De digitala skygglapparna

Mot sluttampen av år 2009 gjorde Google en viktig förändring, lite i det tysta: våra sökresultat blev personliga.

Det vill säga: i långt större utsträckning än tidigare började Google vikta sina ”neutrala” sökresultat mot vår personliga sökhistoria, vår fysiska placering, vårt val av webbläsare med mera med mera.

Två personer kan alltså söka på exakt samma sak – men ändå få helt olika resultat.

Google ingår därmed i en stark nättrend av personalisering, som egentligen redan börjar då Google konstaterar var i världen du befinner dig och därmed vilket språk som tycks vara ditt primära.

Alla de största tjänsterna samlar information om oss, för att ge oss en individuellt maximerad upplevelse. Face­book gör samma sak, genom att på olika sätt mäta vilka personer i ditt nätverk som tycks vara mest relevanta för dig. (Det du ser när du loggar in under ”Top news” är alltså baserat på ditt tidigare beteende. Du måste själv välja ”Most recent” för att se flödet i en kronologi där ingen av dina kontakter bedöms som mindre viktig än den andra.)

Är det här ett problem? Både ja och nej.

Den amerikanske journalisten Eli Pariser har fått stor uppmärksamhet för sin nya bok ”The Filter Bubble”. Han beskriver i den ett slags ”bubbla”, där vi alla som nätanvändare riskerar att mest få information om sådant vi redan vet eller redan tycker om – och där vi automatiskt filtreras bort från sådant vi kanske inte är bekväma med att veta.

Politik kan vara ett enkelt exempel. Har jag visat genom min aktivitet att jag är hängiven det ena politiska blocket kan jag på sikt räkna med att få mindre information om motståndar­sidan.

Eli Parisers idéer – snabbt och effektivt sammanfattade i ett tiominuters föredrag som alldeles garanterat blir första träff om man söker på hans namn på YouTube – är viktiga eftersom de sätter fingret på ett möjligt demokratiskt problem.

Ändå riskerar han att falla in i ett slags omyndigförklaring av nätanvändarna. Det är ju trots allt möjligt att logga ut från sina vanligaste flöden, och att därmed ta bort några av de faktorer som formar de personliga resultaten. Det är ju möjligt att i rätt stor utsträckning påverka hur mycket Google får veta om oss.

Jag köper alltså detta självklara motargument, till viss del. Men samtidigt: hur många av oss har brytt oss om att göra en ordentlig översyn av hur Google och Facebook samlar information om oss? Och hur många vet att även en del stora etablerade medier – Washington Post är ett exempel – har börjat individanpassa sina förstasidor baserat på vad vi har sagt och gjort hos Facebook?

Var och en som har ett Google-­konto, och till exempel använder Gmail eller Google Docs regelbundet, gör klokt i att som ett första steg titta in på Google Dashboard. Det är ett redskap som ger användaren en grundläggande överblick över den egna profilen hos Google.

Det är inte på långa vägar tillräckligt. Men det är ändå långt bättre än Facebook-modellen, som fortfarande mest tycks bygga på uppfattningen att användarna är för dumma för att förstå sitt eget bästa.

Den som föredrar att röra sig på nätet utan att få en alltför personaliserad bild och vill vara lite mer grundlig kan följa Eli Parisers tio enkla råd – surfa anonymt, släng cookiefiler regelbundet, ändra dina Facebookinställningar och så vidare. Forskaren Thore Husfeldt vid Lunds universitet, som fäster min uppmärksamhet på flera av de centrala problemställningarna kring detta, arbetar nu med att undersöka de allsmäktiga algoritmernas påverkan på oss, socialt och kulturellt. Han går därmed vidare från professor Lawrence Lessigs krassa oneliner: ”Kod är lag”.

Sådan forskning behövs. Vi är i rasande fart på väg att automatisera sådant som tidigare tog vår uppmärksamhet och därmed vårt omdöme i anspråk; ingen kan påstå att en sådan samhällsomställning inte kräver lite eftertanke.

Tills vidare tror jag att lagom är bäst vad det gäller oron för Eli Parisers filterbubbla – och jag tror att de flesta av oss som regelbundet använder nätets största och viktigaste tjänster har två enkla önskemål.

Ge oss kunskapen. Ge oss kontrollen. Sedan har vi inga skäl att gnälla.