Musikteater: The Secret Songs
Plats: Takkelloftet, Operaen i
Köpenhamn 1.3
Text och musik: Elvis Costello, med Brodskykvartetten
(första akten).
På scen: Sine Bundgaard och Allan Klie.
Regi: Kasper Bech Holten.
Scenografi: Stine Martinsen.
Medverkande
musiker: Sjællands strygekvartet (första akten); Carol Conrad, piano, och
Bent Clausen, slagverk (andra akten).
Vad som framfördes vid torsdagens urpremiär - den första av hela tjugo
föreställningar - var samma sju sånger som Costello presenterade vid en
konsert på Operaen i oktober 2005.
Då var det ännu en ofärdig opera, nu en komplett ¿ ja vadå? En miniopera?
Det är över på 35 minuter, motsvarande en lunchrast. Det räcker förstås
inte.
Därför har föreställningen drygats ut med en längre och betydligt svagare
första akt, bestående av sångcykeln ”The Juliet Letters” - influerad av de
brev som folk skickar till Shakespeares fiktiva Julia - som Costello skrev i
tätt samarbete med Brodskykvartetten och framförde så övertygande som en
vanlig konsert i Radiohusets koncertsal 1993.
Den effektiva scenografin ser ut som biblioteksruinen i Sarajevo, med drivor
av brev som de båda sångarna till synes på måfå plockar upp och agerar ut.
Det är en genial och passande illustration av begreppet lösryckta sånger, om
nu det var avsikten. Dessa sånger kanske mår bra av en inramning -
intelligent mellansnack, kanske? - men de tappar kraft när man inte vågar
förlita sig på bara texten och musiken. ”Spare us the melodrama!”, sjunger
Allan Klie; jag hoppas att regissören på plats lyssnade.
För övrigt verkade stråkkvartetten bara ytligt bekant med musiken och
klingade inte alltid riktigt rent.
Andra akten? Något helt annat. Här blir det äntligen drama. Och plötsligt
finns en poäng, inte bara en diskrepans, i att sångerskan är skolad men
sångaren sjunger som folk gör mest.
Allan Klie gestaltar HC Andersen i en tragedi om ouppnåelig kärlek och med
Jenny Lind, ”Den svenska näktergalen”, som en dröm, ett minne, en
hallucination, en saga. Han åkallar henne och framkallar hennes röst.
Sångerna talar om förtvivlan och förnedring, och både sångarna och
regissören tar väl hand om dem. Kompet är enkelt; sångerna är intrikata men
med ett självklart melodiöst flöde och omisskännlig Costelloprägel.
Tjusigast är ”Has He Forgotten me Completely”, som hamnar någonstans mellan
Schubert och ”She” av Gram Parsons. Och visst, någon ska väl fylla det
glappet.