Lars Åbergs åsikter om invandrare framstår som grumliga (8.7, länken
överst till höger). Det uppseendeväckande i retoriken är att
han påstår att invandrare i Rosengård inte lider av utanförskap därför att
samhället avsätter miljarder för att stödja och utbilda invånarna.
Men dessa grupper lider av utanförskap i dubbel bemärkelse, dels för att de är
en inneboende del av det globala utanförskapet (den fattiga världen) och
bärare av dess kulturella konsekvenser, dels för att de befinner sig längst
ner på den svenska arbetsmarknadens trappa.
Om man utgår ifrån att utanförskap och fattigdom är den viktigaste orsaken
till ett politiskt motstånd, framstår jämförelsen mellan Amalthea-attentatet
och eldande ungdomar i Paris och Rosengård som otvivelaktig. Vilken politisk
kraft som sedan råkar dominera vid olika tidpunkter, marxism eller islamism,
saknar betydelse i sammanhanget. Båda ideologierna kan med råge skapa
fanatism.
Frågan som Åbergs endimensionella retorik leder oss till är samma som
Sverigedemokraternas: varför ska Sverige vara så generöst mot dessa
flyktingar? De kostar miljarder att ta emot, stödja och utbilda. Samma
pengar som skulle kunna förstärka välfärden för psykiskt sjuka, gamla och
funktionshindrade. Men det som alltid missas i debatten är det faktum att i
den svenska flyktingpolitiken är den humanistiska aspekten sekundär. Den
primära är att Sverige inte klarar sin framtid utan dessa nya invånare, de
behövs för att ta hand om en allt mer åldrad nation.
De miljarder som Åberg hänvisar till och ”som inte har gett resultat” är
politiskt missriktade. Den största delen av dessa resurser blir löner och
andra fasta kostnader för svenska administratörer som oftast saknar kunskap
och erfarenhet att åstadkomma en förändring.
Resurserna måste användas för att möta ungdomarna och börja tala med dem
istället för om dem.
NATIK AWAYEZ
konstnärlig ledare Inkonst