”För barnet är denna konflikt fullt levande: från det att modern utkristalliserar sig som en självständig person avgränsad från det egna jaget erfar den växande individen den smärta som är otillfredsställelsens.”

Se där en typisk mening i Helena Granströms ”Det barnsliga manifestet”, som är nummer två av tre hittills färdigställda böcker i Inks manifestserie.

Detta manifest är ett slags uppgörelse med referenslitteraturlitteraturen. Eller nej, det är den ju inte. Det är väl mest den här recensionen som är det.

Boken formulerar, för att försöka sammanfatta, en kritik av den generella bilden av vad mognad och vuxenhet är. Den är vackert politisk i sitt sätt att betona vårt barnsliga eller i alla fall barnliknande behov av trygghet och sammanhang. Men sättet det är gjort på? Jag är ledsen, men jag ser här en skribent som tar med varenda lärd tänkare och smalspårig poet hon har läst in i texten för att skänka den extra tyngd och för att bevara författarens redan goda rykte som originell skribent. Det är Rilke och Rank och Goethe och Freud och så lite Jäderlund och Tranströmer på det – man får sannerligen kämpa för att se skogen för alla dessa präktiga ekar.

Kanske är det rättvisare att läsa Helena Granströms bok som en rent konstnärlig text; hon lyckas ibland skapa en känsla av skärpa hos läsaren, en glöd, en antydan om ett ärende – även om det ärendet i sig inte blir färdigformulerat. Det finns något i detta som är väldigt mycket på riktigt. Och med tanke på Helena Granströms tidigare prestationer, som till exempel den enormt hyllade ”Alltings mått” från 2008, behöver man alltså inte misströsta. Det kommer mera. Och det kommer bättre, mycket bättre.