Den förhatliga staden

Man befinner sig på ett köpcentrum i stadens utkant. Det har blivit lunchdags. Man hamnar på McDonald’s och den urbana samtiden visar upp sitt fulaste och grinigaste konsumtionsansikte. Det kastas ut kartonger och leksaker till skrikande barn, man behåller jackan på för att det ska gå fortare och svettas, man ser sig omkring i förödelsen, mormödrar släpar håglöst på överfulla brickor till förväntansfulla barnbarn. Man blir en misantrop, man längtar till havet eller ett torp, eller en stor skog.

Den misantropiske stadshatande stadsbon har funnit sin främsta gestalt i Travis Bickle i filmen ”Taxi Driver”, Bickle i sin taxi önskar ett regn som ska komma och skölja horor, svin, knarkare och alla andra djur bort från gatorna. Den legendariske arkitekten Le Corbusier hatade staden av samma anledning som Bickle, för att ”alla städer sjunkit ned i ett tillstånd av anarki”.

I boken ”Svensk stad” skriver Gregor Paulsson att bilden av den stad som växer fram under 1800-talet blir ”inte fullständig med mindre att man skildrar de former som flykten från dessa städer tagit”.

Scoutrörelsen var en sådan sak. En idéburen rörelse som menade att den nya staden gjort slöhögar av det engelska imperiets främsta tillgång: de unga männen. Man kan i scoutrörelsens framväxt se en sorts ideologisk definition av staden.

I sin avhandling ”Kampen om barnens själ” skriver Göran Sidebäck om fågelromantiken i den borgerliga kultur som var scouternas grund, fåglarna var ”moraliska föredömen genom sin renhet, sitt trofasta kärnfamiljsliv och sin idoga flit”. Men det fanns en fågelsort som inte passade in: sparven, ”ful, osedlig och aggressiv”. I en av scoutförbundets tidskrifter kan man på 1920-talet läsa: ”Scouter! Verken var och en i sin stad för sparvens utrotande!” Sparven är stadsfågeln. I naturen lever de fåglar som sjunger fria från fördärvet, som blåmesen ”morgonpigg och innan solen går upp flyger han omkring och söker efter mat”, som det står i en skrift för Flickscoutkåren.

Socialdemokraterna kontrade mot scoutrörelsen med sin version, Unga Örnar, de slog fast att mängden friluftsliv skulle vara ”måttfull”, en sorts Saltsjöbadsavtal mellan staden och naturen, en liknande tanke som låg till grund för folkhemmets moderna förorter.

Men i den kommunistiska ungdomsrörelsen Pionjärerna tog man i det närmaste helt avstånd från naturen: ”utflykter inom staden är för vår kommunistiska uppfostran tio gånger viktigare än utflykter på landet.”

Naturen borgerlig, förorten socialdemokratisk och staden vänsterradikal.

Det är kanske där man hittar utgångspunkten för skräcken för gent­rifieringen, eftersom den förenklat innebär en ideologisk förändring av stadsdelar från vänster till höger.

Flykten från staden har under hela den tid som städer har funnits varit ett privilegium för dem som har pengar. Travis Bickle må hata staden, men han är fast i den. När nu pengarna tar över också den stad som Bickle hatade, när popparet Nina Persson och Nathan Larson i pressen på ett positivt sätt talar om New York som ”en kokande gryta” med ”fler mörka hörn än någon annan stad jag någonsin sett” så kanske det där regnet som Bickle drömde om slutligen har fallit och gjort staden lika ren som naturen. Men det svepte också med sig Bickle själv.