Debatten om omskärelse av små pojkar har blossat upp igen sedan det visat sig
att flera landsting och barnkirurger inte vill följa Socialstyrelsens och
SKL:s uppmaningar att erbjuda ingreppet inom ramen för den offentliga
sjukvården.
Ängslig politik kolliderar med läkaretik och barns rättigheter.
Argumentationen i Socialstyrelsens centrala rapport ”Omskärelse av pojkar”
från 2007 är starkt ideologiserad och detta är en av flera anmärkningsvärda
passusar:
”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och
föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här
konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För
grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt.
Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”
Här distanserar sig den statliga myndigheten från det samhälle den verkar i
och hänger sig åt generaliseringar om grupper vilkas föreställda
uppfattningar tjänstemännen i stället gör till sina. På vilket sätt är det
bra för barn att utlämnas åt religiös ritualism och maktutövning?
Som skäl för legitimerad omskärelse anges risken för skador när klåpare tar
fram kökskniven. Med den sortens argument kan man dock lika gärna försvara
”oskuldsoperationer” och könsstympning av flickor eller förorda
samhällsstödd prostitution eller heroinhandel.
Befintlig dokumentation visar att endast 3 000 omskärelser utförs årligen. Med
tanke på hur många som brukar betecknas som troende är det en sensationell
siffra, så låg att företeelsen blir extrem och kan mötas med andra
samhällsinsatser. Barnaga är förbjuden och det borde också vara otillåtet
att skära i dem när skäl saknas.
Lars Åberg, journalist