Det är nog ingen överdrift att säga att Josefine Adolfssons debutbok "Kårnulf
was here" från 2004 skakade om staden Lund litegrann, Lunds vuxna.
Hur mår ungarna där på Spyken och Katedralskolan? Knarkar de verkligen så
mycket? Och är vi dåliga på att se dem?
Men samtalet pågick över landet. Äktheten diskuterades en del. Var
huvudpersonen Moa lika med Josefine? Nej. Men:
– Jag är väldigt intresserad, på ett mer filosofiskt och konstnärligt plan, av
begrepp som autenticitet och sanning. Det är roligt att leka med sådant,
undersöka det. Bortsett från att "Kårnulf" hade ett allvarligt tema så ville
jag få med de där lekarna också. Därför kallade jag den för "dokumentär
roman".
Och det gav upphov till diskussioner?
– Ja. Folk, inte minst journalister, hade svårt att skilja på romankaraktären
Moa och på Josefine Adolfsson. En del blev enormt provocerade när jag sa att
vi inte är samma person. Nästan kränkta.
Författaren Curtis Sittenfeld sa när jag intervjuade henne att det inte spelar
någon roll vad man säger – är det fiktion så undrar alla vad som är sant,
och är det självbiografiskt undrar alla vad man har hittat på.
– Nej men precis. Jag lyssnade på Elsie Johansson på en författarkväll. Folk
kommer fortfarande fram och pratar med henne som "Nancy", hennes mest kända
romanfigur.
När man läser din nya bok är det svårt att inte tänka samma sak. Vad är
självupplevt? Vad är historiskt korrekt?
– Jag vill fråga tillbaka: Varför är du nyfiken på det? Vad spelar det för
roll för dig som läsare, så länge det är en fråga om karaktärer och inte
historiska fakta?
Det vet jag inte. Jag vet bara att jag är nyfiken.
– Okej, jag kan i och för sig berätta exakt vad som är vad, sida för sida. Men
det där med att använda sig själv och få ut de egna erfarenheterna till
något slags verk, det är någonting som alla skapande och kreativa människor
gör. Oavsett om man är frisör eller författare. "Farlighetslagen" är ingen
faktabok. Inget reportage. Det är en roman med stark verklighetsförankring.
Och även om jag hade skrivit ett rakt reportage hade jag varit tvungen att
"avkoda" människor. För att skydda dem. Man kan inte säga vad man vill utan
risk för repressalier i ett land som Kuba. Som skrivande person har man ett
sjukt stort ansvar som man måste förhålla sig till.
Kände du samma sak med personerna i "Kårnulf was here?"
– "Kårnulf" är ett mycket mer dokumentärt verk, i betydelsen att den gör
anspråk på en subjektiv bild av verkligheten. Jag hade ett större mål, på
många sätt politiskt, och gestaltade det genom en ganska nära och naken
personlig historia om hur livet kunde vara för några unga personer i Lund.
Det är ofta mycket enklare att värja sig mot till exempel ett reportage. Och
absolut, jag kände samma ansvar. Jag har samma ansvar gentemot de personer
som har lånat ut en del av sina livshistorier till mig.
***
Josefine Adolfssons relation till Kuba är stark och mångårig. När hon flyttade
hemifrån fick hon en present av mamma och pappa: En hel låda med VHS-band av
inspelade tv-klipp som handlar om Kuba.
– Precis som Jenny i boken var jag redan som ganska ung besatt av att åka till
Kuba och gjorde det för första gången efter murens fall. Inför den här boken
var jag så manisk att jag gick till SVT:s arkiv på Valhallavägen i Stockholm
och rotade fram allt som hade gjorts om Kuba från det att man började
systematisera grejer över huvud taget. Allt som finns från sextiotalet och
fram till i dag. Det tog några veckor.
Vad var det som fångade dig?
– Västs förhållande till Kuba, bland annat. Jag vill dissekera Kuba som
projektionsyta, allt ifrån kolonial romanticism till drömmar om det
socialistiska paradiset - eller tvärt om. Kuba som den onda Satan. Men det
finns väldigt lite plats dels för att höra människor på Kuba, dels för en
diskussion om vad som händer med en människa som har en så stark projicering
på sig. Hela omvärlden är skyldiga Kuba att underlätta den demokratiska
processen. Och det gör man inte genom att fabricera sanningar som man själv
har ett behov av. Kollar man i Vings resekatalog står det att "man kan
fortfarande se revolutionsskyltar". Tror fan det, det är ju en kommunistisk
diktatur! Men omvärlden ser redan Kuba som ett museum.
Hur tror du att din bok kommer att bli emottagen?
– Vissa kommer att läsa den som en vänskapshistoria mellan en svensk ung tjej
och en kubansk hårdrockare. Om svårigheten att hitta en jämlik relation när
man växer upp med väldigt olika förutsättningar. Om att få ihop världen och
att bli en hel person. Andra kommer att läsa den väldigt politiskt. Både som
en bild av ett problematiskt samhällssystem, men också som en spegel av
kapitalismen. Andra som en kolonial historik, där turismen tagit över löftet
om framtiden från Sovjet, som tidigare stod för det löftet.
Du gör upp med estetiseringen av Kuba i ett rasande parti. Hur vi i väst
tycker att det slitna är snyggt, hur hammaren och skäran har förvandlats
till accessoarer.
– Ja, vilket kubanerna inte kan begripa för sitt liv. För mig är det mycket
det som "Farlighetslagen" handlar om. En skevhet i symboler, en historia i
otakt.
Det är mycket filmkänsla i boken. Avskalade repliker, scenanvisningar
nästan. Varför blev den inte en pjäs? Eller en film?
– Jag laborerade med formen och det här var den form som materialet ville ha.
Jag ville att de röster som finns i materialet, alla från döda storheter
till en kubansk kvinna på gatan till medier och världsikoner, skulle stå så
rena som möjligt. Som ett slags scen, med plats för dialog de rösterna
emellan där läsaren blir den som får sortera och dra slutsatser. Jag ville
IN-TE att det skulle bli färdigpaketerat, färdigtänkt, färdiganalyserat. Den
typen av erövrarlitteratur finns det redan nog av.
Vad vill du göra nu? Vad skriver du om tio år?
– Ingen aning!
Säger du glatt.
– Ja! Så är det med mig. Jag tycker att livet... just nu... känns ganska
inspirerande på många olika plan. Allt från att plantera buskar på
gräsplättarna på vår lilla gata till större projekt. Det är mycket som
lockar. Mycket saker som borde bli gjorda. Och när det kommer till karriären
så är jag relativt ointresserad. Jag hoppade av det där redan för tio år
sedan. En del talar om att "bygga författarskap" och våndan av det. Eller
vikten av att välja rätt debutfilm och så som regissör. Jag har aldrig tänkt
i de banorna. Jag tror att jag skule låsa mig helt och tappa lusten om jag
började fundera på sådant. Jag är en extremt nyfiken och engagerad person.
Jag litar på att min näsa och min mage leder mig till något bra.
***
På sitt finger har Josefine Adolfsson en ring med ordet "Because", därför.
– Jag och en vän gjorde dem i New York i början av sommaren. Vi träffades för
tio år sedan där. Det har hänt mycket i våra liv sedan dess, men vi har
alltid hittat tillbaka till varann. Så vi gjorde ringar, på vår
vänskapsresa. Hon har en likadan. Vänskap är grymt underskattat! Det talas
alldeles för lite om vänskap. Det ägnas spaltmeter åt kärleksrelationer och
sex, men vänskap, där ska allt tydligen flyta på av sig självt bara man
gillar varandra. Det är naivt, och det underskattar vänskapens värde.
Josefine Adolfsson lever som hon lär: Radhuset hon bor i med sin sambo är
också hem för två ytterligare personer, som båda är ensamstående. Tre
hushåll på fyra individer i ett hus.
– Men vi har inte matlag. Det är mer att vi snattar av varandras mat.
Hahahaha. Men vi tycker om att bo tillsammans. Det är synd att folk
generellt bor så långt ifrån varandra. Med all respekt för en önskan om ett
eget rum, det personliga, det privata: Det finns många som skulle vilja bo
tillsammans med andra utan att göra det. Barnfamiljer som inte vågar ta
klivet. Men vi har redan börjat planera vår ålderdom. Vi ska köpa en
fastighet i Berlin med en pub i bottenplanet. Vi ska inte bygga in oss i
ensamhet.
Jag tänkte sluta med två svåra frågor.
– Mhm? Nu börjar jag komma i gång här!
Vilken människa har format dig mest?
– Oj! Extremt svår fråga, men jag svarar Staffan Westerberg. Haha.
Vilket är det mest livsförändrande beslut du någonsin har fattat?
– O jävlar! Det finns... livsavgörande saker i en riktning som inte varit bra.
När man börjar skanna historien får man många olika svar. På senare tid
finns en bra sak: att flytta tillbaka till Skåne, efter sjutton år i
Stockholm och Köpenhamn. Det gjorde jag förra året. Med risk för att låta
klichéartad vill jag säga att det är lite enklare att leva här. Man behöver
inte dra in lika mycket pengar. Allt är närmare. Lite mjukare, lite rundare,
lite rakare. Det är lättare att skapa det liv man vill ha.