Debatten är upprörd i Italien efter en antydan av normalitet från
författningsdomstolens sida. Ingen hade räknat med att dessa herrar, som
länge godkänt allt ruffel och båg från Berlusconis sida, plötsligt skulle
säga: så där får man inte göra. Premiärministern själv springer skrikande
genom det offentliga rummet, som idag är medierna, och förbannar presidenten
och lagarna och lite av varje. Vad händer?
Den fråga som väcktes var av största intresse: finns det något kvar av det
gamla hyggliga Italien, folk-rörelsernas Italien, som städade upp så
grundligt efter den förre skojaren, eller är vägen öppen för totalitarismen
light, som författaren Claudio Magris kallar den nya varianten? Vi har länge
sett en teatral principlöshet breda ut sig. Mediernas estetik, som säger vad
som är härligt och ruskigt, tycks styra det offentliga samtalet. Det är
Berlusconis insats, en ny Cagliostro kan man säga, alkemisten som gjorde
guld och ryckte halsbandet av Frankrikes drottning.
Eller händer något nu? Motståndet tycktes besegrat. Den radikala traditionen
vilade i ett ganska håglöst parti, det demokratiska, och några nya rörelser
tycktes inte finnas. Det enda motståndet kom från blixtrande tidningar som
La Repubblica och Corriere della sera och den modige domaren Di Pietro som
bildade ett eget parti med skarp tunga, Värdenas Italien. I övrigt tystnad.
Eller? Är det en signal till något nytt vi hör från de strikta herrarna i
författningsdomstolen? Är det än en gång det andra Italien som reser sig och
säger ifrån? Berlusconis idé att först sätta sig över lagen för att bli rik
och sen skriva om lagen så att han också blir fri var ju ganska mycket för
ett gammalt civiliserat land. Idag tycker man sig se ett ljus i mörkret.
Anders Ehnmark, journalist och författare