Minnen från Mejeriet

Artister, aktivister och besökare berättar sina favorithistorier.


Torbjörn ”Ebbot” Lundberg, 41, låtskrivare och sångare i The Soundtrack Of Our Lives och tidigare Union Carbide Productions

Vilket är ditt starkaste minne från Mejeriet?
– När en på pickalurven vinglande Sven-Bertil Taube tillsammans Svenne Hedlund blev utkastade på en Cardigansspelning -94 efter att ha bråkat med Sticky Bomb (Wilmer X) och Thore Skogman över en morotslasagne. Det tyckte jag var rätt kul. En annan oförglömlig kväll var när Sir Lord Erotic spelade och Marc Almond från Soft Cell sprang omkring naken i baren. (Ingen som Dygnet Runt talat med har kunnat bekräfta att dessa händelser faktiskt har ägt rum)

Hur skulle du beskriva Mejeriet?
– Akustiken är särpräglad. Obstinata proffsmusiker som Hasse Granqvist har t ex bevisat att så är fallet. Förutom det så känns Mejeriet kaxigt och fräscht. För övrigt upplever jag oftast Mejeriet som en ekande simhall fyllt med rockare och posörer i olika åldrar. Ibland finns där även jättetuffa och lite lätt förfriskade dropout-akademiker som namedroppar indieband för fulla muggar. Väldigt roligt måste jag säga. Och ibland hettar det till bland klientelet och då får man något som liknar en bastu på köpet ... dvs om det är sommar och varmt ute.
– Så mycket förtärande av alkoholhaltiga drycker kräva givetvis dessa lokaler under festliga sammanhang. Det är ett skojigt ställe med andra ord tycker jag. Dessutom är logen jättestor och inte sällan fylld av exotiska frukter och vickningschips samt lite dip vid sidan om så artisterna kan värma upp på ett behagligt sätt inför showen. Väldigt spontant och inbjudande måste jag tillägga. Mejeriet är helt klart en av Skandinaviens bästa konsertlokaler om jag får säga min mening. Dessutom är personalen väldigt gullig. Snacka om att Mejeriet verkligen mjölkat rockklimatet under åren!


Christian Kjellvander. Har spelat på Mejeriet tio-tolv gånger tror han, i olika konstellationer. Bland annat i Lundabandet Loosegoats (1994–2001) och som soloartist (senast 2005).

Vad har du för relation till Mejeriet?
– Asså positiva, nästan uteslutande. Jag repade där i massa år, och sedan att man såg så många schysta band på 90-talet.

Något särskilt konsertminne?
– Roots, 97, tror jag att det var. Och Vic Chesnutt gjorde en fantastisk spelning.

Hur skulle du beskriva Mejeriet som artist, att spela där?
– Det har alltid varit så fantastiskt ljud. Och så är det bra att folk ser. Men jag är inte så mycket för designen, det är bara svart och grått och lila. Kanske liten modernisering hade varit något.

Vad tror du om framtiden för Mejeriet?
– Jag hoppas. Att det fortsätter och att man lyckas. Jag bor ju inte i Lund längre, men jag hoppas att man kan hålla scenen vid liv, vital. If the music is playing the people will come.


Danko Jones, förgrundsfigur i det kanadensiska bandet med samma band. Danko Jones ges ut av skivbolaget Bad Taste Records, som har kontor i Mejeriets byggnader. Bandet spelar i princip årligen.
– In comparison with other clubs it’s top notch. Sight lines are amazing, managing to give everyone an intimate feeling no matter how many people or whatever performance. Sound wise it’s superb and have never heard a complaint only praise. I’m a fussy wanker and have never fussed when I’m at Mejeriet.
– My first time playing Mejeriet will always be my favorite and one of the most favorite shows we’ve ever played in the 11 years we’ve been a band. It was a magical evening.

Jenny Ramner, 33, egenföretagare. Var replokalsansvarig och drev klubbar på 90-talet.
– The Sounds snodde öl i källaren en gång, det var innan de blev kända.


Pål Eriksson, 51. Driver jazzföreningen Plektrum som ingår i Mejeriet och som varje lördag kör jazzbrunch.
– Under hela 90-talet var jag anställd och jobbade i huset som administratör. Jag har varit aktiv sedan 70-talet. Det som jazzen tjänar på att vara i det här huset är att de unga människorna här får jazz på köpet. Jag är mycket tacksam, jag skulle inte vilja jobba med jazz på något annat ställe.

Vilket är ditt bästa minne?
–  Miles Davis. Det är den största konserten. När människor kommer in i logen – det spelar ingen roll om de är punkare – och ser bilden på Miles, säger de ”Was Miles here?”. Och sedan sträcker de på sig.


Måns Block, medlem i Damn! och bandbokare på Mejeriet mellan 1997–1999.
– Jag har jättemycket minnen, första minnet är när vi med vårt band försökte skaffa spelning ute i ”Stallet” där kontoret också låg, detta var innan renoveringen. Jag bokade en massa spelningar och klubbar under tiden som bandbokare, sedan har jag gjort långt över 100 spelningar på Mejeriet som trummis. Damn! bildades under Mejerietfestivalen och jag blev tillsammans med min förra flickvän uppe på taket en sommarmorgon. Mitt stoltaste minne från bandbokartiden var kvällen med Massive Attack, ett personligt favoritband, slutsålt och helt magiskt.


Patrik Svensson, 35, medarbetare på Sydsvenskans kulturreddaktion.
– Jag mer eller mindre bodde på Mejeriet under några år på nittiotalet, när vi gjorde tidningen Monitor. Det var bara så otroligt fräckt att vi fick leka tidning nästan som vi ville, och om resultatet inte alltid blev så glimrande då så har det blivit det senare. Det finns säkert trettio nu etablerade fotografer, illustratörer, skribenter, serietecknare och allmänt kreativa typer som fick sina första grejor publicerade i Monitor.
– Från samma tid minns jag också Mejeriets fullständigt kaotiska hiphop-festivaler där okända uppkomlingar som Timbuktu, Chords, Yarah Bravo, DJ Amato, Heli och Spotrunnaz fick chansen på samma scen som sådana som Bootsy Collins stått på. Idag utgör de den svenska hiphop-gräddan och jag menar att det ena delvis förklarar det andra. Det är kanske inte lika glamouröst som en Bootsy Collins-konsert men jag vill tro att det är vad Mejeriet först och främst är också idag. Ett hus där man får chansen, helt enkelt.

Cecilia Nordlund, 34, Malmöartist som har haft fler band, bland annat Monkestrikes och Souls, nu Sunshine Rabbits.
– Mejeriet har gjort grymt mycket för Musiksverige. Genom att finnas där och aldrig ge upp. Som Malmöbo är jag tyvärr lite lat, jag är inte där varje helg direkt.

Ditt bästa minne?
– Jag såg en av mina första konserter där, då bodde jag i Helsingborg. Det var DiLeva. Helt fantastiskt, han kastade ett äpple.


Richard Öhman, 44. Pluggar arabiska, drev tidigare baren inne på Mejeriet.
– Egentligen bör det inte vara så speciellt, utan med normalt, att det finns sådana här ungdomskulturhus. Mejeriet är ett av de bättre.

Ditt bästa minne?
– Vissa konserter var oförglömliga. Som George Clinton, då var det fullt hus.

Och mer?
– Man kan inte säga allt som har hänt, det är barnförbjudet!


Joanna Heilig, en av arkitekterna på byrån A-plan, som byggde om Mejeriet inför öppnandet 1987.
– Det som var svårast var att det var ett gammalt hus, som var rätt åtgånget, det hade brunnit. Mellandelen blev så gott som ny, vi försökte ta tillvara på den ruffa industrikänslan, försökte bevara husets själ. Det var svårt för mer och mer skulle få plats, därför valde vi att lägga grejer på höjden. Den största utmaningen var att huset skulle tåla att förändras. Och redan på tredje dagen kändes det inbott, femte dagen började folk att spika och kom med färgburkar. Då kunde jag gå hem.

Vad var det roligaste?
– Att sitta i ett rum fullt med professionella 13-åringar med grönt hår som visste allt om scenmekanik. Det var ett exempel på en fruktbar dialog. Allt diskuterade vi fram tillsammans.


Joakim Pagels, 34. Luftföroreningsforskare på LTH och flitig Mejeriet-besökare under drygt femton års tid.

Vilken var den första konserten du såg?
– Jag tror att det var My Bloody Valentine, 91-92 någon gång. Jag minns att jag aldrig hade varit på den typen av konsert någon gång, jag var 18 år och extranumret var tio minuter med bara dist. Långt senare visade det sig att min blivande fru åkt på liknande sätt från Halmstad och varit på samma konsert.

Vilka mer spelningar minns du?
– Ride var ju de stora favoriterna då och sen var det ju alla de där som sedan blev stora, Oasis och Blur. Och Radiohead spelade där, de var inte så jäkla bra då.

Var det lite så, att man inte alltid gillade banden när man såg dem men att man kunde skryta om det efteråt?
– Jo, absolut. Jag minns till exempel när jag cyklade ner någon tisdagskväll och såg ett svenskt okänt band som hette Kent. Jag tyckte att de var rätt usla, som en sämre variant på Freda.

Tora Botwid, 17 och Julia Nilsson, 17. Jobbar ideellt som funkisar på konserter.
– Det bästa med Mejeriet är stämningen. Det är så himla schyst, och alla är så trevliga (Tora).
– Och att jobba här är en stor chans att komma in i musiklivet. (Julia).

Vilket är ert bästa minne?
– Ja, när The Ark spelade och vi kom in och skulle städa i logen och Ola Salo hade en stor turban på huvudet. Han var så schyst! (Julia).
– Och The National. De var jättetrevliga. Jag började prata med en i bandet. Han var typ 40, och det är kul att få sån kontakt med folk i en annan ålder. (Tora)

Lennart Ryde, 68. Kommunpolitiker och granne till Mejeriet som 1985 var en av dem som motsatte sig Mejeriets tillkomst. Rydes bar är uppkallat efter honom.

Vad tycker du om jubileet?
– Det är fett.

Vad har du för relation till Mejeriet idag?
– Den är bara positiv. Jag var ju inbjuden redan till tioårsjubileet. Faktum är att när min fru fyllde 60 så hade vi buffé här i baren.

Hur gick det till när Rydes bar blev uppkallad efter dig?
– Det var Pange Öberg som ringde och frågade vad jag tyckte om det. Jag tyckte det var skoj.


Cat Bengtsson, 39. Jobbade för musikföreningen Folk å Rock, som arrangerade konserter på Mejeriet från starten 1987 fram till 2000, då föreningen lades ner.

Vilken är din relation till Mejeriet?
– 1981 blev jag meddragen i kampen för Mejeriet med André Waldhör och Kenneth Ovesson. Jag var 13 år, då de kom till min skola och sedan var jag och min kompis med. Det var demonstrationer, uppvaktningar av politiker och fackeltåg. Kampen hade funnits ända sedan -68, -69. Jag jobbade mellan -87 och -94. Det var jag som döpte alla de som jobbar ideellt till funkisar.

Något särskilt minne?
– George Clinton – en funkkonsert som varade i fem timmar. Och när jag fick dansa vals med min idol, Mike Scott i Waterboys. Och Miles Davies, förstås. Eller när jag sa till Oasis att de fan fick skärpa sig: ”Ni har dåligt rykte men här pajar ni inte för det är ett kulturhus med ungdomar som jobbar. Då såg de spaka ut.”


Pange Öberg.
– En grej var ju Los Lobos, det var lördag i Lund och de var lediga. Vi fikade och tittade på korpfotboll.
– Det mest flippade var när jag fick gå och mata ankor i Stadsparken med Dizzy Gillespie. Han ville ha sällskap och lite luft.
– Ramones var kända för att spela sina låtar väldigt fort och att låtarna var korta. Deras konserter brukade vara slut efter femtio minuter. Och konserter är ju nästan alltid sena, men Ramones hade en grej. De gick alltid på i tid. den här gången sju minuter för tidigt. När de var klara var det flera hundra i publiken som inte hade hunnit komma dit. Sedan gick Ramones till en jourbutik och köpte frukt och sedan gick de och lade sig på hotellet.


Per Sunding, 40, musikproducent och förgrundsfigur i Eggstone. Uppskattar att han har spelat ett tiotal gånger på Mejeriet.
– En gång tog Pange fram en låda med gamla demos som band som ville spela på Mejeriet hade skickat in och så hade vi pop quiz i logen. De som gissade vad det var fick en band-t-shirt från en annan låda. Det var många demos, och det var en demo som var sämst av alla. Det var vår egen, vi kände inte igen det för det var mest ett sprak.
– Jag har sett många konserter på Mejeriet också. Stone Roses som söp bort sig alldeles, Blur efter Parklife (det var enastående), Violent Femmes (härligt och jättehögt ljud). Men ett band som jag aldrig har sett var Ramones fastän jag hade köpt biljett. Det stod kl 21 på biljetten, de börjar väl senare som vanligt tänkte jag. Men när kom klockan 22 hade de spelat 33 låtar på en timme och det var slut.