”This is what democracy looks like”, det är så här demokrati ser ut,
skanderade en grupp demonstranter mot den svarta mur av polisbussar som
spärrade av Amagerbrogade under demonstrationen i Köpenhamn i lördags.
Bakom muren fanns hundratals demonstranter inlåsta.
Vilka de var, vad de gjort och vad som skedde med dem fick vi inte se.
Journalister, fotografer och allmänhet kördes iväg. Alla frågor bevarades med
”jag vet inte.” Bussarna placerades för att hindra insyn.
Nu vet vi vad vi inte skulle få se.
De var en blandad skara: danska attacare, fältbiologer, oorganiserade, Hare
krishna, minderåriga.
De tvingades sitta i timmar i samma ställning i kylan, några kissade på sig,
någon svimmade, någon började blöda i handlederna av de plastband de bundits
med. De fördes bort efter några timmar och sattes i stålburar i en
lagerlokal.
Deras enda brott var att de varit dumma nog att ta lagens ord om
demonstrationsfrihet på allvar och faktiskt använt den. Av de nära tusen
personer som greps under lördagen har bara fyra häktats misstänkta för brott.
I en och samma insats lyckades polisen alltså kränka både
demonstrationsfriheten för hundratals människor och, antagligen, FN:s
tortyrkonvention som förbjuder ”grym, omänsklig och förnedrande behandling.”
Hade svenska demonstranter behandlats så här i Vitryssland, eller Turkiet, så
är jag rätt säker på att det hade mumlats om polisstatsfasoner från det
svenska utrikesdepartement som nu tiger still.
Samma mönster går igen i andra insatser. Så sent som natten till tisdag
stomades en fest i Christiania. 196 gripna, fem häktade.
Budskapet är tydligt: demonstrerar du, så är du misstänkt. Vi kan göra vad vi
vill.
Det är mycket oroväckande inför den stora civil olydnadsaktion som äger rum
idag, då tusentals demonstranter med fredliga medel tänker ta sig in på
Bella Center. Om polisen fortsätter som hittills, riskerar dagen att gå till
historien som ett gigantiskt nederlag för möjligheterna att protestera.
Men, frågar ni, hur ska man då ta fast dem som begår brott om de gömmer sig
bland en massa oskyldiga?
Ja, historiskt har dansk polis varit ganska bra på riktade ingripanden, då man
blixtsnabbt gått in och plockat ut just dem som begått brott ur leden.
Men min gissning är att de bytt taktik för att de nu inte längre känner att de
måste ta politiska hänsyn. Vid tidigare brutala insatser, som när de i
augusti misshandlade sittande flyktingvänner vid Brorsons kyrka, har de fått
bred politisk uppbackning. Och med det blixtinförda lymmelpaketet har
polisen fått extrema befogenheter i demonstrationssammanhang. Grönt ljus.
I efterhand lovordas de. ”En lyckad aktion” säger justitieminister Brian
Mikkelsen, medan socialdemokraterna anser att polisen ”gjorde oss alla en
tjänst genom att slå ner på de här bråkstakarna.”
Den enda skarpa kritiken kommer från Enhedslisten, och förstås
människorättsorganisationer som Amnesty, som dömer ut allt vad ”preventiva”
gripanden heter.
Och från pressen. Till skillnad från i Göteborg 2001 – där polis, press och
politiker talade med en enda auktoritär stämma – strimlar de danska
nyhetsjournalisterna polisarbetet.
De har nämligen inte sett till några riktiga kravaller, som skulle kunna
motivera övervåldet.
Dessutom körs de bort och hindras göra sitt jobb. Minst en fotograf har blivit
slagen. Så lyckas polisen inskränka också pressfriheten när man ändå är
igång.
På en djupare nivå grundas övergreppen i ett ökande avstånd mellan styrande
och styrda. När eliterna inte längre kan eller vill skapa samtycke genom
inklusion i en krympande välfärdsstat, måste andra – äldre – metoder för
att kontrollera befolkningen tas i bruk: övervakning, polisarméer, hot och
våld.
Och när protesterna ändå kommer i dagen, och inte bara de hovsamma, utan också
de mer olydiga går ut på gatorna, stiger rädslan. Staten faller tillbaka på
sin våldsmakt.
Då utövas de styrdas rättigheter plötsligt på de styrandes nåder.
Så ser – den rädda – demokratin ut, i ett land mycket likt vårt eget.
Petter Larsson
journalist