Då skildrade han hur natur och djur påverkas av konstgödsel och kemiska
bekämpningsmedel.
Nu vill Stefan Jarl väcka publikens och beslutsfattarnas medvetenhet om hur
kemiska ämnen som mjukgörare, flamskyddsmedel och ytaktiva ämnen i närmiljön
påverkar människan.
Han själv och den trettiofem år yngre, gravida vännen och skådespelerskan Eva
Röse, ställer sitt blod till förfogande för omfattande tester.
– ”Underkastelsen” är en skräckfilm för människor över 45, det vill säga de
som innehar makten, leder opinionsbildningen och har möjlighet att förändra,
säger Stefan Jarl på sitt vanliga, lite provocerande och alltid lika
engagerande sätt när han inleder visningen på Inkonst i Malmö under förra
helgens Skånska filmdagar.
Även om en del i publiken är 45-plussare, består den till största del av unga
filmintresserade och eventuellt framtida filmare. Stämningen är
koncentrerad.
Det krävs för att man ska kunna ta in och smälta alla djupt oroande fakta som
en lång rad av de främsta forskarna, både internationellt och i Sverige,
delar med sig av i långa intervjusjok.
Filmens guide blir Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms
universitet, som tidigt slog larm om flamskyddsmedels effekter på miljö och
människa.
Det är svårt att sluta fundera på varför antalet fall av testikelcancer har
fyrdubblats i Danmark de senaste decennierna, varför diabetes bland barn i
Sverige ökat med fem procent per år sedan 2005, varför antalet fall av
cancer hos barn stigit med 67 procent i USA de senaste decennierna, för att
bara citera en bråkdel av filmens statistiska uppgifter.
Och det blir omöjligt att hålla sig neutral till det faktum att kemikalierna i
Eva Röses blod minskar då hon under amningen överför dem till sin nyfödde
son. ”Underkastelsen” har underrubriken ”Till de oföddas försvar”.
Till det mest uppseendeväckande i filmen hör den eventuella kopplingen mellan
gifterna och beteendestörningar som adhd och autism.
Efter visningen kommer både positiv och negativ kritik från publiken.
– Kunde du inte ha gjort filmen i en form som lättare talar till min
generation? frågar en kille i tjugoårsåldern.
Jarls lakoniska svar blir att det här är hans sätt att göra film och att han
på inget vis vill skuldbelägga ungdomen. Han har till och med önskat att
”Underkastelsen” skulle få en femtonårsgräns.
När vi möts dagen därpå för en intervju talar han om filmens långsamma
berättartempo, avsaknaden av snabba klipp och de många så kallade talking
heads, det vill säga intervjupersoner som tittar rakt in i kameran och
möjligen stöter bort den unga biopubliken van vid häftig action.
I ”Terrorister – en film om de dömda”, gjord tillsammans med Lukas Moodysson,
används en del talking heads.
– Annars har jag i princip undvikit det sättet att berätta. Nu hade jag i
början en annan idé om att låta filmbilder från olika skrämmande hemskheter
som kemikalierna resulterar i löpa bakom intervjupersonernas huvuden. Men
det funkade inte. De bilderna skulle ha dragit uppmärksamheten till sig och
forskarnas viktiga information hade inte kommit i fokus. Varje film kräver
för tusan sitt eget berättarspråk utifrån ämnet.
Sin vana trogen arbetar Jarl också med filosofiska och kulturella referenser,
till exempel hör man skådespelaren Peter Andersson läsa delar ur Franz
Kafkas ”Förvandlingen” på ljudbandet.
En av filmens första bilder är den italienske målaren Caravaggios ”Tomas
tvivlaren”, där en man sticker in sitt finger i Jesus sår.
Samma kväll som jag har sett ”Underkastelsen” hör jag en repris av programmet
”Vetenskapens värld” i radions P1. Det handlar om hur rester av läkemedel
slipper igenom reningsverk och kommer ut i naturen och påverkar faunan.
En Umeåkemist vittnar om undersökningar av p-pillers effekt på fiskar, hur
hanfiskarna feminiseras och försämrar reproduktionen samt hur överskott av
vanliga antiinflammatoriska mediciner nästan tagit kål på gambeståndet i
Pakistan. Liknande förhållande redovisas i Jarls dokumentär som otvetydigt
befinner sig i framkanten när det gäller att visa på aktuella
forskningsresultat.
– Indien producerar mängder med läkemedel och där finns få regler för rening,
säger Stefan Jarl när jag nämner programmet för honom. Massor av kemikalier
kommer ut i naturen och når så småningom människorna. Forskningen kring
läkemedel ligger betydligt bättre till och får större resurser än den som
rör kemikalier.
När Margot Wallström var miljökommissionär uppmärksammade hon effekterna av
hur kemikalier visar sig i blodet och ifrågasatte hur de påverkar hälsan.
Wallström medverkar i filmen och talar framför allt om vad hon kan ha överfört
från sitt blod och via amning till sina söner.
– Jag har betydligt mer filmat material med henne där hon berättar om det
svårforcerade miljöarbetet på politiskt plan i Bryssel. En stor del av
intervjun med Wallström kommer att finnas på dvd-versionen av
”Underkastelsen”. När jag komponerade filmen ville jag främst ha med hennes
reflektioner kring arvet till de egna barn.
Han är fylld av respekt för hennes arbete, eftersom kemiindustrin har en av de
allra starkaste lobbygrupperna.
– Det handlar om många jobb och mycket pengar. Det är orsaken.
En av de mest uttrycksfulla forskarna i filmen är Theo Colborn, professor vid
University of Florida, grand old lady när det gäller hormonstörande
kemikalier. Tillsammans med doktor John Peterson Myers, Environmental Health
Science, har hon skrivit boken ”Our Stolen Future” som kom redan 1996 men
som ännu inte har översatts till svenska.
– Den är en väckarklocka jämförbar med Rachel Carsons ”Tyst vår” från 1963,
säger Stefan Jarl. Efter att ha läst den såg Tage Erlander till att
Naturvårdsverket skapades men Colborns bok har tyvärr inte fått samma
genomslag.
Trots en explosion av vetenskapliga tidskrifter under de år han har samlat
material, vittnar Stefan Jarl om kemiforskarnas svårigheter att dels få
pengar, dels få ut sina resultat. Klimatforskningen prioriteras däremot.
”Naturens hämnd” anklagades bland annat för att vara ensidig propaganda och
Stefan Jarl blev för första gången jämförd med Hitlers hovfilmare Leni
Riefenstahl.
– Hon var en skicklig filmare med en förfärlig ideologi och jag önskar
givetvis att hon hade valt en annan sida än nazisternas.
Han är inställd på att ”Underkastelsen” kan väcka en lika polariserad debatt
men avstod i en sen klippning från några av de starkaste rösternas
intellektuella slutsatser. Åskådarna måste få dra sina egna konklusioner.
Stefan Jarl föddes utan kemikalier i blodet. Det gäller inte för hans barn och
nu slåss han för dem och de ännu inte födda.
Aristoteles skriver i sin ”Poetik” om den tragiska ironin.
– Det är något i stil med – ”Jag står på en strand och ser ett skepp gå
under”, citerar Jarl. Nog måste vi kunna skicka ut räddningsbåtar innan det
är för sent.