Protesterna på Nørrebro känns igen: nu handlar det om Ungdomshuset på
Jagtvej, på 1980-talet barrikaderade sig de svartklädda och bankrånarhuvade
vid Ryesgade och i kvarteren runt Blågårds Plads i protest mot planerade
rivningar i ett Köpenhamn med skriande bostadsbrist för dem som just flyttat
hemifrån.
I striden om Ryesgade hade husockupanterna, många av dem bleka, spinkiga
barn som nätt och jämnt hunnit bli tonåringar, ett anmärkningsvärt stöd i
den allmänna opinionen. De styrande socialdemokraterna framstod än en gång
som lomhörda och vilsna när de avvisade dialog med den stiftelse, som under
rockmusikern Kim Larsens ledning ville köpa de aktuella fastigheterna och
ombilda dem till ungdomsbostäder. När polisen ryckte fram bakom en mur av
plexiglas stängdes alla dörrar och växte berget av gatsten.
Proggen och punken hade mer gemensamt än vad kombattanterna insåg då och
senare. Spela själv, starta egna skivbolag; det gällde att skapa ett eget
utrymme bortom kommersialismen, befriat från slentrian och tanklös
anpassning till givna framgångsnormer.
På samma sätt löpte en hållbar tråd från Christiania till Nørrebro. I
ockupationen, i själva handlingen, formulerades också den bärande ideologin,
som förenade ett aktivt avståndstagande från konsumtionssamhället med en
kollektiv idealism med intuitiv insikt om att repressionen väntade runt
hörnet.
Under många år skildrade jag den danska BZ-rörelsen i press och radio; jag
sprang med mikrofonen i de tidiga, plakatlösa demonstrationerna längs
blåsiga trafikleder och jag intervjuade ockupanterna på Abel Cathrinesgade,
som då fortfarande var långhåriga och satt hukade över sina gitarrer med
hippiefärgade halsdukar.
Bataljerna på Nørrebro några år senare förändrade allt. Medan en
militariserad polishär rusade ut ur sina bussar smet en grupp ockupanter ut
genom en underjordisk tunnel; där syntes det sista smilet, där övergavs
optimismen – Christianiadrömmen, om man så vill.
Sedan följde några år av stiliserade gatustrider, där både demonstranter och
poliser hårdnade och svartnade. Till slut hade sammanstötningarna inget
annat innehåll än adrenalinet. Den svartklädda vänstern gick in i bister
autonomi och visionslös taggighet. Det breda opinionsstödet krympte av
naturliga skäl när stenarna hamnade i vanliga medborgares skyltfönster.
I svenska medier har Christiania främst framställts som ett knarkträsk. Det
är en trångsynt beskrivning som bortser från att stora delar av det en gång
ockuperade området numera är medelklassidyll med strikt reglering av
inflyttningen. Christianias öde är att det blivit så trivsamt att den
borgerliga regeringen inte kan avhålla sig från att bygga bostadsrätter där.
Repressiv tolerans talade man om på 1970-talet. Det ansågs destruktivt på
den tiden, men är det inte i fallet Ungdomshuset den enda möjliga
hållningen? Varje någorlunda smart politiker skulle naturligtvis ha låtit
verksamheten leva vidare som en alternativ zon i det kommersiella bruset.
Vem störs av folkkök och rockkonserter? Ett Köpenhamn med Christiania och
Ungdomshuset som ventiler för ett långt bredare missnöje med en kallhamrad
samhällsutveckling är självklart att föredra framför ett Köpenhamn, där alla
klär sig i samma konformistiska businesskostym.
LARS ÅBERG
journalist