Sjuksköterskorna Eva-Lena Bengtsson och Marjaneh Peyman på Malmös akutintag
hör ibland patienterna säga att ”det här är ju värre än Cityakuten”. Det är
när personalen drar britsar i korridorerna och springer fram och tillbaka i
takt med larmen och signalerna.
Kanske är det inte så mycket mer än färgen på rockarna och avsaknaden av en
George Clooney som skiljer Eva-Lenas och Marjanehs arbetsplats från County
General Hospital i Chicago, där "Cityakuten" utspelar sig?
Malmös akutintag är ett av de stökigaste i landet. Knivskador, skottskador och
mycket misshandel. Innan jag går hit ser jag sköterskan Carol ta hand om ett
misshandlat barn i ett avsnitt av "Cityakuten" säsong 1. När jag sitter i
väntrummet kliver det in två resliga poliser, som på beställning. En
stilfull inramning till sjukhusdramatiken i Sveriges Chicago.
Kanske är det inte så konstigt att både patienterna och jag drar paralleller
till populärkulturen?
Redan 1962 startades den ännu pågående day time-såpan om sjukhuset General
Hospital som underhållning för de amerikanska hemmafruarna. 1994 startade
"Cityakuten", och sjukhuset ersatte därmed 1980-talets mer glamourösa
spelplatser – Falcon Crest och Ewing Oil.
Sedan dess har antalet tv-sjukhus förökat sig. Anledningen, enligt Olof
Hedling, universitetslektor i filmvetenskap i Lund, är att sjukhus fungerar
ungefär som den stora amerikanska romanen:
– Det är en plats där man kan sammanföra ett brett spektrum av sociala typer
och olika grupperingar – för att attrahera ett brett spektrum av tittare.
Läkare, städerskor, patienter.
Ett sjukhus är en bred social bas för en serie. Det bäddar för en bred
tittarbas. Läkare är en åtrådd yrkesgrupp. Det är ingen tillfällighet att
"Skärgårdsdoktorn" blev en framgång i Sverige.
Måndagen den 15 juni är det svenskarnas tur att för sista gången stänga dörren
till ambulansintaget i Chicago. Då har serien sänts i 331 avsnitt. I 15 år.
Två år mer än ”Dallas”. Fem mer än ”Beverly Hills” och ”Vänner”. Sju mer än
”Seinfeld”. Även om det inte bara är Eva-Lena Bengtsson och Marjaneh Peyman
på UMAS-akuten som tycker att serien gått på tomgång på slutet – och att
kvalitén var som högst innan George Clooney hoppade av 1999, då hans
filmkarriär tog fart.
Olof Hedling pratar om "Cityakuten" som slutet på en era i amerikansk
tv-historia. Den sista stora dinosauriens död.
– Den här typen av ändlösa serier görs inte längre. Det är svårare i dag att
skapa den sortens midsommarbrasa – ett tv-program som alla samlas kring. Vi
har sett en förskjutning mot kortare serier som "Sopranos", som fortfarande
var väldigt framgångsrika när de slutade. Man vill behålla en konstnärlig
prestige även på slutet.
– "Cityakuten" var påkostad prime time soap som sändes varje torsdagskväll
klockan 21, bästa sändningstid. Den producerades av NBC, ett av USA:s fem
stora marksända tv-bolag, som bland annat gjort "Vänner". Det är inte lika
mycket pengar i de serierna för NBC längre. De stora produktionerna har gått
över till kabelkanaler som HBO, som gjort till exempel "Sex and the City".
– Det är inte konstigt att "Cityakuten" ska ersättas i tablån av Jay Lenos
talkshow. Underhållningsprogram är ett framgångsrikt koncept. De är
billigare att producera även om den här typen av programledare kan kräva
kolossalt höga löner efter några år i gamet.
En av efterföljarna till dramaserien är den verklighetsbaserade såpan, en
genre som startade när det var författarstrejk i Hollywood. En av de första
yrkessåporna i Sverige var TV3:s "Sjukhuset", som startade 2007 och utspelar
sig på akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Varför just ett sjukhus? Enligt Anders Knave, programchef på TV3, handlar det
om samma mekanismer som gav "Cityakuten" sin dragningskraft:
– När vi skapade "Sjukhuset" ville vi hitta en miljö i Sverige där alla
svenskar kunde känna igen sig. Det är tacksamt i den typen av yrkessåpa.
Finlandsfärjan är en annan plats vi har lätt att identifiera oss med.
– Ett sjukhus är optimalt när det ska hända mycket under två timmars
programtid i veckan. Alla sjukhusserier – oavsett om det är en amerikansk
eller svensk lyfter fram och tar sats i dramatiken. Den totala glädjen över
ett positivt besked – eller den stora sorgen. Dessa känslor finns hela tiden
på ett sjukhus och kan bygga upp en bra story.
– Sedan tycker jag att framförallt verklighetsserierna visar att det finns
duktiga människor i dessa yrken. De sliter som djur. Det finns en attraktion
i att se personalen prestera – det ger en återkoppling till medborgarna som
ser att skattemedel används till något bra. Det är en form av
samhällsbevakning. Den som vill kan titta in och se hur det funkar och bilda
sig en uppfattning om den svenska sjukvården.
"Sjukhuset" är enligt Anders Knave en mellandyr reality-produktion. Att göra
svenska dramaserier kostar mycket mer – då ska man betala manusförfattare,
skådisar och regissörer. "Sjukhuset" har sänts i fyra säsonger och fått
efterföljare som "Livräddarna", "Barnmorskorna" och "På liv och död", en
verklighetsserie om organdonation som SVT började sända i våras.
"Sjukhuset" tar paus men serien är så populär att den förmodligen kommer
tillbaka 2010.
Tv-sjukhusen har alltså en säker plats i våra vardagsrum. Men vilken
förankring har de i verkligheten? Jag ringer Elisabeth Dahlborg Lyckhage,
som undervisar i kultur och genus på sjuksköterskeutbildningen i Borås och
som skrivit en avhandling om vården i tv-serier, där hon tog avstamp bland
annat i "Cityakuten".
– "Cityakuten" är ganska oskyldig på sitt sätt, med sin dramatik och sina
kärlekshistorier. Det som inte är oskyldigt är att den visar stereotypa
bilder av sjukhuspersonalen. Det är väldigt mycket kvinnor som är
sjuksköterskor och få män. Sjuksköterskorna är brickor i spelet. Medan
läkarna är hjältar och jobbar nära patienterna.
– De serier som kommit efter "Cityakuten" är grövre. "Grey’s Anatomy" är
riktigt vidrig. Sexistisk. Jämfört med den är "Cityakuten" snäll. "Scrubs"
är rolig, den är skruvad och driver med stereotyperna.
Vad tycker du om efterföljarna, yrkessåporna, som "Sjukhuset" i TV3?
– Yrkessåporna visar en mer realistisk bild av yrkena än dramaserierna. Men
för att locka publik anspelar man på dramatiken och det är läkarnas arbete
som huvudsakligen är det viktiga.
– "Cityakuten" tål att repriseras år ut och år in. Den är skickligt gjord,
ganska autentisk, håller ett högt tempo och har många parallella intriger.
Yrkessåporna – det finns ingen fiktion i dem. Ingen cliffhanger, ingen
spänning som byggs upp.
Lockar tv-glamouren fler studenter till yrkena?
– Ingen av de 80 studerande jag talade med hade sökt på grund av tv-serier.
Däremot tror jag att yngre tittare har den bild av sjukhus som visas i
serierna. Och till viss del också patienterna.
Vilken bild förmedlar populärkulturen av verkligheten?
– I tv-genren handlar det om dramatik, liv, död och kärlek. Då blir akuten den
självklara spelplatsen. Men den mesta vården bedrivs inte inom
akutsjukvården. Den sker på vårdcentraler, i äldreboenden och i hemmen.
– Det finns en romantik kring yrket: sjukhuspersonal räddar liv, gör skillnad,
gör en insats i samhället. Det finns många bilder i de här serierna; den
effektiva dramatiken, men också en dröm om att rädda världen. Men jag tror
att det är bra med yrkessåporna; de som tittar på dem får en mer realistisk
bild. Och sjukvårdsyrkena uppvärderas.
Tillbaka i Malmö. Jag frågar Marjaneh Peyman och Eva-Lena Bengtsson om TV3:s
"Sjukhuset". Jo, den är intressant. Mer realistisk men inte lika
underhållande som "Cityakuten".
– I USA är det tuffare än i Sverige. Men de särskilda akutläkare de har där är
något som långsamt håller på att utvecklas här också.
Det är lätt att hitta klipp från "Cityakutens" sista säsong på Youtube. Man
kan tjuvkika på hur skådespelarna från de tidiga avsnitten kommer tillbaka.
Och hur doktor Carter får sista ordet, den söte AT-läkaren som hunnit bli
både medelålders och den mest hängivne av dem alla. En scen som lockar fram
nostalgitårar hos vem som helst.
Akuten i Malmö, där verklighetens livsdramer utspelas, har röda fartränder
längs korridorväggarna. Och en del saker är faktiskt precis som på tv.
Spänningen. Personalen (fast utan George Clooney, som sagt). Varken Eva-Lena
Bengtsson eller Marjaneh Peyman skulle vilja byta jobb.
– Man måste vara skärpt och kunna ställa om snabbt. Det kan svänga och hastigt
komma larm och mycket att göra. Tjusningen är att man aldrig vet vad som ska
hända.