New York Magazines chefredaktör Adam Moss brukar säga att artiklar om
bostadsbranschen är det enda som säljer bättre än sex på tidningens omslag.
Det säger kanske något om hur besatta New Yorkborna är av sina adresser.
Stadens invånare verkar konstant diskutera gentrifiering och stadsdelar på ett
sätt som måste framstå som vansinnigt för utomstående: Är Jersey City nästa
Williamsburg? Är Brooklyn det nya Manhattan?
Årets stora amerikanska gentrifieringsroman är ”Lush Life” av Richard Price.
Efter att ha skrivit ett halvdussin hyllade romaner om amerikanska ghetton –
och en rad manus till tv-serien ”The Wire” – tillbringade Price fyra år i en
lägenhet i hjärtat av Lower East Side i New York för att försöka skildra hur
området förändrats.
Prices eget förhållande till stadsdelen går fyra generationer tillbaka – hans
farfars far hade en butik som sålde strumpbyxor där i början av 1900-talet.
Men när han nyligen bad sin pappa komma dit och hälsa på vägrade pappan.
”Lower East Side? Inte en chans”, fräste han från sin trygga nya lägenhet
högre upp på Manhattan, med allt för tydliga minnen av en tid då stadsdelen
härjades av kriminella gäng. ”Men det är annorlunda här nu”, försökte Price
lönlöst.
Det är synnerligen annorlunda där nu. Cracklangare har ersatts av vita
limousiner med glammiga tjejgäng och brottsligheten har i stort sett
försvunnit helt. Förra året var det fler mord i tv-serien ”CSI” än på
Manhattan.
Men i ”Lush Life” smyger sig våldsamheten på ändå, lite som ett spöke från
stadsdelens förflutna. Boken inleds med att en ung, vit kille blir mördad av
en latinamerikansk tonåring efter ett misslyckat rånförsök, och i polisens
mordundersökningar träder det fram en mörk bild av stadsdelens
gentrifieringsprocess.
Mot slutet av boken förklarar krogmogulen Harry Steele att han gett upp hoppet
om New York – nästa utpost är Atlantic City, östkustens eget Las Vegas, där
man håller på att bygga en replik av New Yorks forna downtown, med ett
”punkigt East Village” och ett ”Ghetto-Lower East Side”.
”Den här stadsdelen dog i samma ögonblick som folk började komma till
restaurangen”, muttrar Steele, full av samma självförakt som präglar Sarah
Jessica Parker när hon gnäller på hur ”Sex and the City” har förstört West
Village på andra sidan Manhattan.
Det kan ibland verka som om hela Manhattan förvandlats till ett Andy
Warholcitat: ”Nobody goes there anymore, it’s too crowded.”
Price ser också dagens Lower East Side som en enda stor punchline, med sina
fejkautentiskt gammaldags glassbarer som säljer sorbet för sju dollar
skopan, synagogor som byggts om till flådiga lyxlägenheter och självmedvetna
”bohemer” som går runt i mockasiner och ipod och låtsas att stadsdelen
fortfarande är punkig.
”Lush Life” är bitvis en nästan Tom Wolfe-aktig satir över 2000-talets New
York.
Men i ett av bokens starkaste partier är det som om Price släpper all cynism,
och tillåter sig att hylla stadsdelen – för allt den varit, men även för
allt den fortfarande är.
Det är en inledande skildring av en polisbil som åker runt i det nya, lugna
Lower East, och passerar ett brokigt utbud av etablissemang, i en loop av
eviga högersvängar. Med en glödande prosa som lyckas fånga själva
stadsdelens ettriga energi skriver Price:
”They finally pull out to honeycomb the narrow streets for an hour of endless
tight right turns: falafel joint, jazz joint, gyro joint, corner.
Schoolyard, crêperie, realtor, corner. Tenement, tenement, tenement museum,
corner. Sex shop, tea shop, synagogue, corner. Boulangerie, bar, hat
boutique, corner. Iglesia, gelateria, matzo shop, corner. Bollywood, Buddha,
botanica, corner. Leather outlet, leather outlet, leather outlet, corner.
Bar, school, bar, school, People’s Park, corner. Bling shop, barbershop, car
service, corner.”
Det verkar därmed inte som att gentrifieringen ”förstört” stadsdelen, utan
berikat den med fler intressanta kontraster.
Ända sedan början av 1990-talet, då ett gäng unga konstnärer protesterade mot
Lower East Sides ”yuppiefiering” genom att måla överkryssade cocktailglas på
trottoarerna, har gentrifieringen också haft ett oförtjänt dåligt rykte.
Den traditionella myten om gentrifiering är att vita yuppies ”upptäcker” ett
nytt område, trissar upp hyrorna och tvingar icke-vita familjer med djupa
rötter i stadsdelen att flytta ut. Men det stämmer inte riktigt.
Nyligen genomförde tre amerikanska universitet den största undersökningen av
gentrifiering hittills i USA. I tio år har de studerat mer än 15 000
amerikanska stadsdelar. De kom fram till att gentrifiering inte får
låginkomsttagare att flytta i högre utsträckning än de flyttar i vanliga
fall. De som gynnas mest av gentrifieringen är ofta just den svarta och
latinamerikanska lägre medelklass som bott längst i området (chanserna att
de går ut college, gifter sig och får högavlönade jobb ökar i takt med att
deras områden gentrifieras). Den folkgrupp som i högst utsträckning flyttar
in i gentrifierade stadsdelar är inte – som myten säger – unga, vita par,
utan latinamerikaner mellan 40 och 60.
Den komiska potentialen i de kulturkrockar som uppstår när vita yuppies
flyttar in i icke-vita stadsdelar har ändå etsat sig fast i det amerikanska
medvetandet – kanske bäst skildrat i Hal Ashbys underbara komedi ”The
Landlord” från 1970.
De satiriska partierna av Richard Prices ”Lush Life” kan ses som en del av den
traditionen. Men boken är också ett tappert försök att visa att
gentrifiering är en mer komplicerad berättelse än så.
Ett bestående minne av bokens detaljerade skildringar av Lower East Sides
gator är husfasaderna, med sina urgamla hebreiska och fujianska
butiksskyltar, vars namn aldrig riktigt verkar nötas bort, oavsett hur många
gånger någon försöker kludda över dem med nya namn på lyxiga vinbarer eller
postmoderna tesalonger med gratis wi-fi.
MARTIN GELIN
frilansskribent i New York