Duon Anders Jansson–Johan Wester och deras kumpaner står för det absoluta
publikrekordet i Lunds teaterliv genom tiderna: 190 000 personer såg deras
”Hipp Hipp” på Olympen från år 2003 och ett par säsonger framöver. En
storhetstid även för Lunds turistnäring. Nu är de bägge igång igen, men på
Färs och Frosta Sparbank Arena, som byggts om till massteater. Kanske kommer
lika mycket folk till den nya showen som till handbollsmatcherna. Kanske
mer? Men det är bara en okvalificerad gissning.
När Jansson–Wester presenterar sin dubbelstandup ”Köp mjölk. Skriv bok.”
känner lundapubliken igen sig – och ändå inte. Varken Kajan, Tiffany eller
ens Svinarps starke man, de värderade tv-figurerna, uppträder, de bägge
humoristerna är i stället sig själva på mer än ett sätt. Det var dags för
dem att gå vidare. Och två kaxiga 44-åringar som funderar över tillvaron och
iakttar dess paradoxer tycks vara ungefär lika bisarra som de parodier vi
tidigare tagit till våra hjärtan. De bägge kan verkligen hålla låda under en
lång show med dialoger och tankar ur ett banalt perspektiv, symboliserat av
den skruvade titeln och av de ösregnslånga projicerade listor från allas vår
svåröverblickbara vardag, där småbestyr i hushållet (Köp mjölk) blandas med
möjligen omöjliga livsprojekt (Skriv bok).
Ett uthållighetsprov alltså, i en ljus- och ljudtekniskt avancerad
uppsättning. Men de håller tempot och spiritualiteten uppe inför en
visserligen vänligt stämd men också kräsen publik.
En besökare med vid överblick över andra delar av landet ställde en fråga i
pausen: skulle detta gå hem på andra ställen än bland vännerna i Lund?
Svaret är ja. Showen kommer inte att se ut och låta likadan varenda afton.
De rutinerade herrarna är utmärkta spontanartister och fiskar upp de
speciella, ofta oväntade publiksituationerna. Ingen från vare sig Eslöv
eller Staffanstorp behöver känna sig kränkt eller akterseglad; möjligen är
stuket mer svåracceptabelt för Malmöbor. Men det ingår ju i det vanliga
konkurrensbeteendet.
Överallt omkring oss i våra egna liv möter vi de teman som Jansson och Wester
samlar sig kring så här på kvällskvisten: förr och nu, teknikens underverk,
barns drömmar, vuxnas stress och så vidare. Ordfyndigheten är bara en sida
av deras komiska ådra, viktigare är hur de fångar våra triviala handlingar
på kornet, till exempel sms-andets teori och praktik, inte minst
generationsskillnaderna -- ett roande exempel.
Vad man särskilt vill berömma är den civiliserade nivå som skämten rör sig på.
Skratten haglar och trivseln står högt i tak -- utan underlivshumor och
buskisbetonad flasighet. De båda håller sin gentlemannastil utan att på
något sätt bli pretentiösa eller snobbiga.
Om premiären kan man lugnt använda frasen ”alla var där”, och alla de övriga
kommer att följa efter, skulle jag förmoda.