De otrogna

Till och med en av Sveriges mest utpräglade och uppburna poeter när drömmar om ett prosaverk. Förra året publicerade nättidskriften Ett lysande namn en vindlande mejlväxling mellan poeterna Anna Hallberg och Ann Jäderlund. I ett av mejlen, daterat oktober 2009, skriver Jäderlund hur hon har börjat orientera sig bort från poesin: ”Kanske, tänker jag, vill jag skriva prosa, fragment dyker upp, ett annat förhållningssätt. [...] Vill försöka läsa mer, vara närmare något annat – än poesi kanske, jag vet inte.” I ytterligare ett mejl, daterat en månad senare, utbrister Jäderlund följande: ”det är omöjligt för mig att föreställa mig att / hur jag någonsin skulle kunna formulera en rad – poetiskt – mer”.

I nästa nummer av tidskriften publiceras sedan ännu en mejlväxling, den här gången mellan Ann Jäderlund och en annan poet, Elisabeth Hjorth. Där, i ett mejl daterat mars 2010, återkommer Ann Jäderlund till sina prosa­planer: ”Länge velat skriva prosa. Men det lyckas bara i några sekunder, några meningar. Men poesin vill jag skriva mer prosalik än tidigare.” Hon fortsätter längre fram i brevväxlingen: ”För mig vill jag närmare det sakliga. Utan att förlora poesins frihet.”

Ann Jäderlund är inte ensam om att känna dragning till prosan. Flera författare som främst gjort sig kända som poeter ger under våren ut romaner. Eva Ström, Lukas Moodysson, Hanna Nordenhök, Kristian Lundberg. Listan kan göras lång.

Är det här en trend? Nej, säger förläggaren Håkan Bravinger på Norstedts förlag.

– Det har alltid varit så. Skulle man gå igenom alla författare skulle man förvånas över hur många av dem som växlat mellan de olika genrerna. Där­emot är det ovanligare att se utpräglade romanförfattare gå över till att skriva poesi, säger han.

Den kommersiella potentialen hos en roman är oändligt mycket större än hos en diktsamling. Gnuggar du händerna när en av era poeter går över till att skriva prosa?

– Det finns sällan ekonomiska skäl till att jag gnuggar händerna. Men jag tycker genreöverklivningar är intressanta, hur det alstras kreativitet i det. Det som kan vara lockande för en poet, inbillar jag mig, är att det finns ett striktare regelverk i prosan. Det kan vara frestande att underordna sig det regelverket. Det som gör poesin speciell är att du kan skapa egna regler. Att skriva poesi är ofantligt mycket friare, men därmed inte sagt på något sätt enklare.

Håkan Bravinger reserverar sig, säger att han inbillar sig. Det behöver han egentligen inte göra. 2008 gav han ut sin första roman, ”Bära bud”. Efter att tidigare ha publicerat just två diktsamlingar.

– Jag behövde helt klart en helt annan typ av utmaning. Jag behövde sitta med en berättelse, arbeta med karaktärer. Jag var så trött på jaget som kan vara så väldigt tungt i poesin. Jag ville ha tredje person.

Eva Ström är inte lika medveten i sina kliv från den ena genren till den andra. Men det är som poet hon har rönt sina största framgångar. Hon har gett ut åtta diktsamlingar, varav en av dem, ”Revbensstäderna”, belönades med Nordiska rådets litteraturpris.

Men hon har också fem romaner på sitt samvete. I mars kommer den sjätte, ”Den flödande lyckan”.

Men den kunde lika gärna ha blivit en diktsamling, påstår hon.

– Man skriver de böcker man kan, på något vis. Man kan inte tänka att nu ska jag skriva den här boken, och den ska se ut så här, och så här, och så här. En roman som har tusen sidor börjar med ett ord. Det gör en diktsamling också. För mig handlar det om vad man går igång på.

När visste du att det var en roman som du skrev den här gången?

– Bra fråga. Jag skrev de olika styckena. Sedan tryckte jag ut dem, la dem på golvet, placerade ut dem, pusslade med dem: Kan detta vara här, kan det stämma där? Det är egentligen precis på samma sätt som jag jobbar med en diktsamling. Man skriver, och sedan ser man tematiken, hur de olika delarna pratar med varandra, hur det hänger ihop. Men när jag visste att det var en roman? När jag var klar, säger Eva Ström.

Poesin antas ofta befinna sig i ett slags konstant nära döden-upplevelse. Kurvan för försäljningen av nyskriven poesi följer linjen av ett stiligt dyk från förvisso redan låg höjd.

Men antalet utgivna diktsamlingar håller sig trots vikande försäljning på en nivå om cirka 30 diktsamlingar om året från de etablerade förlagen, enligt Svenska Förläggareföreningens årliga branschstatistik. Tar man med amatörers egenutgivna verk i statistiken rör det sig om långt fler. Enligt bokbranschens egen databas, Bokrondellen, gavs det förra året ut omkring 270 böcker som sorterade under lyrik. Så såg det ut även 2009 och 2008.

Både Eva Ström och Håkan Bravinger pratar om att lyriken har en central plats inom den svenska litteraturen. Ingen av dem verkar särskilt orolig över poeternas tendens att orientera sig mot prosa.

Hanna Nordenhök däremot använder, om än skämtsamt, ord som ”förräderi” när hon berättar om skrivandet av sin kommande bok, en roman. Efter två diktsamlingar var det dags och i veckorna ges Lundaskildringen ”Promenaderna i Dalby Hage” ut.

– Det var mycket lustfyllt, men också lite skamfullt. Att lämna poesin, om så bara för ett slag, kändes lite som ett förräderi inuti mig själv. Samtidigt var det väldigt spännande att vara i det skrivandet. Det var en skuldtyngd njutning, säger Hanna Nordenhök och fortsätter:

– Poesin är så oerhört kringskuren, och blir det ännu mer i en alltmer marknadsstyrd litteraturbransch. På något sätt vill jag vara lojal mot poesin, som jag ändå betraktar som den högsta litterära genren. Det är något väldigt särskilt som pågår där.

Hanna Nordenhök kallar poesin ett slags grundtillstånd i sitt skrivande. Och nu har hon har återgått till dikterna.

– Det finns en början till ett projekt.

Hur skiljer sig de båda skrivsätten åt?

– Faktum är att processerna liknar varandra ganska mycket. Sedan kan det vara olika delar av en roman som man måste hantera annorlunda än en diktsamling. Min upplevelse är att det finns skeden i arbetet med romanen där jag måste placera mig längre ifrån verket och betrakta det utifrån för att skapa ordning och struktur. I poesin känns det som om det är djupare skikt som jag står i förbindelse med.

Varken Eva Ström eller Hanna Nor­den­­­hök har upplevt att deras förläggare skulle uppmuntra dem att skriva mer prosa med tanke på poesins närmast obefintliga kommersiella potential.

Från sin förläggarhorisont bekräftar Håkan Bravinger att så fun­gerar det helt enkelt inte.

– Författarna skriver det de vill skriva, det som lockar dem.

Svaret får eko hos författaren Malte Persson.

– Klart att poesin på sätt och vis är hotad. Om det är värre idag än nyligen vet jag inte. Men det är mycket av den diskussionen som inte har med själva poesin att göra, utan mer om huruvida handeln vill sälja den ­eller om kultursidor vill skriva om den. Jag tycker inte att jag personligen har några skyldigheter gentemot poesin. Jag skriver vad jag vill.

Men så säger han också att ”det är klart att förläggarna blir glada om man inte bara skriver poesi”.

Nu blev det ändå en diktsamling till. Och inte vilken dikt som helst, utan något så urpoetiskt som sonetter. Samlingen ”Underjorden” ges ut senare i vår. Innan dess hade Malte Persson gett ut romanen ”Edelcrantz förbindelser”, vilken hade föregåtts av två diktsamlingar och en till formen något ambivalent prosabok. Om allt hade gått som planerat hade han gjort Hanna Nordenhök, Eva Ström och de andra sällskap i vår.

– Jag hade nog tänkt en roman till. Men så råkade jag skriva en sonett vid sidan av, och fastnade lite vid det.

Mot strömmen alltså. Malte Perssons metod för att få något gjort är att planera för något annat. Det var delvis därför det blev en sonettsamling istället för en roman, som det var tänkt. Kanske är det också därför han alltid har ”olika planer på romaner som ska skrivas”. Då blir det åtminstone något gjort, om än inte en roman.

Så på frågan vad han jobbar med nu blir svaret såklart:

– Jag har en plan på en roman.

Hur blir det då med Ann Jäderlunds prosaambitioner? Enligt förlaget finns det inga nära förestående planer på en ny bok från poeten. Ann Jäderlund själv har jag inte lyckats nå.

Elisabeth Hjorth däremot, en av poeterna som Ann Jäderlund brevväxlade, hon kommer i vår ut med sin and­ra bok, ”Hängivelsen”.

Debuten var en diktsamling. Den här gången är det, just det, en roman.