Det fanns ingen Öresundsbro – och Malmö hade på sin höjd KB att komma med.
Och, framförallt, fanns det ett old school studiemedelssystem som tillät
fattiglappar att flumma runt på kurser i söderhavsetnologi och rysk stumfilm
medan de lade all sin tid på mer väsentliga saker. Som att spela
avantgardistisk amatörteater eller bilda funkmetalband.
Alltså: 90-talets Lund var en perfekt grogrund för ett spännande kulturliv.
Och under några år i mitten av decenniet hade Lund också en klubb- och en
livescen som lätt överträffade Malmös.
På
Palladium och Chrougen (som sedan blev Basilika och Tegnérs) spelade band
som Primal Scream och Gang Starr.
På Smålands, då öppet även för
icke-studenter, spelade Chemical Brothers.
Och på Mejeriet spelade
precis alla: från lokala hjältar som Cardigans och Eggstone till små
utländska popkapell som Radiohead, Oasis och Blur.
Dessutom
gjorde Mejeriet en kulturgärning när de bokade in 70-talets grånade
funkpionjärer. James Browns legendariska blåsartrio Pee Wee Ellis, Maceo
Parker & Fred Wesley kom tillbaka år efter år. George Clintons och
hans 24-mannaband som spelade nära fem timmar utan en sekunds avbrott är på
en och samma gång den märkligaste och bästa konsert jag sett.
Lunds status som landets indiepophuvudstad kunde inte vara för evigt. Kring
millennieskiftet började Malmö komma ifatt och CSN:s skärpta
återbetalningskrav 2001 var den definitiva spiken i kistan. Året efter
öppnade bratspalatset Basilika i Palladiums lokaler.
Men ett
ställe består och kämpar vidare. Den här veckan fyller Mejeriet 20 år och
firar, ja, hela veckan. Efter några motiga år verkar kulturhuset vara på väg
åt rätt håll igen. Mejeriet är unikt. Inte minst är det en grym konsertlokal
– kanske Sveriges bästa.
Hoppas lundaborna har vett att
låta stället leva i minst 20 år till.
Den här veckan berättar vi Mejeriets historia.