Taxin var nära att krocka när den slirade genom Roslagstull, på väg ut mot Danderyds sjukhus. Hon hade ont och krystade redan i baksätet, jag försökte hjälpa henne att andas, mitt hjärta förlamat av ångest. Personalen stod beredd ute på gatan med en rullstol och försvann med henne i hissen. Jag betalade taxin och kom upp ensam till BB, med väskan slängd över axeln, orakad, håret på ända och vilt stirrande blick. Hittade henne i ett rum, nyspydd och med byxorna dyngsura av fostervatten, omgiven av barnmorskor. Hann precis sätta på en cd med Sophie Zelmani innan min dotter föddes, vrålande av ilska.
Jag stod i mysbyxor och klippte navelsträngen med skakande händer och adrenalinet pumpande genom kroppen. Sen drog jag av mig t-shirten för att hålla barnet mot min bara överkropp och fick magen nerkladdad med blod. Det kom in en bricka med smörgåsar och en liten flagga. Jag var tvungen att springa på toa, där dörren gick i baklås, bisarrt nog, det var sent på kvällen och till slut fick de hämta en vaktmästare som bände upp dörren med en kofot. Skamsen återvände jag till min lilla familj och de nu torra ostmackorna.
Det jag försöker säga är att jag tillhör dem som blev brutalt imponerade av Daniel. En nybliven far som glider ner till världspressen, vattenkammad och klädd som om han just har varit på styrelsemöte på Fonus, mindre än tre timmar efter sitt första barns förlossning. Och ändå är generös nog att flina åt kamerorna och säga att hans ”känsler e åloverdepläjs”. Jag tror knappast jag var ensam om att jämföra med mina egna erfarenheter; med främlingskapet i sjukhusmiljön, ansvarskänslan, stoltheten, euforin. För kanske första gången kunde jag identifiera mig med en medlem av det svenska kungahuset.
Det sägs ofta att vi i medialiseringen av monarkin söker efter det mänskliga. Samma sak gäller för övrigt hela den offentliga sfären; minns hur Stefan Löfven fick den bästa tänkbara starten på sitt partiledarskap när hans 82-åriga mamma stolt avslöjade hemligheten. Men Daniels emblematiska framträdande på Karolinska, fångat i bilder som vi kommer att se repriserade i resten av våra liv, visar på motsatsen.
Vi vill att det ska vara något särskilt med kungligheterna. Vi vill att de ska kunna något som vi inte kan, för att därigenom ge hela den bisarra situationen en känsla av rättvisa. Den fråga som jag med knuten näve i fickan brukar fräsa till rojalisterna i min närhet, ”varför ska barnet till en gymägare från Ockelbo vara mer värt än mitt?”, fick ett svar i torsdags morse: när jag fortfarande satt inlåst på toaletten i mjukisbyxor och fosterfett i håret hade Daniel redan krängt på sig blåstället och charmat hela världspressen.
Så står jag nu i slips och kostym utanför Kungliga Slottet och ser medierna vänta på att gästerna ska anlända till tacksägelsegudstjänsten. Intressant nog är Daniel-klädseln påbjuden av hovet; mörk kostym gäller för pressackreditering. Det är kallt att stå och vänta i kostymbyxor. ”Jag är bara en soldat i Jan Helins armé”, säger en garvad reporter och huttrar i kylan.
Den armén är ganska stor. Aftonbladet (där Helin är chefredaktör) har kommenderat ut personal som delar ut löpsedlar och vimplar som skanderar ”Grattis till prinsessan” tillsammans med tidningens logotyp. De bjuder också allmänheten på rosa prinsesstårta och har, som kronan på pr-kuppen, ordnat fram ett dussin sångare från Stockholms Studentsångare, som iförda Aftonbladettröjor under kostymerna framför några klassiska vårsånger varvade med gjutna nummer som ”Du gamla, du fria” och ”Sveriges flagga”.
Det är en lätt surrealistisk upplevelse att stå mitt i ett modernt pressuppbåd. Förr i tiden hade tidningsjournalister kanske försökt skrämma upp några turister att intervjua, pratat med vakterna, gått några varv runt Slottet för att hitta en vinkel. Nu, i webbtevens tidevarv, står alla framför sina respektive kameror och pratar på, rakt ut i luften och direktsändningen, tills batterierna måste bytas. Mörka bilar, mest Volvo och BMW, svischar förbi den relativt glesa folkmassan på väg till Slottets parkering. Vi kisar febrilt för att se igenom de tonade rutorna, men lyckas inte. I stället söker vi efter ett känt ansikte bland de dignitärer som anländer till Slottet till fots, de flesta olika varianter på temat ”dam med för mycket rouge i sällskap med distingerad äldre herre”. Stefan Löfven skyndar förbi utan kommentar, medan både Gustav Fridolin och Jimmie Åkesson glatt svarar på våra frågor.
Jag kommer inte ifrån känslan av den moderna monarkin som mediespektakel. Bäbisen är de tryckta mediernas sista halmstrå – tidningarna har redan gått ut och öppet gottat sig åt hur den nya tronarvingen ska driva upp lösnummerförsäljningen. När så den lilla flickans namn utannonseras blir snabbt den största nyheten att Herman Lindqvist har uttrycks sig nedlåtande om namnet i Aftonbladets live-sändning, vilket genererar ilskna tirader om ”klassförakt” i mitt twitterflöde.
Monarkin, vår nationella julgran, krystas fram genom ett maskineri av citering, kommentering, positionering, några mittbenor i tv-rutan som stoltserar med historiska kunskaper, några sura republikaner som krydda, en snäll biskop, en leende statsminister. Monarkin är ett tomt skal som medierna fyller med innehåll efter bästa förmåga, det är som sport, eller som Melodifestivalen (Christer Sjögren och Danny Saucedo hälsar förstås och grattar från genrepet nere i Malmö).
Så ja, det här har överlevt sig självt och sjunger på sista versen, och nej, mina barn kommer aldrig någonsin regeras av en drottning Estelle. Men när Daniels bil rullar förbi oss är han ensam i kortegen om att ha rutan nere. Han vinkar där i baksätet, ler mot det jublande folket. Precis som den där gången på Danderyd är det svårt att veta vad jag borde känna. Sympatin och värmen som jag känner med de nyblivna föräldrarna och glädjen över det nya livet som skär mot det orimliga, det absurda, det skrattretande och det orättfärdiga.
Men så får det väl vara med känslor ibland. Åloverdepläjs.