Kevin Frato är en tunn och tanig man med forskande blick.
Den har han nu använt för att skildra livet för en sjuttonårig amerikansk
desertör, en kille som flyr till Sverige för att slippa kriget i Irak.
Numera negerkung, som boken heter, skildrar en ännu inte vuxen mans resa från
ett liv till ett annat genom olika sorters text: Uppsatsförsök på stapplig
svenska från invandrarundervisningen. Brev hem till Amerika. Och så iskalla
protokollära utlåtanden från läraren om Harleys utveckling och framsteg.
Som om han var en råvara, ungefär, som till varje pris ska förädlas. En planta
som ska anpassas till sin nya odlingszon, kosta vad det kosta vill.
Samtidigt som Harley gradvis försvenskas börjar han formulera en kritik mot
sitt gamla hemland, mot kriget, mot förlusterna. Han ser parallellerna till
Vietnam.
– Jag har en syster och tre bröder. Morsan sa alltid att hon skulle skicka oss
till Kanada om det blev krig igen. Så vi skulle slippa undan. Jag packar
väskan, sa hon. Iväg bara. Så var det när jag växte upp, säger Kevin Frato.
Han är lärare på Engelska gymnasiet i Stockholm, och behärskar perfekt fraser
som ”det borde väl gå för sig” och ”det hade varit skönt att inte ha så ont
i magen”. Hopplösa svenska verbformer och ordföljder som han har gjort till
sina.
Det är en klyscha, men förmodligen är den sann: Svenska är, i det sista steget
från någorlunda kunnande till riktig kontroll, ett enormt svårt språk.
– Att skriva boken på blandspråk var en nödlösning. Jag var trött på att få
refuseringsbrev och min fru var trött på att läsa mina manus. Trött på att
jag skrev på ett språk som jag inte behärskar. Så jag beslutade mig för att
förvandla mina brister till tillgångar.
Hur många refuserade böcker har du bakom dig?
– Jag vet inte ens. Några dussin kanske. Ett par av dem skulle jag gärna gå
tillbaka till, men mycket är väl bara att slänga. Jag skriver mycket hela
tiden. Tolv timmar i veckan kanske, som det är nu, jag försöker att använda
tiden på pendeltåget. Numera negerkung är skriven i femtonminuterspass, för
då bodde jag närmare jobbet, haha.
Varför slutade du att skriva på vanlig engelska?
– Därför att jag har gjort det i femton år utan att komma någon vart hos
amerikanska förlag. De läser inga manus som inte kommer via agenter. Så jag
fick välja: antingen skriva på ett språk jag kan, men där ingen förläggare
vill läsa mina manus – eller skriva på ett språk jag inte kan, för att
åtminstone få till ett refuseringsbrev.
Vad är det svåraste med svenska språket?
– Det är så litet. Man talar inte om det engelska språket, utan de engelska
språken. Det finns utrymme för att fela på engelska, att hitta på egna
lösningar. Det finns mindre marginaler på svenska. Svenska är mer ...
enhetligt. Jag ser ju hur mina elever försöker ta sig fram på svenska, och
de har enormt svårt att bryta sig in i språket. Många av dem är flyktingar
med starka berättelser, men de tas inte emot.
Precis som Harley i din bok.
– Harley vill till varje pris vara någon som tas på allvar. Men blir inte det,
eftersom hans lärare gör sitt jobb till punkt och pricka. Jag har sett sånt
så många gånger: Folk blir bedömda enbart utifrån våra betygskriterier.
Hur går det för honom?
– Jag försökte skriva en uppföljare, men problemet är att det går ganska bra
för Harley. Och det är ju inte alls lika intressant, litterärt, som när det
går dåligt. Han åker tillbaka till Amerika och inser att han inte längre är
amerikan.
Vad vill du uppnå med din bok?
– Mest av allt vill jag att folk i Sverige ska förstå hur det kan kännas att
komma hit som en intelligent människa, men bli bemött som ett barn. Folk
tror att den som inte kan språket inte kan tänka. Inte duger till arbete.
Den som har svenska som modersmål och läser min bok ska få det lite svårt.
En svensk läsare ska få uppleva samma sak som vi har gjort, vi som har
invandrat. Och via de här engelska styckena i boken vill jag visa hur mycket
det finns i den där besvärliga svenskan. Ett helt liv som inte går att
uttrycka! Som om du hade ett piano, men tre fjärdedelar av tangenterna
saknas. Det blir ett fattigt uttrycksmedel.
Och vad säger du om att boken inte får tävla om Augustpriset, för att den
inte anses skriven på svenska?
– Uppenbarligen innebär boken något nytt, som förbluffat förläggareföreningen.
Jag hoppas att boken och debatten kan bana vägen för flera språkliga
korsbefruktningar inom svensk litteratur.
För några år sedan var Kevin Frato hemma i Ohio för att hälsa på. Han upplevde
vad bokens huvudperson också gör: ett slags främlingskap inför det mest
bekanta.
– Det var ju flaggor överallt! Varenda bil, varenda trädgård. Staten hade
blivit religion. Det var rätt läskigt. Efter 11 september blev folk inte
anställda om de inte hade rätt politisk uppfattning. Min systers man är
demokrat och skulle hyra in ett band. Han vägrade att anlita republikaner.
Det blev som ett inbördeskrig i det tysta.
Ändå är det människorna du saknar mest. Varför?
– Det är en annan sak, det har med sociala konventioner att göra. En
genomsnittlig amerikan är avslappnad, trevlig och social och lätt att lära
känna. I Sverige brukar jag prata om treårsregeln: Det tar tre år innan
grannarna ens hälsar och säger vad de heter. Så många grannar man ser varje
dag som inte ens orkar säga hej. Jag förstår mig inte på det.
Vad händer om man själv tar det initiativet?
– De blir avvaktande. Tycker att jag är lite väl framfusig.
Säger då den försynt lågmälde Kevin Frato.
Han är släkt med sin romanfigur på så vis att han på en gång har två hemländer
och inget alls. Hans samhällskritik? Kanske lika skarp åt båda hållen, men
djupare känd mot fäderneslandet:
– Det är bara 40 procent av amerikanerna som har ett pass. Jag vet inte om de
i hjärtat förstår att de där bombplanen vi skickar iväg ska släppa bomber på
andra människor, rätt trevliga människor, som också har känslor.
Din bok måste överbrygga ett dubbelspråk och en dubbelkultur. Går det?
– Jag försökte ju egentligen avråda förlaget, av den anledningen. Jag fuskade
och skickade med ett påhittat lektörsutlåtande som var mycket kritiskt till
manuset. Och jag lämnade inte mitt riktiga namn. Jag har blivit så ledsen
över att få refuseringsbrev att jag använde min kolonistugeadress den här
gången. Där kunde jag inte kolla brevlådan lika ofta. Men så en dag kom det
ett vykort från förlaget ...
Vad skriver du på nu?
– En uppföljare med omvänt tema, om en svensk som hamnar i USA. På nästan ren
svenska, hade jag tänkt. Jag kan inte skriva samma bok två gånger.
Kevin Frato har som många engelskspråkiga invandrare frustrerats av den
välvilja som engelsktalande svenskar visar, som gör lärprocessen ännu längre.
– Enda sättet att lära sig var att tvärvägra att tala engelska. Det tog nästan
död på mitt äktenskap. Särskilt när vi skulle bråka. Då bytte min fru genast
till engelska, och det är klart att hon vann bråken när jag inte kunde
försvara mig! Jag visste inte ens vem jag var längre.
Men det vet du nu?
– Nu vet jag att jag inte vill vara gäst. Jag vill vara med på riktigt. Och
språket är det enda sättet att lyckas med det.