Den sista cigaretten blev en brandfackla

Konstdebatten har tagit sommarlov. Sedan Konstfackseleven Anna Odell slutligen visat sitt verk i sin helhet och signaturen Nugs graffitivideo fått sin beskärda andel tv-tid har det varit ont om skandaler.

Men till hösten kan det vara dags igen. Då ger sig nämligen Klas Östergren in i debatten. Oavsiktligt, enligt honom själv.

Med sin nya roman, ”Den sista cigaretten”, vill han diskutera konstnärens ansvar inför personer och företeelser som avbildas i konsten.
– Som vi alla har märkt har det rasat en konstdebatt det senaste året på grund av vissa unga konstnärers tilltal, som man givetvis kan ha olika åsikter om. Det här är inte ett inlägg i den debatten, men man kan säkert läsa det som så, säger han.

Romanen släpps först i oktober. Men i veckan gick det att packa in sig i trängseln på Antikvariat Hundörat & Inger Johansson-Thor i Borrby på Österlen och få en glimt av berättelsen när Klas Östergren och förläggaren Stephen Farran-Lee samtalade om boken.

”Den sista cigaretten” blickar tillbaka på 1980-talet, decenniet då Klas Östergren inte bara slog igenom, utan också ”bröt ihop och gjorde come­back”, som han själv uttrycker det. Det var också en era då ingen skulle komma och tro att det som de skapade var verkligt originellt.

Allt var gjort.

Klas Östergren beskriver inställningen som ”deprimerande” och ”bestickande”, och vill genom sin roman göra upp med sina genombrottsårs konstsyn.

Och innan han i våras satte punkt för romanen seglade alltså en ny debatt upp som bland annat speglade samma hållning som han tampats med i romanform.
– Det hoppas från broar och allt möjligt sådant. Även om jag sympatiserar starkt med avsikten och bevekelsegrunderna är det väldigt sorgligt att misstron till de konstnärliga uttrycksmedlen är så stark och utbredd att man inte längre använder sig av dem, säger han.

I den kvava luften på det fullsatta antikvariatet tassar Klas Östergren och Stephen Farran-Lee som två spelat besvärade katter kring en het gröt som de vet att ingen i rummet utom de själva får äta av. Om de avslöjar för mycket förlorar romanen sin pedagogiska poäng, säger de.
– Så mycket kan vi säga att det handlar om en jagberättare som får ta konsekvenserna för en konstnärs överloppsgärning. Den här männi­skan tvingas sedan förstå konstnärens bevekelsegrunder och varför konstnären begår denna nästan oförlåtliga synd, säger Stephen Farran-Lee, som till slut sammanfattar det hela som ”en makaber historia om ett återskapande av Nils Dardels tavla ’Den döen­de dandyn’”.

Klas Östergren är medveten om att hans roman kan tas som gisslan för att dra in honom i en debatt som han kanske inte vill delta i.
– Absolut. Risken föreligger att den blir vulgärläst och tas som uttryck för något som inte alls är avsiktligt från min sida. Men den risken får man ta, annars går det nästan inte att publicera någonting.

Du är inte rädd för att bli Gubben Östergren som det unga konstnärsgardet pekar finger åt och säger ”vi gör som vi vill”?
– Jag tror att det unga konstnärsgardet kommer att säga att det är kul att jag är med på noterna. Jag företräder inte någon reaktionär gammal konstsyn som brännmärker viss konst. Det är precis tvärt om.

”Den sista cigaretten” är den första romanen på två år och den artonde sedan debuten 1975. Östergren berättar för Sydsvenskan, efter att ha signerat otaliga exemplar av genombrottsboken ”Gentlemen” och uppföljaren ”Gangsters”, att han fortfarande kan hitta sätt att utmana sig själv på i sitt skrivande.

Titeln på den kommande romanen inbjuder till ondsinta vitsar, jo, men den är ingen metafor för att sluta skriva.
– Jag har förstått att man kan tänka så. ”Den sista cigaretten”, vad är det? En exekutionspatrull? Är det är sista gången jag skriver en bok, är jag är på väg att dö? Men jag ska inte fimpa skrivandet. Däremot har jag slutat snusa. Den sista prillan, det skulle jag kunna skriva en skräckskildring om. Fy fan.