Under Tredje rikets glansdagar verkade också en rad nazistiska småpartier i Sverige. De försvann mer eller mindre i och med att den tyska krigslyckan vände. Ändå var det protyska svanseriet och de antisemitiska utfallen betydande. Särskilt bland de väletablerade var dylika stämningar utbredda.

Länge lyckades man dölja sina sympatier, en salongsantisemitism som aldrig beblandade sig med gatans parlament. Det har dröjt länge innan de avslöjades – oftast efter sin död. De skapade sina nätverk under nazismens storhetstid och skyddade varandra när Välfärdssverige växte fram i skuggan av den europeiska katastrofen.

Den som starkast bidrog till att rasismen och protyskeriet i viss mån kom att synliggöras var – Göran Persson. Han visste att satsa på den inopportuna historieforskningen och vågade röja i det svenska undermedvetna.

Självklart var den före detta statsministern på rätt spår. Varför skulle det kollaborerande Sverige skilja sig från resten av Neuropa?

När judar slaktades i gettoupproret avlossade den polska motståndsrörelsen inte ett enda skott, exildanskar som flytt till Sverige skrev antisemitiska brev till sitt hemland angående de judar som skeppats över Öresund i fiskebåtar och litauer inledde massmorden redan innan Gestapos exekutionsplutoner hunnit fram.

I Sverige fanns färdiga listor över landets judar: deportationer var nästa steg efter att de tyska vapensmedjorna försörjts.

Antisemitismen var utbredd och den så kallade ”judefrågan” ältades i det fredliga Neutralien.

Henrik Bachner, en idéhistoriker som framsprungit ur den nya kretsen av historiker granskar mellankrigstidens ”judefråga” i en bok med just denna titel. Han har uppenbarat en rad sanningar vilka hittills tillskrivits mytologiernas sfärer.

Analysen av litteraturprofessorn Fredrik Böök ställer tidigare lismande biografier rakt i skamvrån. De sökte till varje pris se denne boklärde som en förtappad protysk utan antisemitiska böjelser. Sådant smicker ter sig frånstötande i denna grundliga genomgång.

Omfattningen av den svenska likgiltigheten för de tyska judarnas öde framstår milt uttryckt besvärande: den inhemska antisemitiska diskursen fokuserade kring att de affärsmässigt opålitliga ”semiterna” hade sig själva att skylla eller hur dessa element ömsom påstods nyttja bankväsendet och ömsom den konträra bolsjevismen för att tillvälla sig ett världsherravälde. Sveriges kulturgigant Böök kunde med sin kännarmin dessutom konstatera att ”det mest betänkliga var att alla de yrken, som hade med pressen, konsten och litteraturen, med scenen och den allmänna opinionen, fingo en alltmer utpräglad judisk besättning.”

Det förljugna förvandlas till sanning vad angår det judiska för stora delar av trettiotalets konservativa och kristna intelligentia. Flera av dåtidens bildade tog till sig fragment av fascismens människosyn – läsarna av detta verk kommer att uppröras över att så många man trott stå för en humanism i själva verket spelat med i en Zeitgeist – som inte känns alldeles förgången...

Fortfarande är det en gåta att så många myter överlevt gaskammarna, fler än de människor som skulle utrotas.

Bachners intellektuella behandling av svensk antisemitism – i all dess lömska brutalitet – borde tjäna som ett föredöme för de förlag som ägnar sig åt en spekulativ och inkomstbringande krigspornografi i skuggan av andra världskrigets missgärningar.