Du sköna nya (spel)värld

Det är 2008 och Christofer Emgård befinner sig mitt i en svensk medieblitz. Tidningarna ringer. Reportrarna frågar alla samma sak: Men hur känns det då? Och Christofer svarar: Jodå. Inte illa alls.

Vilket så klart är helt sant. Writers Guild of America har precis nominerat honom till priset för årets bästa datorspelsmanus. Det är stort. ”Han kan vinna spelvärldens Oscar!”, utropar Tidningen Lundagård och noterar samtidigt att det finns ett visst avstånd mellan Christofer Emgårds etta i Lund och den glassiga galan i Los Angeles, där prisutdelningen ska hållas.

Priset får han visserligen aldrig. Men nomineringen är ett erkännande som räcker långt i sig själv, och när han nu tre år senare tar emot på sitt kontor, hänger diplomet inramat på väggen, bredvid ett gäng Star Wars-legobyggen och några fantasybilder.

Rummet vi befinner oss i är tämligen unikt i Sverige. Nog har många författare arbetsrum. Antagligen är även vissa av dessa fyllda med diplom och legobyggen. Men det är verkligen inte särskilt vanligt att en arbetsgivare står för hyran – och dessutom betalar en månadslön. Christofer Emgård är nämligen något så udda som en anställd författare, vilket skiljer honom från det stora flertalet av hans kolleger.

Varje dag trillar det in nya manus till förlagen: romaner, noveller, diktsamlingar, reportageböcker, biografier ... Antalet skrivna böcker är så stort att det inte längre går att mäta. Som en effekt av de senaste årens deckarboom verkar vi numera dessutom nära en kollektiv dröm om att alla bli storsäljande kriminalförfattare. Men även om allt fler människor skriver – och allt mer faktiskt också blir utgivet i en eller annan form – så är det fortfarande en försvinnande liten del av alla författare som lever på intäkterna från sina verk. Det normala är fortfarande att författarna har ett annat jobb som täcker upp för inkomstbortfallet. Hårdrar man det, är en svensk författare en person som har en väldigt dyr hobby.

Christofer Emgårds verklighet ser radikalt annorlunda ut. Varje dag går han till spelföretaget Ubisoft Massive i Malmö och jobbar med att skriva manus till datorspel. På visitkortet står lead writer. Och hans publik är stor; den kan räknas i miljoner. ”World in Conflict”, det spel som Writers Guild of America fastnade för, sålde runt en miljon exemplar – och beräknas ha laddats ned illegalt av fyra miljoner.

– Man kan nog lugnt säga att jag når fler människor med mina spel än vad jag hade gjort med mina romaner, säger han.

För sådana har han skrivit. Men de har inte blivit publicerade.

– Redan som tioåring drömde jag om att göra film. Jag ville bli regissör och göra Star Wars! Allt jag gjorde efter gymnasiet handlade egentligen om film. Jag pluggade film, jobbade på student-tv, var verksam i teatergrupper där jag skrev och regisserade. Men jag märkte att om man skulle komma någonstans i Filmsverige var man tvungen att satsa mer än jag var beredd att göra. Man var egentligen tvungen att offra hela sig själv, i stort sett.

Blickarna riktades därför mot författarskapet.

– Jag skrev en roman och försökte få den publicerad, utan framgång. Sedan kom jag in på författarskolan i Lund och skrev en roman till. Det gick bättre, men jag fick fortfarande inte napp hos förlagen. Då dök plötsligt det här jobbet upp. Nu har jag varit här i över fem år.

Bredvid honom på skrivbordet ligger en stor hög med papper. Det är ansökningar. Just nu söker Massive nya författare och det är Christofer Emgårds uppgift att sålla bland ansökningarna. Ett sjuttiotal personer har sökt.

– De flesta är tjugo plus och är nyligen färdiga med sin utbildning. Nästan alla har ett starkt spelintresse – de som inte har det sorterar jag bort. Gemensamt för de sökande är att de berättar att de skriver hela tiden, varje dag. Och de är mer eller mindre nördar allihop, på det sättet att de gillar vissa genrer. En del har skickat in Star Wars-fiktion, pjäser som utspelar sig i Star Wars-miljö.

Tillsammans med de nyanställda ska Christofer Emgård fortsätta att utveckla det topphemliga spel som Massive just nu arbetar på.

– Mitt jobb är att ta fram det vi kallar för context, det vill säga: världen som spelet utspelas i, berättelsen och karaktärerna. Jag bygger upp den grund som spelet kommer att vila på och lite längre fram i processen skriver jag den konkreta dialogen och tar fram allt annat runtomkring, som också ska gestaltas i spelet.

– När de nyanställda är på plats kommer jag att ta ett steg tillbaka och jobba mer översiktligt, kontrollera att det som de gör passar in i stilen och även jobba mer med att forma IP.

IP står för intellectual property och kan sägas vara det som – tillsammans med själva spelupplevelsen – definierar spelet.

– Ta Star Wars som exempel, säger Christofer Emgård.

– Star Wars definieras av en mängd olika saker, till exempel av att det är ett skitigt universum som berättelsen utspelas i, men också av sin hjälteberättelse och av den inledande förklaringen ”A long time ago, in a galaxy far, far away ...” Frågan för oss är då vad som definierar just den spelvärld som vi håller på att skapa. Vad gör oss unika?

Här finns det ett antal möjliga vägar att välja för ett spelföretag. Antingen kan man börja helt från noll och bara bestämma vilken genre spelet ska ha – sci/fi, nutid, vampyrspel, och så vidare. Eller utgår man från ett redan fungerande IP och säger: Vi ska göra ett Sagan om ringen–spel. Ett mellanläge är att välja att göra ett spel som påminner om något redan existerande, som en variant av Call of Duty, till exempel.

– Men då gäller det så klart att ändå hitta sin egen nisch inom det fältet, säger Christofer Emgård.

Så hur gör man då när man börjar skriva manus för spel?

– För mig handlar det först och främst om att bygga upp ett ramverk. Vilka komponenter finns i världen? Vilka sidor finns, vilka är goda och vilka är onda? Vilka är deras agendor? Jag börjar alltså med att skapa grogrund för berättelsen och när den grogrunden känns rik nog, då börjar berättelsen också att komma.

Att ta fram sådana här grunder kan ta upp­emot ett halvår. Sedan tar det lika lång tid att förfina dem och sedan ytterligare sex månader att ta fram den faktiska berättelsen.

– Jag jobbar ju utifrån specifika krav. Vad krävs för att locka den tilltänkta publiken? Vad krävs för att återigen göra ett av våra spel unikt? På ett sätt påminner det här mycket om hur man jobbar inom filmvärlden, det handlar också om ett oerhört strukturerat skrivande. Romaner, däremot, är oftast helt annorlunda. Där kan man börja med bara en premiss, som till exempel Stephen King gör: vad skulle hända om någon hittade en övergiven bil med något mystiskt i bakluckan? Sedan skriver man och skriver om och skriver om och skriver om, tills det blir bra.

– De två grundstegen – premissen och skrivandet – finns i alla romanbyggen. Men för oss i spelvärlden finns det betydligt fler steg däremellan. Jag skriver ju för att mina ord ska gestaltas. Jag tar fram berättarverktygen, väljer hur det hela ska berättas, var dialogen ska dyka upp under spelet, hur mellanscenerna mellan de olika uppdragen ska se ut, när berättarrösten ska komma in och hur vi ska hantera enkla animationer av kartor och annat som ofta förekommer. När man väl har hittat alla dessa verktyg gäller det att portionera ut berättelsen på dem.

En sak som skiljer romanförfattandet från spelförfattandet är att Christofer Emgård arbetar i en kollektiv arbetsmiljö.

– Det krävs absolut en annan läggning än den de mer solitära författarpersonligheterna har. För att det här ska fungera måste du kunna hantera många olika sorters människor. Mitt jobb är heller inte en one man show. Man gör så klart en personlig investering i allt man skapar och den kan helt klart få sig en törn ibland. Men samtidigt är det vad jag tycker är häftigt: att det vi skapar ständigt förfinas.

Christofer Emgård tror att det kollektiva skapandet kommer att påverka även det traditionella författarskapet.

– Jag skulle vilja påstå att det finns allt fler tecken på att det håller på att ske. Det dyker till exempel upp projekt som handlar om att skriva kollektiva romaner och det är lätt att hävda att bloggandet också är en kollektiv process där man får omedelbar respons som det i längden är omöjligt att inte ta intryck av.

Vad krävs då för att bli en bra spelförfattare?

– Väldigt bra koll på spel och spelberättande. Sedan är det här en stenhårt kommersiell bransch och alla ambitioner att uttrycka något konstnärligt är totalt underordnade det kommersiella. Därför måste man acceptera hur branschen ser ut. Vi gör det här för att tjäna pengar och vi skapar underhållningsprodukter.

– Det är också viktigt att skriva mycket och att läsa mycket. Det handlar om att insupa berättelser från alla håll. Spelberättelser kan vara som hämtade från en roman, men de kan också vara som en film. Alltså måste man ha koll på serier, böcker, tv, ja, all populärkultur. Och engelskan måste självklart vara bra. Väldigt många överskattar sin språkförmåga.

Nu väntar månader – och antagligen år – av förfining och författande tills vi får se Christofer Emgårds berättande i det färdiga spelet.

Under tiden pysslar han med skrivande vid sidan av.

– Jag har fortfarande en romanambition. Och nu tror jag att jag har lärt mig varför det inte riktigt har fungerat tidigare.