Den allvarsamma flickan i Barcelona är Christer Strömholm, liksom den
ensamma pojken i den mörka gränden i Tanger och den blinda flickan med det
ärrade ansiktet i Hiroshima.
Svensk fotografis store guru stack aldrig under stol med att de barnbilder
som nu visas på Galleri Final i Malmö under Fotografi i fokus (med början i
morgon, lördag) var självporträtt.
”Enfants Terribles” heter utställningen med både ikoner och några aldrig
tidigare visade. Och det går, påpekade Christer Strömholm en gång då våra
vägar möttes, att läsa in mycket psykologi i dem. Mycket i hans liv kretsade
kring barndomen – och döden.
1967, samma år som boken ”Poste Restante” kom, berättade Christer Strömholm
för vännen Tor-Ivan Odulf om sitt liv och hur det speglades i hans bilder.
Intervjun tog en vecka att göra och rubriken var, när valda delar
publicerades i tidningen Foto, ”Hemligheten bakom Christer Strömholms
bilder”. Mycket handlade om barndomen. Om föräldrarna som skiljdes. Om hur
han bollades mellan familjerna, fick stryk med ridspö som straff för olika
förseelser och ansågs förhärdad eftersom han kunde ta emot tio rapp utan att
klaga.
När Christer Strömholm var femton tog fadern livet av sig: ”Det hela kom som
en överraskning. Pappa hade från översta byrålådan tagit fram sin
tjänstepistol, letat ut hjärtat och sen tryckt av, som den gamla officer han
var.”
I tonåren revolterade han, kastade tomater på Dramaten, blev
nationalsocialist och frivillig, först som budbärare i spanska
inbördeskriget, sedan som soldat i finska vinterkriget. Så småningom kom han
till insikt och bytte sida, blev norsk motståndsman, likviderade två
dubbelagenter – och utsattes för flera mordförsök.
Den spökande barndomen handlar också om hans eget förhållande till nära och
kära. Det blev tydligt i filmen ”Blunda och se” som sonen Joakim Strömholm
gjorde 1996 i ett försök att lära känna sin pappa.
”Du luktade illa när du var liten. Du stank rutten blöja ungefär. Det kan ju
inte vara en människas dröm att förälska sig i nånting sånt”, säger Christer
Strömholm i filmen i ett försök att förklara varför han drog när yngste
sonen var ett år och reducerades till ”vykortspappa”.
Först när Joakim var sexton år fick de kontakt igen. Då fick han en Leica
och rådet att inte bli fotograf om han ville ha mat på bordet (under de
bohemiska Parisåren sov Christer Strömholm ofta på dragiga vindar och
tvingades dricka vatten för att känna sig mätt).
Ansvar, insikt, närvaro var tre ledord som gällde för fotografen Christer
Strömholm, men knappast för pappan med samma namn. Det enda som räknades var
bilden. Den var viktigare än den egna karriären. Till och med viktigare än
livet, förklarade han och konstaterade att ögat söker det sinnet hungrar
efter, underförstått: man ser vad man vill se.
För Christer Strömholm handlade det om att bli sedd och älskad. Som svensk
fotografis store guru uppnådde han med råge det han aldrig fick uppleva som
barn. Guldringen i örat, som han påstod sig ha fått efter en lyckad
smuggelaffär i Tanger 1951, bar han som en påminnelse om mötet med sig själv
i den mörka gränden.
PER LINDSTRÖM
utvecklingsredaktör på Sydsvenskan
Fotnot. Joakim Strömholms film ”Blunda och se” visas i morgon, 3.3,
på Malmö konsthall klockan 16.00 och på söndag, 4.3, på Panora, också kl
16.00.