Gustav Fridolin ler.
Jag har just berättat för honom att man skulle kunna se hans nya bok –
”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation” – som den
åttiotalistiska fortsättningen på Filip och Fredriks sjuttiotalistiska
pocket ”Två nötcreme och en moviebox”.
Med den skillnaden att där den folkkära tv-duon mest bara skrev igenkännande
fnisshistorier om att ha växt upp i åttiotalets ”DDR-Sverige”, berättar här
Gustav Fridolin, född 1983, en djupt politiserad och betydligt nattsvartare
historia om att vara ung i det nya Sverige som tittade fram efter
Berlinmurens fall.
Över trehundra sidor skriver den forne miljöpartistiske riksdagsledamoten om
den allt ökande massarbetslösheten, stressen, främlingsfientligheten,
droganvändningen eller – för att sammanfatta allt med fyra ord –
hopplösheten bland landets unga. Åttiotalisterna, menar Gustav
Fridolin, är den första generationen på länge som inte upplever att
samhället blir bättre.
När vi ses vid Röda Korsets kafé vid Mariatorget i Stockholm berättar Fridolin
att bokidén växte fram när han satt i riksdagen.
Han tyckte sig då se en otrolig skillnad mellan hur medierna beskrev unga
jämfört med hur han själv upplevde att det såg ut bland hans vänner.
– Det talas ofta om att vi åttiotalister är framåt och kaxiga och gärna byter
jobb och så vidare. Men jag hade en motbild och klippte därför ut varenda
notis som stödde den. Jag tog sedan reda på rapporterna bakom notiserna och
till slut uppstod en intressant bild som visade på det jag misstänkt. Vilket
vill säga ökad arbetslöshet, fattigdom, utslagning och sjukdomar.
– Ta bara det här att man hoppar runt mellan olika anställningar. Det handlar
ju om att man inte får någon fast anställning i dag.
”Blåsta!” är en sorglig story med många unga offer. Skulden,
den lägger Fridolin på de svenska beslutsfattarna under 1990-talets
nedskärningsår.
– Det var ju inte en naturlag som gjorde att det blev som det blev. De som
bestämde hade ju kunnat bestämma på ett annat sätt. Sverige tycks verkligen
vara ett av de länder som satsar minst på stimulansåtgärder i kriser. Och
jag blir förbannad när jag ser vad som hände min generation och hur man nu,
mitt i den rådande finanskrisen, inte tycks ha lärt sig något från
nittiotalskrisen. Vi vet ju att vi måste bygga om samhället. Så i stället
för att som Sven Otto Littorin bara tala om skitår och fortsätta skära ner,
skulle vi nu kunna sätta människor i sysselsättning genom att lägga ny räls
och rusta upp miljonprogrammen.
Det ser, om jag förstår dig rätt, därför lika mörkt ut för nittiotalisterna?
– Exakt, det ser ju ut bli samma sak en gång till nu när de kommer ut på
arbetsmarknaden. Det finns inga jobb. Det är därför svårt att inte känna
frustration när man ser hur utbildningssystemet bara pekar åt ett håll,
nämligen att minska möjligheten till en andra chans. Man skär ner på
platserna på Komvux, tar bort de alternativa vägarna in på universiteten,
och så vidare. Det här sker mer eller mindre i skymundan, men vad man gör är
ju att man förändrar hela Sverige i grunden.