Länge var det oklart vem som skulle vinna det ryska presidentvalet på
söndag. Ett tag såg vice premiärminister Sergej Ivanov ut att ligga bra till
och inte förrän i december förra året stod det klart att vinnaren heter
Dmitrij Medvedev.
Vladimir Putin har utsett sin efterträdare, men vilken roll han själv kommer
att ha är ännu oklart. Det mesta talar för att han intar
premiärministerposten. Vad han än väljer så kommer han att fortsätta vara
den mäktigaste personen i Ryssland även efter presidentvalet.
Fram till dumavalet den 2 december fanns det en känsla av osäkerhet. Putin
hade förvandlat valet till en förtroendeomröstning om sig själv. En stor
seger för hans parti Enade Ryssland skulle ge honom mandat att på något sätt
fortsätta som Rysslands ledare.
Det var tydligt att man var nervös i Kreml. Kontrollen av medier och
politiska motståndare förstärktes, man slog ned demonstrationer,
trakasserade oppositionella, journalister och ickestatliga organisationer
med förnyad kraft.
Inför dumavalet övergick propagandan för Putins ideologiska projekt i
stormstyrka. Budskapet var nationalistiskt; mot väst och framförallt för
Putin. Så gott som varje gång jag passerade Pusjkintorget under hösten stod
Putindyrkande Nasji eller någon annan utkommenderad ungdomsorganisation och
demonstrerade, och inte bara där. De tycktes dyka upp vart man än åkte. I
Volgograd gick det inte att få tag på hotellrum, ungdomsorganisationerna
hade kongress. I Smolensk hade de fått ut befolkningen på gatorna med hjälp
av stadsfest och BMX-uppvisning. När de inte demonstrerade, trakasserade de
ambassadörer och pratade om vikten av ett starkt Ryssland.
Den ryske människorättskämpen Sergej Kovaljov skrev vid tiden att en av
orsakerna till Putins framgång har varit förmågan att bygga en historisk myt.
Ryssarnas nationella identitet försvann med Sovjetunionens fall. Att
demokrater inte kunde svara på frågan ”Vilka är vi?” är en av anledningarna
till deras misslyckande. Putin å andra sidan förstod hur viktig historien är
i politik. Den kommunistiska retoriken rensades ut och ersattes med en
berättelse om ledaren och segern.
Dumavalet var självklart en lögn. Det kontrollerades av Kreml och uppenbart
valfusk förekom (röstade verkligen 99 procent av tjetjenerna på Enade
Ryssland?). Men det fanns inslag av något som liknade politik, man behövde
mobilisera folk. Det var ett övertalningsförsök med gigantiska
propagandaresurser och en repressiv statsapparat. Mot detta protesterade en
liten men inte helt osynlig opposition, som om inte annat kunde störa
systemet något.
Inför presidentvalet på söndag är något övertalningsförsök inte längre
nödvändigt. Den som i dag går genom Moskva ser nästan inga politiska
affischer. Ingen demonstrerar för Medvedev eller någon annan på
Pusjkintorget. En dag slutade Nasjis mobiltelefoner att fungera. Ingen
betalar längre hyran för deras föreningslokaler eller bjuder på resor till
Moskva. Bara några få lokalavdelningar finns kvar och organisationen tycks
därmed vara på väg att upplösas. Kreml behöver dem inte längre och eldsjälar
var de aldrig.
Det är en märklig tystnad som råder. Ryska medier rapporterar ytterst lite
om presidentvalet. Det gäller även medier som inte är styrda av Kreml.
Veckans nummer av den oberoende tidskriften Novoje Vremja har Kosovos
självständighet som huvudnyhet.
Alla kommer förstås att veta att Medvedev inte vunnit något riktigt val.
Putin däremot är onekligen omtyckt och ger därmed systemet en viss
legitimitet.
I Ryssland är den politiska makten knuten till pengar. I en intervju i Die
Welt i höstas sade Stanislav Belkovskij, som var med och förberedde till
åtalet mot olje- och gasjätten Yukos, att Putin har tillskansat sig en
förmögenhet på omkring 250 miljarder kronor. Uppgifterna har publicerats i
flera västmedier och några ryska tidningar. Om det är sant är Putin
Rysslands rikaste man.
Många menar att det bland annat är denna förmögenhet som gör det omöjligt
för Putin att lämna Kreml. Vill han behålla den och hindra en juridisk
undersökning måste han sitta kvar.
Inför söndagens presidentval får man känslan av att det finns andra
tvingande skäl. Det spekuleras i att Medvedev så småningom skulle börja
utnyttja den makt som formellt är knuten till presidentämbetet. Men frågan
är om en reell maktväxling fortfarande är möjlig.
Det system Putin har byggt upp är så fullständigt knutet till hans person
att även om han skulle vilja lämna det, är det allt svårare att förstå hur
det skulle kunna överleva utan honom.
DAVID ISAKSSON
frilansjournalist, bosatt i Moskva