Artister, aktivister och besökare berättar sina favorithistorier.
Torbjörn ”Ebbot” Lundberg, 41, låtskrivare och sångare i
The Soundtrack Of Our Lives och tidigare Union Carbide Productions

Vilket är ditt starkaste minne från Mejeriet?
– När en på
pickalurven vinglande Sven-Bertil Taube tillsammans Svenne Hedlund blev
utkastade på en Cardigansspelning -94 efter att ha bråkat med Sticky Bomb
(Wilmer X) och Thore Skogman över en morotslasagne. Det tyckte jag var rätt
kul. En annan oförglömlig kväll var när Sir Lord Erotic spelade och Marc
Almond från Soft Cell sprang omkring naken i baren. (Ingen som
Dygnet Runt talat med har kunnat bekräfta att dessa händelser faktiskt har
ägt rum)
Hur skulle du beskriva Mejeriet?
– Akustiken är särpräglad. Obstinata proffsmusiker som Hasse Granqvist har t
ex bevisat att så är fallet. Förutom det så känns Mejeriet kaxigt och
fräscht. För övrigt upplever jag oftast Mejeriet som en ekande simhall fyllt
med rockare och posörer i olika åldrar. Ibland finns där även jättetuffa och
lite lätt förfriskade dropout-akademiker som namedroppar indieband för fulla
muggar. Väldigt roligt måste jag säga. Och ibland hettar det till bland
klientelet och då får man något som liknar en bastu på köpet ... dvs om det
är sommar och varmt ute.
– Så mycket förtärande av alkoholhaltiga
drycker kräva givetvis dessa lokaler under festliga sammanhang. Det är ett
skojigt ställe med andra ord tycker jag. Dessutom är logen jättestor och
inte sällan fylld av exotiska frukter och vickningschips samt lite dip vid
sidan om så artisterna kan värma upp på ett behagligt sätt inför showen.
Väldigt spontant och inbjudande måste jag tillägga. Mejeriet är helt klart
en av Skandinaviens bästa konsertlokaler om jag får säga min mening.
Dessutom är personalen väldigt gullig. Snacka om att Mejeriet verkligen
mjölkat rockklimatet under åren!
Christian
Kjellvander. Har spelat på Mejeriet tio-tolv gånger tror han, i olika
konstellationer. Bland annat i Lundabandet Loosegoats (1994–2001) och som
soloartist (senast 2005).

Vad har du för relation till Mejeriet?
– Asså positiva, nästan
uteslutande. Jag repade där i massa år, och sedan att man såg så många
schysta band på 90-talet.
Något särskilt konsertminne?
– Roots, 97, tror jag att det var. Och Vic Chesnutt gjorde en fantastisk
spelning.
Hur skulle du beskriva Mejeriet som artist, att spela där?
– Det har alltid varit så fantastiskt ljud. Och så är det bra att folk ser.
Men jag är inte så mycket för designen, det är bara svart och grått och
lila. Kanske liten modernisering hade varit något.
Vad
tror du om framtiden för Mejeriet?
– Jag hoppas. Att det
fortsätter och att man lyckas. Jag bor ju inte i Lund längre, men jag hoppas
att man kan hålla scenen vid liv, vital. If the music is playing the people
will come.
Danko Jones, förgrundsfigur i det kanadensiska bandet med samma band.
Danko Jones ges ut av skivbolaget Bad Taste Records, som har kontor i
Mejeriets byggnader. Bandet spelar i princip årligen.
– In
comparison with other clubs it’s top notch. Sight lines are amazing,
managing to give everyone an intimate feeling no matter how many people or
whatever performance. Sound wise it’s superb and have never heard a
complaint only praise. I’m a fussy wanker and have never fussed when I’m at
Mejeriet.
– My first time playing Mejeriet will always be my favorite
and one of the most favorite shows we’ve ever played in the 11 years we’ve
been a band. It was a magical evening.
Jenny Ramner, 33,
egenföretagare. Var replokalsansvarig och drev klubbar på 90-talet.
– The Sounds snodde öl i källaren en gång, det var innan de blev kända.
Pål Eriksson, 51. Driver jazzföreningen Plektrum som ingår i Mejeriet
och som varje lördag kör jazzbrunch.
– Under hela 90-talet var
jag anställd och jobbade i huset som administratör. Jag har varit aktiv
sedan 70-talet. Det som jazzen tjänar på att vara i det här huset är att de
unga människorna här får jazz på köpet. Jag är mycket tacksam, jag skulle
inte vilja jobba med jazz på något annat ställe.
Vilket är ditt bästa minne?
– Miles Davis. Det är den
största konserten. När människor kommer in i logen – det spelar ingen roll
om de är punkare – och ser bilden på Miles, säger de ”Was Miles here?”. Och
sedan sträcker de på sig.
Måns Block, medlem i Damn! och bandbokare på Mejeriet mellan 1997–1999.
– Jag har jättemycket minnen, första minnet är när vi med vårt band försökte
skaffa spelning ute i ”Stallet” där kontoret också låg, detta var innan
renoveringen. Jag bokade en massa spelningar och klubbar under tiden som
bandbokare, sedan har jag gjort långt över 100 spelningar på Mejeriet som
trummis. Damn! bildades under Mejerietfestivalen och jag blev tillsammans
med min förra flickvän uppe på taket en sommarmorgon. Mitt stoltaste minne
från bandbokartiden var kvällen med Massive Attack, ett personligt
favoritband, slutsålt och helt magiskt.
Patrik Svensson, 35, medarbetare på Sydsvenskans kulturreddaktion.
– Jag mer eller mindre bodde på Mejeriet under några år på nittiotalet, när vi
gjorde tidningen Monitor. Det var bara så otroligt fräckt att vi fick leka
tidning nästan som vi ville, och om resultatet inte alltid blev så glimrande
då så har det blivit det senare. Det finns säkert trettio nu etablerade
fotografer, illustratörer, skribenter, serietecknare och allmänt kreativa
typer som fick sina första grejor publicerade i Monitor.
– Från
samma tid minns jag också Mejeriets fullständigt kaotiska hiphop-festivaler
där okända uppkomlingar som Timbuktu, Chords, Yarah Bravo, DJ Amato, Heli
och Spotrunnaz fick chansen på samma scen som sådana som Bootsy Collins
stått på. Idag utgör de den svenska hiphop-gräddan och jag menar att det ena
delvis förklarar det andra. Det är kanske inte lika glamouröst som en Bootsy
Collins-konsert men jag vill tro att det är vad Mejeriet först och främst är
också idag. Ett hus där man får chansen, helt enkelt.
Cecilia Nordlund, 34, Malmöartist som har haft fler band, bland annat
Monkestrikes och Souls, nu Sunshine Rabbits.
– Mejeriet har gjort grymt
mycket för Musiksverige. Genom att finnas där och aldrig ge upp. Som Malmöbo
är jag tyvärr lite lat, jag är inte där varje helg direkt.
Ditt bästa minne?
– Jag såg en av mina första konserter där, då
bodde jag i Helsingborg. Det var DiLeva. Helt fantastiskt, han kastade ett
äpple.
Richard Öhman, 44. Pluggar arabiska, drev tidigare baren inne på
Mejeriet.
– Egentligen bör det inte vara så speciellt, utan med
normalt, att det finns sådana här ungdomskulturhus. Mejeriet är ett av de
bättre.
Ditt bästa minne?
– Vissa konserter
var oförglömliga. Som George Clinton, då var det fullt hus.
Och mer?
– Man kan inte säga allt som har hänt, det är barnförbjudet!
Joanna Heilig, en av arkitekterna på byrån A-plan, som byggde om Mejeriet
inför öppnandet 1987.
– Det som var svårast var att det
var ett gammalt hus, som var rätt åtgånget, det hade brunnit. Mellandelen
blev så gott som ny, vi försökte ta tillvara på den ruffa industrikänslan,
försökte bevara husets själ. Det var svårt för mer och mer skulle få plats,
därför valde vi att lägga grejer på höjden. Den största utmaningen var att
huset skulle tåla att förändras. Och redan på tredje dagen kändes det
inbott, femte dagen började folk att spika och kom med färgburkar. Då kunde
jag gå hem.
Vad var det roligaste?
– Att sitta i ett rum fullt med
professionella 13-åringar med grönt hår som visste allt om scenmekanik. Det
var ett exempel på en fruktbar dialog. Allt diskuterade vi fram tillsammans.
Joakim Pagels, 34. Luftföroreningsforskare på LTH och flitig
Mejeriet-besökare under drygt femton års tid.
Vilken var den första konserten du såg?
– Jag tror
att det var My Bloody Valentine, 91-92 någon gång. Jag minns att jag aldrig
hade varit på den typen av konsert någon gång, jag var 18 år och extranumret
var tio minuter med bara dist. Långt senare visade det sig att min blivande
fru åkt på liknande sätt från Halmstad och varit på samma konsert.
Vilka mer spelningar minns du?
– Ride var ju de stora favoriterna då
och sen var det ju alla de där som sedan blev stora, Oasis och Blur. Och
Radiohead spelade där, de var inte så jäkla bra då.
Var det lite så, att man inte alltid gillade banden när man såg dem men att
man kunde skryta om det efteråt?
– Jo, absolut. Jag minns till
exempel när jag cyklade ner någon tisdagskväll och såg ett svenskt okänt
band som hette Kent. Jag tyckte att de var rätt usla, som en sämre variant
på Freda.
Tora Botwid, 17 och Julia Nilsson, 17.
Jobbar ideellt som funkisar på konserter.
– Det bästa med Mejeriet är stämningen. Det är så himla schyst, och alla är så
trevliga (Tora).
– Och att jobba här är en stor chans att komma in i
musiklivet. (Julia).
Vilket är ert bästa minne?
– Ja, när The Ark spelade och vi kom in och skulle städa i logen och Ola Salo
hade en stor turban på huvudet. Han var så schyst! (Julia).
–
Och The National. De var jättetrevliga. Jag började prata med en i bandet.
Han var typ 40, och det är kul att få sån kontakt med folk i en annan ålder.
(Tora)
Lennart Ryde, 68. Kommunpolitiker och granne till Mejeriet som 1985 var en
av dem som motsatte sig Mejeriets tillkomst. Rydes bar är uppkallat efter
honom.
Vad tycker du om jubileet?
– Det är fett.
Vad har du för relation till Mejeriet idag?
– Den är bara
positiv. Jag var ju inbjuden redan till tioårsjubileet. Faktum är att när
min fru fyllde 60 så hade vi buffé här i baren.
Hur gick det till när Rydes bar blev uppkallad efter dig?
– Det
var Pange Öberg som ringde och frågade vad jag tyckte om det. Jag tyckte det
var skoj.
Cat Bengtsson, 39. Jobbade för musikföreningen Folk å Rock, som
arrangerade konserter på Mejeriet från starten 1987 fram till 2000, då
föreningen lades ner.
Vilken är din relation till Mejeriet?
– 1981 blev jag meddragen i kampen för Mejeriet med André Waldhör och Kenneth
Ovesson. Jag var 13 år, då de kom till min skola och sedan var jag och min
kompis med. Det var demonstrationer, uppvaktningar av politiker och
fackeltåg. Kampen hade funnits ända sedan -68, -69. Jag jobbade mellan -87
och -94. Det var jag som döpte alla de som jobbar ideellt till funkisar.
Något särskilt minne?
– George Clinton – en funkkonsert som
varade i fem timmar. Och när jag fick dansa vals med min idol, Mike Scott i
Waterboys. Och Miles Davies, förstås. Eller när jag sa till Oasis att de fan
fick skärpa sig: ”Ni har dåligt rykte men här pajar ni inte för det är ett
kulturhus med ungdomar som jobbar. Då såg de spaka ut.”
Pange Öberg.
– En grej var ju Los Lobos, det var lördag i Lund
och de var lediga. Vi fikade och tittade på korpfotboll.
– Det mest
flippade var när jag fick gå och mata ankor i Stadsparken med Dizzy
Gillespie. Han ville ha sällskap och lite luft.
– Ramones var
kända för att spela sina låtar väldigt fort och att låtarna var korta. Deras
konserter brukade vara slut efter femtio minuter. Och konserter är ju nästan
alltid sena, men Ramones hade en grej. De gick alltid på i tid. den här
gången sju minuter för tidigt. När de var klara var det flera hundra i
publiken som inte hade hunnit komma dit. Sedan gick Ramones till en
jourbutik och köpte frukt och sedan gick de och lade sig på hotellet.
Per Sunding, 40, musikproducent och förgrundsfigur i Eggstone. Uppskattar
att han har spelat ett tiotal gånger på Mejeriet.
– En gång
tog Pange fram en låda med gamla demos som band som ville spela på Mejeriet
hade skickat in och så hade vi pop quiz i logen. De som gissade vad det var
fick en band-t-shirt från en annan låda. Det var många demos, och det var en
demo som var sämst av alla. Det var vår egen, vi kände inte igen det för det
var mest ett sprak.
– Jag har sett många konserter på Mejeriet också.
Stone Roses som söp bort sig alldeles, Blur efter Parklife (det var
enastående), Violent Femmes (härligt och jättehögt ljud). Men ett band som
jag aldrig har sett var Ramones fastän jag hade köpt biljett. Det stod kl 21
på biljetten, de börjar väl senare som vanligt tänkte jag. Men när kom
klockan 22 hade de spelat 33 låtar på en timme och det var slut.