Så startar du en klubb!

Erkänn att du har tänkt tanken. Du skulle vilja ha din egen klubb. Bestämma över musiken och få allting att bli precis som du vill ha det. Roliga människor och bästa dansgolvet. Det har i alla fall jag gjort både en gång och två. Jag skulle vilja ha en liten krypinklubb där folk kom för att lyssna till Gunnar Wiklund, panflöjtsmusik med dåligt rykte och tidiga spår med Kenny Rogers när han spelade med The First Edition. Men så strandar allting på den enorma insikten om att det troligtvis är skitjobbigt att arrangera och fixa och hålla på.

Men hur jobbigt kan det egentligen vara, och vad behöver man tänka på? Det är här som cykeln kommer in i bilden. Första resmålet är Moccasin där jag bestämt träff med Said Karlsson över en kaffe. Han borde veta lite om hur man får en discokula att snurra. Tillsammans med sex kompisar startade han indiepopklubben Crush på Deep för snart två år sedan. Det slog gnistor om klubben redan från början.

Äntligen kommer jag att få ventilera mina negativa tankegångar om hur jobbigt det måste vara. Jag ser framför mig en checklista där det står:

• Ordna med vakter
• Köp 20 golvmoppar och grön-såpa
• Kontakta ljudtekniker
• Skaffa alkoholtillstånd
• Ring EU om bidrag

Men så var det inte alls. Said hade precis flyttat ner från Stockholm och han saknade en indiepopklubb. Det gjorde hans kompisar också. Så de snackade sig samman och så följde de upp ett rykte som gjorde gällande att det fanns lediga lokaler hos Deep på Amiralsgatan. De kom överens med lokalägaren om att köra en testrunda. Lokalägaren står för bartendrar, vakter och städning.

– Man kan säga att vi bara står för det musikaliska och marknadsföringen, berättar Said och får det hela att låta så enkelt.

– Behöver du inte ta fram kvasten och börja städa när klubben stänger? frågar jag Said. Jag vill ju inte i första taget överge min bild av hur jobbigt det måste vara.

– När klubben stänger så är vi klara och kan gå hem. Vi har ingenting med städningen att göra.

Fast han nämnde ju något om det här med marknadsföring, det är säkert inte så enkelt. Man kan ju köpa en annonsplats i en dagstidning men det är säkert jättedyrt. Så hur gör man sig hörd? Stadskärnan är ju redan tapetserad med flera lager av posters och affischer och det sägs ju att om man inte syns så finns man inte.

– Vi tryckte flyers i god tid innan och delade ut till de som vi ville ha som gäster på klubben. Det är nog viktigt att dela ut till rätt folk. Och så hade vi stor hjälp av att det började gå ett rykte om att klubben skulle starta. Det var uppenbar-li--gen många som suktade efter en sån här klubb. Jag tror inte alls på att köpa annonsplats i tidningar.

Efter att ha snackat med Said får jag mig en tankeställare. Det kanske inte är så omöjligt ändå, farbror Wiklund kanske kan få sin revival trots allt, tänker jag när jag cyklar ut bland bilarna på Fersens väg. Efter samtalet med Said summerar jag vad som verkar vara bra att tänka på om man ger sig in i klubbsvängen som gröngöling:

• Börja småskaligt och pröva sig fram
• Inte satsa mer än man är beredd att förlora
• Allting är förhandlingsbart (hyra, intäkter, lokaler)
• Satsa på det man brinner för
• Det värsta som kan hända är att ingen kommer

Men helt omvänd är jag inte. Det kan ju inte uteslutas att Said helt enkelt har haft lite flyt. Det får bli till att cykla vidare. Nästa dag har jag ett nytt möte. Den här gången är det med arrangörerna bakom den relativt nystartade hårdrocksklubben Hellnight på Adelgatan. Vi sätter oss på Vinnys på S:t Knuts torg. Det är varmt och dessutom har David Elg, Catrine Thörncrantz, Conny Mårtensson och Annicki Thörncrantz en hårdrocksklubb ihop och på Vinnys har de öl. Känns som att det funkar bra ihop.

Kanske kan de här människorna kan ge mig den nakna sanningen om det oändliga slitet som det innebär att starta en klubb? Men jag blir genast skeptisk. De ser inte alls slitna ut. Tvärtom är de glada och talar lyriskt om sin klubb. Jag förstår genast vad det är det frågan om: de här människorna behöver inte heller städa efter sig.

– Vad gäller lokalen behöver vi inte göra någonting. Vi kan komma dit fem minuter före och sticka så fort vi stänger. Det som är slitsamt och tar tid, det är marknadsföringen, berättar Catrine.

Tidigare har hon och David legat bakom klubb Electric Shock Treatment på Panora, och det var slitsamt på ett annat sätt. Då handlade det om att göra allting själv. Städningen inkluderad.

– Vi har slitit så jävla mycket med andra klubbar, det är helt sjukt vad man gör för kanske bara femtio personer, berättar Catrine.

– Efter en sån kväll var man inte alltid så glad som man hade velat vara. Men nästa datum var man ändå igång och körde på för fullt, berättar David.

Hellnight och Crush har något gemensamt. De är två klubbar som båda har en tydlig musikinriktning och som det har gått bra för. Vad har de mer gemensamt? Jo, arrangörerna bakom de båda klubbarna är överens om att man inte kan starta en klubb som redan finns och som går bra, för det är Malmö alldeles för litet och publiken alldeles för svårbearbetad.

Första kvällen var det fritt inträde till Hellnight. Det tror Annicki är en bra idé för då kan folk testa klubben utan att riskera någonting. Det är känsligt vad saker och ting ska kosta och vad folk är beredda att betala.

– Hårdrockare är kanske inte så väl bemedlade. Därför var det viktigt att vi fick ner ölpriset som från början var för högt. Sånt där får man känna av efter hand, berättar David.

För en krogägare innebär en lyckad klubb ökade inkomster genom ökad försäljning. Men det finns inga standardavtal att hålla sig till när det kommer till vem som ska betala för vad. Allting är förhandlingsbart. När man ingår ett avtal rekommenderar David att man gör det skriftligt.

– Jag vet många klubbar som betalar hur mycket som helst bara för att få vara i en speciell lokal, men kan man minimera den kostnaden har man ökat sina chanser betydligt.

Så här långt börjar det se ljust ut för Gunnar Wik-lund-idén. Nu behöver jag bara hitta någon med en schyst lokal som nappar på min idé. Och så behöver jag ladda ner en ansökningsblankett från Bolagsverket om att jag vill starta en ekonomisk förening. På tal om ekonomi, om det nu går vägen kanske jag kommer att bli rik på kuppen? Det vore ju inte så dumt. Jag slår Said en signal och frågar honom hur det ligger till.

– En bra kväll kan det bli en liten slant över. Men allting behöver återinvesterad eftersom man inte vet hur nästa kväll blir. Men det är absolut inga stora pengar inblandade och jag skulle inte rekommendera någon att starta en klubb för att bli rik, berättar Said.

Men även om Said och folket bakom Hellnight har positiva erfarenheter så vet jag att det inte går vägen för alla. Åtskilliga klubbar verkar försvinna lika hastigt som de uppstår. Det finns många som är hur ambitiösa som helst med sina klubbsatsningar men som ändå inte når ända fram. Det blir till att cykla vidare. Jag har kommit att tänka på en tjej som heter Olga Collantes. Hon är för tillfället klubbvärdinna på Sweetness på Buddah Lounge och hon har legat bakom klubbar i både Malmö och Stockholm. För tre år sedan träffade jag henne inför premiären för hennes klubb Liquid Lounge på Privé. Hon hade lagt ner en himla massa arbete på att sälja in konceptet bland både sponsorer och potentiella gäster till den exklusiva medlemsklubben. Det vad bäddat för succé men någon succé blev det aldrig. Eft er två gånger lades klubben ner och allting var glömt. Jag var nyfiken på vad hon tänkte så här efteråt. Vi bestämde möte i baren på Volym.

– Det handlar om att ha tålamod, man kan inte ha en klubb två gånger och sen lägga ner den. Man måste ge det lite tid, ge klubben en chans, berättar Olga och låter oss förstår att det inte var hennes beslut att lägga ner klubben så snart efter premiären. Hade hon fått mer tid på sig hade hon velat sänka åldersgränsen. Erfarenheten med Liquid Lounge på Privé har även lärt henne hur stor betydelse det har vad ett ställe har för rykte.

Att starta en klubb verkar onekligen kräva en hel del. Man ska tänka igenom sitt koncept och sedan skall man locka med sig någon krögare på planerna. Någon lön kan man knappast räkna med att plocka ut och även om man aldrig behöver krama ett kvastskaft så är det en hel del annat man behöver göra. Så varför gör man det? För Olga är anledningen solklar.

– Att se tusen människor ha kul med sina vänner och även folk de inte känner, att se dem stå och bli tokiga av musiken och se alla dessa ansikten på sin klubb gång efter gång efter gång, det är värt allt arbete!

Said är inne på samma linje. Han minns speciellt en av klubbkvällarna när de hade karaoke.

– Det var en av kvällarna när vi hade karaoke. Det var helt smockfullt och alla stod och hade allsång till The Smiths på ovanvåningen. Det var en sådan eufori och glädje. Det var en sådan kick att tänka att utan mig så hade de här människorna varit någon annanstans och haft betydligt tråkigare!

Låter onekligen lockande. Jag försöker föreställa mig på min egen klubb en lördagsnatt någon gång efter tolv. Det är smockfullt i lokalen och jag avslutar min kulturgärning med ”Poetry Man” med Phoebe Snow. Därefter går alla vidare i natten och badar i fontäner och har det bra.