Dramatiska saker utspelade sig då Svenska Akademien skulle fatta sitt
Nobelprisbeslut 1959. Det står nu klart sedan sekretessen har brutits efter
femtio år.
Nobelkommittén, den mindre grupp ledamöter som har att föreslå årets kandidat,
var till tre fjärdedelar klar över sitt val: Nu skulle Karen Blixen äntligen
få vinna.
Men den fjärde medlemmen, Eyvind Johnson, reserverade sig. Norden hade redan
fått för många priser – bättre då att belöna Italien, bättre då att belöna
Salvatore Quasimodo.
Johnsons argumentation bet på den samlade Akademien, som i ett historiskt
beslut valde att gå emot Nobelkommitténs förslag.
Eyvind Johnson ville alltså hindra Nobelpriset från att bli alltför
provinsiellt. Redan tolv priser hade vid denna tid fördelats mellan de
nordiska länderna.
Det är ingen liten ironi att Eyvind Johnson och Harry Martinson, båda själva
medlemmar i Akademien, femton år senare skulle få Nobelpriset. Än i dag
framstår det som ett av Svenska Akademiens mest olyckliga beslut. Inte av
litterära skäl – Johnson och Martinson är inte sämre vinnare än många andra
– utan av personliga skäl. Båda pristagarna blev djupt olyckliga av det hån
de utsattes för; Svenska Akademiens prestigeförlust i att belöna två av sina
egna var svårmätbar men stor.
Så agerade Eyvind Johnson här i slug förslagenhet? Såg han till att döda
nordiska kandidaturer för att bana väg för sig själv?
Det finns inget som tyder på det, i alla fall inte i de handlingar som i och
med det nya året blivit offentliga från Svenska Akademiens arbete år 1959.
Eyvind Johnsons varsamt formulerade reservation uppehåller sig mest vid
statistik.
Svenska Akademiens ledamot på stol nummer 16, Kjell Espmark, redde i helgen i
en längre essä i Svenska Dagbladet (2/1) ut turerna kring Eyvind Johnson,
Karen Blixen och Salvatore Quasimodo. Han förklarar nogsamt vilka
bevekelsegrunder Johnson kan ha haft, men håller ändå en självständig linje
mot Johnsons argumentation, och skriver att Karen Blixen hade varit ett
mycket bättre val. Italienska poeter som Silone, Moravia och Ungaretti hade
i varje fall inte varit sämre.
Så varför hade Kjell Espmark så bråttom med att berätta detta? Svenska
Akademien brukar ju inte precis springa benen av sig för så världsliga saker
som nyheter och nyhetsvärdering.
Svaret är enkelt: Kjell Espmark ägnar sig åt damage control. Han och Svenska
Akademien ser till att vara allra först med att beskriva skeendet, för att
mildra historiens redan hårda dom över Eyvind Johnson.
Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen