket har inte visat något större
intresse av att lyssna till dem. Förrän nu.
”Jag orkar inte tänka på framtiden. För den vill jag inte vara i”, säger en
16-årig pojke som Kathrine Vitus citerar. Men vi måste tänka framåt. Vi
måste få till stånd en dialog mellan alla berörda myndigheter, liksom med
oberoende sakkunniga, för att se till så att inga barn ska behöva hamna i
den omöjliga situation som de två barnen på barnhemmet befunnit sig i. Inför
en sådan överläggning bör ”Asylbørn i Danmark. En barndom i
undtagelsestilstand” vara obligatorisk läsning. Låt oss ta del av danska
forskares kunskap – för att undvika dansk praktik.
Lars H Gustafsson
barnläkare bosatt i Lund