Berlin Alexanderplatz, symbolen för systemets kraftfullhet. För tjugo år sedan
beseglade här ändlösa människomassor det realsocialistiska sammanbrottet.
Jag besöker historien, på jakt efter bilden av den.
Oppositionens utveckling i DDR 1989 var explosiv. Den 15 januari demonstrerade
500 personer i Leipzig. Vid de första måndagsdemonstrationerna i september
slöt ett tusental upp. På kvällen den 7 oktober fylldes gatorna av 70 000
demonstranter.
Djärvast var de som redan under 1970-talet slöt sig samman kring fred och
miljö. I lägenheter förde de samtal och stencilerade flygblad. De valde inte
flykten, utan utstod repressionen. Motståndet manifesterades kulturellt, av
avantgardister på tomma vindar, men också populärt provocerande av punkare
och liftare som vägrade spela skötsam pionjär.
Unga män gjorde fotbollsläktaren till frizon. Union Berlin, en klubb utan
klara kopplingar till polis eller militär, blev en oppositionell
tummelplats. Die Mauer muss Weg!, skanderade man när motståndarna murade vid
frisparkar, särskilt kraftfullt om gästerna hette Dynamo Berlin:
inrikesministeriets klubb där Stasi-chefen Erich Mielke var ordförande.
Union-publiken av idag är brokigt vänsterorienterad och skyltar gärna med sin
östberlinska hemvisst. Något nostalgiskt kommunistkramade handlar det dock
inte om. Nyligen bröt klubben ett stort sponsoravtal sedan företagets
styrelseordförande avslöjats som Stasi-spion. Likväl får spelare och
supportrar vid bortmatcher i väst höra hur det skanderas: Union, Union,
Sowjetunion.
Ropen rymmer sedvanlig supporterjargong och slarvigt östförakt, men lämnar
också sorlig vittnesbörd om den historiska skuggsida dit DDR-motståndets
estetik och moral har förskjutits.
När regimen rämnade fylldes tomrummet av demokratisk experimentlusta. För ett
ögonblick tedde sig till och med socialismens mänskliga ansikte möjligt att
frambringa. När vindarna vände västerut och den nya utvidgade tyska
statsbildningen formaliserades försvann dock många oppositionella ur
blickfånget. Frihetens utopister trängdes undan av pragmatiska
opportunister; figurer som sent eller aldrig anslöt sig till oppositionen.
Den forcerade statsomstöpningen försvårade det rättsliga rannsakandet av
regimens trogna hantlangare, men beskar också möjligheten för befriarna att
bearbeta sin egen historia. De berömda bilderna av dansande människor i
novembernatten då muren föll berättar om ett nära förflutet betraktat från
väst. Som för att kompensera sitt tidigare ointresse kastade sig västtyska
skribenter över den störtade staten. De sensationella Stasi-avslöjandena
såldes rakt över disk.
Perspektivet präglade också de enkätkommissioner som förbundsdagen gav i
uppdrag att skriva DDR:s historia. Skildringar av vardagen blev som genom
ett politiskt trollslag till beskrivningar av repressions räckvidd. Sällan
syntes oppositionen eller de som försökte ta sig igenom livet med stora och
små kompromisser, så upprätt och ärligt, kanske också så bekvämt som möjligt.
Det selektiva seendets moraliska dilemma skildrades väl av den oppositionelle
författaren Jürgen Fuchs, när han påminde enkätkommissionen om att de som
levde, kände och kämpade i DDR ”fortfarande finns här”. Bland motrösterna
hörs de som forskande söker sanningens nyans, men även de som med ”ostalgi”
förskönar DDR:s diktatoriska drag.
I offentligheten upprätthålls mörkrets herravälde. Berlin-häktet
Hohenschönhausen är idag ett museum med drag av historiskt skräckkabinett.
Här frambesvärjer föreståndaren Hubertus Knabe en ondska lika absolut som
obegriplig. Knabe, tillsammans med flera av enkätkommissionernas
företrädare, nämner också gärna DDR och Tredje riket i samma andetag. Att
DDR var en diktatur står bortom tvivel. Förintelsens faktum är dock nog för
att förstå hur förledande likställande tal om ”två tyska diktaturer” är.
Likväl fungerade denna totalitarismteoretiska tankefigur som
grundningsmytologi för efterkrigstidens västtyska förbundsrepublik.
Sammanfogandet av nazism och kommunism gjorde det möjligt att vända blicken
österut, bort från den egna historien.
Det självprövande förhållningssättet till förintelsen och det förflutna – ett
viktigt vaccin mot stortysk nationalism – kämpades fram först under
1960-talet, av historiker i radikal takt med tiden, och försvarades under
1980-talets historikerstrider mot konservativa krav på slutstreck i
skulddebatten.
Den drakoniska dominansen har försvårat möjligheten att förstå DDR historiskt,
men också förvandlat tyskarna från förintelsens förövare till
totalitarismens oskyldiga offer. När det tyska 1900-talets skiftande
tragedier försluts med en och samma parantes skapas spelrum för
liberalkonservativ nynationalism. Här finns ingen plats för de som skapade
de första sprickorna i muren.
Berlin Alexanderplatz. Med tvivel ser jag oppositionens paroller bli del av
ett modernistiskt metallgrått konstverk. Gesten ter sig först lika tom som
DDR-regimens paroller om fred och frihet. Så finner jag en rik
skärmutställning, om de som födde och genomförde den fredliga revolutionen
1989. Fotbollsfansen finns förvisso inte med, men väl punkarna, liftarna och
författarna.
Oppositionen befolkar åter Tysklands hjärta, åtminstone för en stund.
Utställningen skulle ha plockats ner i dagarna, men har nu tillfälligt
förlängts. Frihetens förkämpar förtjänar en permanent plats i den levande
historien.
Fredrik Persson
historiker och kulturskribent