Nigerianen Edvard Ofere är nu klar och ivorianen Raoul Kouakou har redan
hunnit göra mål för MFF. Två nya afrikanska fotbolls-värvningar har kommit
till Himmelriket och stan.
No offence, men sambafotboll känns så tvåtusenfyra. Nu är det roots-rytmer
som gäller.
Befolkningen med afrikanskt ursprung är egentligen mindre i Malmö än i andra
svenska storstäder, men kulturen har ändå satt stor prägel på staden.
Gå genom Möllevången en lagom solig helgeftermiddag, och du kommer höra
ljudet från en djembe-trumma studsa någonstans mellan husväggarna.
Fönsterglutta och du kommer finna afrikanska tyger på en vägg.
Gå på afrikansk fest i Bosniska föreningens lokaler en kväll och du kommer
träffa en blandning av människor och musik i samförstånd som hade gjort
Förenta nationernas afrikanska medlare stumma av avund.
Den afrikanska kulturen i Malmö är visserligen ojämn som Joseph Elangas
säsonger i iff-iff.
Maten är det få som vågat ge sig på – hårmodet desto fler. Någon rakt igenom
afrikansk nattklubb finns inte – kurser i västafrikansk dans finns det desto
fler av.
Dygnet Runt blev nyligen bjuden att fira Elfenbenskustens nationaldag med
fest natten lång. Kan man ju inte tacka nej till.
Svennen och polacken gav sig iväg på lördagskvällen. Kan man bara komma och
klampa in på någons nationaldagsfirande, egentligen?
– Välkomna! Hur står det till? Vad heter ni?
Alla tvivel flyr redan vid marschallerna utanför lokalen på Celsiusgatan.
Föreningen Association des Ivorians au sud de la Suède (föreningen för
ivorianer i södra Sverige, AISS) har hyrt Kurdiska föreningens lokal denna
gång, man tycker att Bosniska föreningens lokaler på Norra Grängesbergsgatan
har börjat få dåligt rykte.
Män i snygga kostymer och breda leenden möter upp i dörren. En trappa upp
har några kvinnor i festklänningar satt sig vid borden längs väggen. Vid ett
bord mitt i den pensionärsföreningsliknande lokalen sitter några unga killar
med hiphop-keps, öron-blingbling och tröjor till knäna.
Lysrören är tända och diskobollen i rött, grönt och gult snurrar förgäves i
taket. Det är uppenbart att bjuds det till fest klockan tjugotvå så kommer
folk vid midnatt.
Dj Maxime Anoman i grå kostym, blåvitrandig skjorta, håret i tajta braids
och handsfreetelefonen hängande i ena örat försöker få mikrofonen att
fungera utan rundgång. En kvinna snörper ihop ansiktet och håller för öronen.
Från köket luktar det grillspett och jalapeño.
Vid 23.10-rycket är det plötsligt proppfullt i lokalen, danskarna har anlänt
med buss från firandet i Köpenhamn. Det surras om att Elfenbenskustens
ambassadör för Skandinavien snart ska komma.
Hiphop-killarna har redan varit först på dansgolvet och får sällskap av unga
tjejer med fantastiskt långt, blankt och välflätat hår, som dock dansar
själva i en egen liten ring.
De äldre kvinnorna tar upp större plats och dansar energiskt till allt från
Sean Paul till Zaiko, musik från Zaire, och coupé decalé, det senaste från
Elfenbenskusten.
”La luna llena ¿” sjunger högtalarna och Maxime överröstar musiken och
förklarar att han spelar både latinskt, r´n´b, hiphop, reggae och afrikansk
musik.
– Det är detsamma som spelas om du går ut i Abidjan, Elfenbenskustens
huvudstad.
Men han tycker det är synd att det inte spelas mer afrikansk musik på
uteställen i Sverige.
– När man hör den vill man ju bara dansa.
14-åriga Samira Guede har följt med sin mamma Sylvie till festen, och tagit
med sig två jämnåriga kompisar.
– Det är roligt, det är ju från vårt land. Annars brukar vi gå på afrikanska
fester, alltså de från andra länder. Vi hör bara talas om afrikanska fester,
så det blir dit man går, säger Samira under den lilla stund hon sitter ner
på en stol.
För Sylvie Guede är festerna ett tillfälle att lyssna till den nya musik som
kommer från hemlandet, och att stilla sin längtan genom att lyssna till den
äldre och välbekanta musiken.
Hon vill gärna ge sina barn en bit av den kultur hon själv växt upp i.
– Våra barn som är födda här är svarta på huden, men inuti är de svenska.
Sylvie Guede tar upp en filmkamera och sveper sakta över dansgolvet.
– Kulturen är en människas rötter. Det är svårt för våra barn att förstå
allt från två kulturer. Att förstå hur föräldrarna är uppfostrade. Det är
människor i olika åldrar här och barnen kan se hur de äldre kan ha roligt.
Om min dotter inte hade varit på afrikanska fester hade hon inte lärt sig
dansa som vi gör.
Någon lägger en duk på ett av borden i ena hörnet av lokalen och
ambassadören med tjusigt följe gör entré och slår sig ner. Följet sitter
tyst och tittar ut över lokalen.
Plötsligt tänds lysrören.
– Ursäkta! Eftersom det är vår nationaldag kommer jag hålla talet på franska.
Det tar lång tid att få tyst på de snackande människorna. Mannen från AISS
får tala ostört i någon minut, sen snackas det igen.
– Jag fattar inte!
En man ställer sig upp och viftar med ena armen.
– Tror du jag har kommit hit för att lyssna på franska?
Talaren kommer fram till att mannen ska hålla käften, annars kan han gå.
Talet fortsätter.
Mannen sätter sig ner. Småsnacket vid borden börjar igen.
– Det är första gången jag sätter min fot i denna vackra, pittoreska stad,
börjar ambassadören som varit i Malmö i fem minuter innehållande en bilresa
klockan elva på kvällen från motorvägen söder om stan till Celsiusgatan.
En kille börjar klappa frenetiskt i händerna, en annan man sitter mycket rak
i ryggen och stirrar ilsket på honom.
– Sssch!
Ambassadören talar om arbetet, att Gud gett oss disciplinen att arbeta.
Hälsar ivorianerna från Stockholm och Oslo välkomna till Malmö och säger att
alla måste samarbeta och vara vänner.
Ljuset släcks och dansgolvet fylls på några sekunder.
Utanför lokalen berättar Lassana Ouattara om det ostadiga läget i
Elfenbenskusten. Om att det är viktigt att ambassadören kommer hit. För att
ena.
– Här vet folk inte alltid vad som händer eller vad det beror på. Det är ett
komplext land. Detta är ett tillfälle att visa att vi som kan se situationen
lite utifrån kan se att det inte tjänar något till att kriga.
Han tycker också att samhörighet mellan landsmän är viktig. Den ivorianska
föreningen samlar exempelvis in femtio kronor i månaden från medlemmar.
– Vi vill kunna hjälpa till om det hänt något. Om någon till exempel behöver
åka till Elfenbenskusten, om det hänt en anhörig något. Vi hjälper även
några skolor där.
Inifrån lokalen hörs musiken coupé decalé. Med sin blandning av traditionell
och modern musik. För några år sedan var det mapouca som var populärt.
– Ofta saknar jag afrikansk musik, den påminner mig om min barndom. Annars
är jag lite reggaesjuk. När jag lyssnar på reggae känner jag mig hemma,
känner mina rötter, säger Lassana Ouattara och går in.
Stolar och bord med flera vinflaskor på har spridits ut och folk står,
sitter och dansar huller om buller.
När flickvännen går på toaletten vänder sig en ung kille om, böjer ner hakan
och kopplar grepp med ögonen.
– I like you.
Med bestämd röst.
– Och din flickvän?
– I like you.
Samma röstläge.
– Hörrudu, glöm det, blir svaret.
Sent på natten turas tre dj:s om att tillfredsställa de dansande.
Kostymmännen har tagit av sig slipsarna och dansar vilt, var och en med sin
egen stil.
Några vita tjejer och killar har lärt sig de traditionella afrikanska
rörelserna och får glada tillrop.
På uppfarten utanför lokalen tar hiphop-killarna lite luft och en och annan
cigarett.
– Välkomna tillbaka!
På gatan kryper några ljusskygga bilar fram och deras slemmiga förare tittar
framåtböjda mot fönstren där den färgglada diskobollen får göra sitt jobb
och människor ska dansa sig svettiga tills solen går upp.
Här är ditt afrikanska Malmö
Restaurang:
The Roots, i gallerian Leonardo, Claesgatan 8.
Frisörer, hårprodukter med mera:
Comffy, Södra Förstadsgatan 59.
Dark and Bright, Spångatan 21.
Globisco, Bergsgatan 4.
God’s Gift Afro Shop, Norra Skolgatan 13. Har även afrikanska matvaror.
Instyle, Möllevångsgatan 27.
Dans- och trumkurser, försäljning och reparationer av trummor:
Afrikanskt kulturcentrum, Amiralsgatan 86. (Jimmy Touré).
Cikada trumateljé, Norra Grängesbergsgatan 4. (Fabian Hildebrand).
Dansstudion no.1, Grangatan 2. (Carin Dackman).
Forè-foté, Industrigatan 4. (Aboubacar ”Miguel” Camara och Yinna Larsson).
Musikhögskolan i Malmö. Max Soumah. Gratis. Sök kurs via Musikhögskolan.
Studiefrämjandet, Ystadgatan 53. (Marie Klackenberg).
Alla danskurser hålls med levande musik.
Klubb, konsert:
De afrikanska föreningarna, fest i Bosniska föreningens lokaler på Norra
Grängesbergsgatan ungefär en gång i månaden. Se Dygnet Runts kalendarie och
flyers på stan.
Bodoni, klubb Kalahari, då och då.
Inkonst, Bergsgatan 29, klubb Kompass varannan onsdag från och med november,
med ett stort mått afrikansk musik.
Jeriko, Spångatan 38, störst på afrikansk musik i Malmö, konserter med stora
och små afrikanska band.
KB, på klubben Reggae Warriors spelas en hel del afrikanskt.
Köpa musik:
Folk och rock samt Musik och sånt har mindre hyllor med afrikansk musik. På
www.multikulti.se kan man beställa framförallt äldre musik. Ett betydligt
större urval finns på www.sternsmusic.com
Film:
Africa Flash är en filmklubb som visar afrikansk film en gång i månaden i
Sofielunds folkets hus, Rolfsgatan 16.
Music doc, 14 oktober, filmfestival med afrikanska musikfilmer. Biograf
Victoria och konsthallen.
... i Lund:
Djingis Djembe, Uardavägen 131, Max Soumah håller trum- och danskurser samt
reparerar trummor.
Västafrikansk dans finns även i Studiefrämjandets program.
... i Köpenhamn:
I hovedstaden finns fler afrikanska ställen. För senaste information är det
bäst att kolla in tidningen Djembe. www.djembe.dk