Jesper Veileby, 24 år, från Karlstad.
Högst uppe under taket på den gamla folkskolan vid Föreningsgatan i Malmö, där
Konsthögskolan numera finns, visar Jesper Veileby in oss i sin ateljé, ett
litet rum med ljusinsläpp från taket som lyser upp de vita väggarna.
På anslagstavlan hänger små bilder med målningar av Zorn och Bacon, bilder som
inspirerar honom, säger han. Själv har han inte hunnit skapa så mycket,
CSN-bidraget har inte kommit än och han har inga pengar att köpa material
för.
Till konsthögskolan sökte han tre gånger innan han kom in.
– Jag har tecknat och målat så länge jag kan minnas, det var ett naturligt
sätt att överleva för mig när jag var mindre. Att komma in på en
konsthögskola har jag strävat efter sedan högstadiet. Jag har inte haft
något annat val, tycker jag.
Vad har du för förväntningar?
– Det här är en miljö att utvecklas i, det är svårt att göra det i en
privatsituation där man sällan har varken tid, pengar eller utrymme. Jag
hoppas få en fullständig utbildning men också träffa andra som jag kan
utbyta idéer med.
Är det här en dröm som uppfylls?
– Visst är det en slags rockstjärnedröm, drömmen att kunna ställa ut på de
stora gallerierna, bli inbjuden till de stora sammanhangen, kunna leva gott
på konsten. Men det är också ett konkret mål. Jag vill bli riktigt konstnär,
inte bara hobbykonstnär.
Berätta om första dagen.
– Det var nervöst, men jag kände mig också upprymd och glad över att ha kommit
hit. Vi hade upprop och rundtur på skolan och sedan utlottning av
ateljéerna.
Vad gör du om fem år?
– Då går jag förhoppningsvis mot slutexamen på mastersutbildningen i fine
arts, kanske utomlands.
Och om tio år?
– Då är jag verksam konstnär, jag syns och hörs och jag har en fantastisk
ateljé. Det är i alla fall en fin fantasi.
Fakta:
Studerar fri konst på Konsthögskolan.
Har gått förberedande konstutbildning i Göteborg.
Ronja Svedmark, 20 år, från Simrishamn.
– Tänk dig att få stå och känna på en muskel, röra den och se hur den
fungerar, i en kvart. Det är en underlig känsla men det är ju jättelyxigt
att få tid och möjlighet att upptäcka sin kropp på det viset.
Ronja Svedmark har just avslutat en lektion tillsammans med tvåorna och vi har
slagit oss ner i sofforna utanför biblioteket på Teaterhögskolan. Hon har
funnit sig tillrätta på skolan förvånansvärt snabbt, konstaterar hon.
Att stå på scenen är ingenting nytt för henne. Tolv år gammal spelade hon
sommarteater på ScenÖsterlen, i barnmusikalen "Robin Hood".
– Jag har alltid hållit på med teater, sång och dans. Jag var väldigt fysisk
som barn.
Men det var ändå inte förrän efter gymnasiet hon bestämde sig för teatern.
– Först var det ju mycket sång och dans för mig, det var inte självklart att
det skulle vara teater. Inte förrän i slutet av gymnasiet då jag kände att
det var det jag ville utvecklas inom. Det finns så många möjligheter inom
det här yrket.
Vad har du för förväntningar?
– Jag vill få en medvetenhet om det jag gör på scenen. Och utveckla
skådespeleriet som ett hantverk. Annars blir det lätt abstrakt, jag vill
veta hur vad jag gör och varför.
Vad gör du om fem år?
– Jag kan tänka mig att jag arbetar i en fri grupp. Där finns en större frihet
att blanda olika konstformer.
Säg något om första dagen.
– Det kändes stort att komma hit men det var väldigt nervöst. Efter
presentation och rundvandring hade vi direkt en första lektion i
improvisation. Det var skönt att få komma igång snabbt.
– Det har varit en lång väntan sedan intagningsbeskedet kom men nu är jag här.
Och jag får vara här. Det känns bra.
Fakta:
Studerar till skådespelare på Teaterhögskolan.
Började spela sommarteater på ScenÖsterlen när hon var tolv år gammal. Har
gått musikallinje i gymnasiet och skådespelarinriktad linje på Wendelsbergs
folkhögskola.
Madeleine Friberg, 21 år, från Ystad
Varje dag tar Madeleine Friberg tåget från Ystad in till Malmö och
Musikhögskolan där hon studerar till lärare med musik och idrott som
huvudämne. Det innebär två års musikstudier, ett år idrott och sedan
ytterligare ett och ett halvt år musik.
– Det är visst mindre vanligt att man väljer kombinationen musik och idrott
har jag förstått, säger hon när vi slår oss ner i skolans kafé under
konstnären Peter Dahls stora väggmålning där många storheter inom musiken
blickar ner på studenterna.
Hon har tränat och tävlat i både gymnastik och friidrott - tresteg och
längdhopp - i många år men hon spelar också flera instrument, bland dem
gitarr, fiol och piano.
– Och här har vi lektioner i elbas, det är hur kul som helst.
Men framförallt är det sången som gäller, det är Madeleine Fribergs
huvudinstrument på utbildningen.
– Jag har alltid sjungit, så länge jag kan minnas. Jag var alltid med i
luciakören när jag var liten. Jag sjöng i barnkörer och jag har varit med i
andra körer.
Säg något om första dagen i skolan.
– Det var nervöst. Allt var nytt. Vi samlades i Rosenbergsalen för
presentation och information och efter det var huvudet alldeles fullt.
Vad har du för förväntningar på utbildningen?
– Jag vill bli en bra lärare med många idéer. Här får jag allt jag behöver:
pedagogiken, teorin, praktiken och inspirationen.
Målet är att bli musik- och idrottslärare. Men hon har andra tankar också,
avslöjar hon:
– Jag har alltid drömt om att sjunga i ett dansband. Eller i en grupp som
Calaisa. Det vore roligt att hitta några kompisar här på skolan som man
kunde spela med, som ett hobbyprojekt.
Fakta:
Studerar till musik- och idrottslärare.
Har gått på två folkhögskolor med musikinriktning: gospellinjen på Glimåkra
folkhögskola och musiklinjen med afroinriktning på Oskarshamns folkhögskola.