När man träffar Jonas Jonasson som spelar synt i Bob Hund måste man ge honom
en komplimang för den gigantiska mustasch som han låtit gro på överläppen.
– Tack, svarar han artigt.
Gör den något med ens identitet?
– Jag har alltid varit intresserad av hur utseendet påverkar ens uppfattning
om en själv. Hur speglingen påverkar. Helt klart är att andra påverkas. Det
här med mustasch, det är en pondusgrej. Framför allt är det andra män som
uppskattar det och imponeras av det. Det är ungefär som med kvinnor med
stora bröst. Man behöver inte vara direkt intresserad, men det är svårt att
låta bli att titta.
Det är ungefär som med Bob Hund, hade man också kunnat säga. Man behöver inte
vara direkt intresserad, men det är svårt att låta bli att titta. Och
lyssna. Nu släpper bandet, som på 1990-talet var med om att definiera ett
svenskt popdecennium bara genom att låta som inget annat, sitt femte
studioalbum. Det var åtta år sedan sist.
Ändå är det lite som om ingenting hänt. Mustascher och tidsrymd till trots.
Identiteten är intakt.
– Nja, det beror på hur man lyssnar, protesterar Jonas Jonasson och
fortsätter:
– På många sätt har den här skivan inneburit ett helt nytt sätt för oss att
jobba. Men att vi låter som oss, det kan vi ju inte riktigt hjälpa.
Hur då nytt sätt?
– Tidigare har vi jobbat väldigt intuitivt. Det har vi gjort den här gången
också. Men Per (Sunding), som också var med och producerade våra första
skivor, fick oss att spela låtarna en runda till.
Ni är inte rädda för att uppfattas som daterade?
– Drivet att göra ny musik är större än rädslan för hur vi ska uppfattas,
säger Jonas Jonasson.
Varken han eller gitarristen John Essing ser den nya skivan som en
återförening. Bob Hund har alltid funnits. Om inte annat i skepnad av
Bergman Rock, bandets engelskspråkiga alter ego som hann släppa två album
mellan ”Stenåldern kan börja” och nya ”Folkmusik för folk som inte kan bete
sig som folk”. Att det dröjde åtta år mellan Bob Hund-skivorna tror de var
nödvändigt.
– Ingen hade velat ha en ny Bob Hund-platta då. Man visste att Bob Hund är så
här och låter så här, säger Jonas Jonasson.
Hur vill ni att folk ska känna när de lyssnar på nya skivan?
– Både glädje och sorg. Man kan inte vara bara glad eller ledsen. Det är en
rätt mörk och sorgsen och lite melankolisk skiva. Den får en att inse
allvaret, men samtidigt känna starkt hopp inför framtiden, säger John
Essing.
– Sedan är det en väldigt svängig platta. Den svängigaste vi någonsin gjort,
tillägger han.