Eric Ericson – den maniske reklammannen, inte körledaren – gjorde sig ett namn med böckerna ”Brev till samhället” och ”Brev till utlandet”.

Det var två roliga och osympatiska böcker. Eric Ericson skrev förvirrande brev till personer som i sin roll som representanter för myndigheter förväntas inte bli arga, inte bli ledsna, inte förvånade, inte upprörda – men ändå svara. Styrkeförhållandet alltså: Ericson som Bamse, myndigheterna som minsta fixarsork.

Han fick alldeles för mycket beröm för det där.

Men det är svårt att tänka sig pseudonymparet ”Katarina & Bosse Lundh” utan Eric Ericson. I sin bok ”Ingen reklam tack” har de samlat sina egna fiktiva konsumentreaktioner, ivägmejlade, med bifogade svar – är det verkligen möjligt, Findus, att ni ”gör det goda godare”, är inte det en logisk omöjlighet? Vet ej, säger Findus, det där var Felix slogan.

De nöjer sig inte med SEB, Ventrafiken och Hemköp. Det går iväg ett mejl till Sigrid Combüchen också, och ett till Björn Ranelid. KG Hammar svarar vänligt, men urskuldar sig: Det finns nog inget riktigt bra svar på din fråga.

Han är bland mycket få som landar i den slutsatsen. För i den här boken får man se kundmottagare som är rustade till tänderna med både säljsnack och medmänsklighet. Aldrig har storbolagsvärlden tett sig så vänlig som när Linda på Fritidsresor mejlar tillbaka, eller när Kent på Beijerbygg uppmanar till snar glömska vad det gäller den påse skruvar för 29 kronor som ”Katarina” råkade få med sig av misstag.

Så varför ge ut boken då, om alla bara är så snälla och fina och förekommande? Just därför. Lite anticynism mellan pärmar kan omöjligt vara fel.