Mycket berättigad kritik har riktats mot Rosengårdsrapporten, för
ovetenskaplighet, för att bygga på hörsägen och indirekta källor och inte
minst för att källmaterialet förstörts, vilket i mångt och mycket omöjliggör
en fortsatt vettig diskussion.
Men kanske kan ytterligare en aspekt framhävas. Det är anmärkningsvärt att
integrationsminister Nyamko Sabuni valde att ställa sig så starkt bakom
rapporten, utan hennes medverkan hade den knappast fått samma genomslag. Den
publiceras i stort sett samtidigt som Kristdemokraterna fortsätter ner i
opinionsmätningarna och närmar sig fyraprocentsspärren, medan
Sverigedemokraterna närmar sig samma spärr från andra hållet.
Frågan är om rapporten också ska ses som en positionering inför en valrörelse
som mycket väl kan ha invandring, integration och främlingsfientlighet som
en av sina viktigaste underströmmar. Till skillnad från Danmark har de
etablerade partierna i Sverige inte haft odlingen av främlingsfientliga
strömningar som öppen strategi. I Sverige ser vi snarare en tyst och
glidande anpassning i riktning mot en hårdare invandringspolitik. Denna
anpassning drevs även av den förra, socialdemokratiska, regeringen (minns
till exempel debatten om de apatiska barnen) liksom den drivs av dagens
borgerliga allians (40 procent färre uppehållstillstånd till asylsökande
förra året).
Sverigedemokraterna är den joker i leken som kan kasta såväl regeringens som
oppositionens kalkyler helt över ända. Därav en tendens att spela med,
snarare än mot, de främlingsfientliga strömningarna. Rosengårdsrapporten,
hur illa underbyggd den än må vara, kan då utgöra en del av underlaget till
en ”värdedebatt” av det slag som länge stått högt på den politiska
dagordningen i Danmark.
Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Men om dagens opinionstrender
står sig kan vi vänta allt fler politiska utspel på detta minerade område.
Bjarne Stenquist, journalist