Om Johannesburg sägs det att staden har rivits och byggts upp igen fem gånger
sedan den grundades 1886 – varje gång fulare än förut.
Vid den senaste förvandlingen lämnades dock de gamla byggnaderna kvar,
övergivna, sedan de forna ägarna och hyresgästerna flytt utomlands eller
till villaförstäderna norrut. I downtown Joburg hade det 32 våningar höga
Carlton Hotel stått tomt i nästan ett decennium senast jag var där förra
året. Och det andra spöktornet, Ponte City, Afrikas högsta och mest
fashionabla bostadshus när det invigdes 1976, var ockuperat av lycksökande
invandrare från hela kontinenten. Fasaden hade flagnat och fönstren gapade
likt svarta gluggar. Man undrade hur någon över huvud taget kunde leva på de
översta våningarna, utan elektricitet – fast hissen lär ha fungerat ibland.
Första gången jag besökte Johannesburg, 1991, bodde jag ett stenkast från
Ponte City, i tättbefolkade Hillbrow, som då utgjorde en kosmopolitisk oas i
apartheidstaden. Den var en så kallad grå zon med blandad befolkning – om än
naturligtvis övervägande vit, till stor del med rötter i Östeuropa. Till
skillnad från det övriga centrum var Hillbrow en levande stadsdel även på
kvällar och nätter. Här fanns lönnkrogar och nattklubbar, men också
exklusiva bokhandlar och dygnetruntöppna caféer. Hit kom inte bara den
intellektuella medelklassen för att roa sig.
I Europa tar vi den sortens offentliga rum för givna. I Sydafrika var det
undantaget som gjorde regeln obscent tydlig. Apartheidstatens minutiösa
stadsplanering hade som främsta syfte att utplåna det offentliga rummet, så
att inga oönskade möten över rasgränserna kunde uppstå.
I fråga om social ingenjörskonst var apartheid ett alltigenom modernt projekt,
besvärande likt den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten – fast endast
för vita och i synnerhet de afrikaanstalande boerättlingarna. Men motiven
var samtidigt uttalat antimoderna. I retoriken liknade det en form av
konservativ multikulturalism. Avsikten var att bevara mångfalden och
garantera att varje nation fick utvecklas i sin egen takt och på sina egna
villkor. ”Separat utveckling” var det begrepp som så småningom ersatte det
komprometterade apartheid.
Staden i sig stod naturligtvis som symbol för den moderna tidens fördärv och
kluvenheten till den urbana kulturen har legat som en hämsko över
Johannesburg ända sedan dess grundande. Medan Sydamerikas snabbt växande
metropoler utvecklades till vitala fästen för den kulturella modernismen,
kvästes samma potentiellt fruktbara sydafrikansla kultur i sin linda.
När en modern urban kultur väl uppstår, i legendariska innerförorten
Sophiatown på femtiotalet, så grusas den bokstavligen av apartheids
lagstadgade segregation. Invånarna evakueras till nyuppförda townships långt
från centrum och sorteras efter ras: indier och kineser i Lenasia, ”färgade”
i Eldorado Park och svarta i Soweto (sammanskrivning av South Western
Townships). Där Sophiatown låg byggs den vita arbetarstadsdelen Triomf.
Staden är det rum där segregationen bokstavligen står skriven i sten –
tydligare i Sydafrika än i något annat land. Eftersom stadsplanens
obönhörliga logik kommer att påverka det dagliga livet flera generationer
framåt är det också där som arvet efter apartheid kommer att bestå allra
längst.
Sovstäderna i sydväst, som byggdes för att stänga ute de svarta arbetarna från
den vita staden, har fått sin ironiska inverterade spegelbild i
villaförstäderna i norr, där de privilegierade nu lever förskansade bakom
rigorösa säkerhetssystem. Men den tidigare rasåtskillnaden har luckrats upp
och ersatts av en globalt vedertagen klassegregation. Också den nya svarta
medelklassen lever i panisk skräck för innerstadens och de södra
kåkstädernas frustrerade ynglingar utan framtidshopp.
Hillbrow är sedan mitten av nittiotalet en ”no go area”, transitstation för
den stora invandringen från hela Afrika och centrum för alla former av
kriminalitet. Här i den brutala metropolens hjärta spirar en ny vital
interafrikansk kosmopolitanism, men också den värsta sortens
främlingsfientlighet, som under de senaste månaderna svärtat
”regnbågsnationens” rykte. Också xenofobin är förstås en del av apartheids
onda arv.
Våldet kan få den mest förhärdade Sydafrikavän att misströsta. Men det finns
tecken som tyder på att ännu en transformation redan är på gång, med
fotbolls-VM 2010 som riktmärke. Ponte City Tower köptes för drygt ett år
sedan av ett nytt konsortium, som försöker återställa det till den
futuristiska vision det en gång var. De prospekterade lyxlägenheterna bjuds
nu ut till hugade spekulanter, med utsikten över den blivande VM-stadion
Ellis Park som ett av försäljningsargumenten.
Förhoppningen är att det nya Ponte City ska bli början på en regentrifiering
av hela innerstaden. Frågan är bara vart de nuvarande invånarna ska ta vägen
när och om en ny apartheidstad stänger sina murar. Södra Afrikas gäckande
metropol tycks som alltid kluven mellan vad den skulle kunna vara och vad
den faktiskt blir.
OSCAR HEMER
författare och lektor på Malmö högskola, K3