Och den är inte ensam. Under det senaste året har det poppat upp hjärtan,
mönster och bilder lite varstans på stans trottoarer.
Det gäller bara att hitta dem. Och just i själva upptäckten av gatukonsten
ligger en stor del av upplevelsen. Marken förändras under ens fötter. Man
hajar till och undrar om andra har lagt märke till samma sak. Som det
målade budskapet på trottoaren på Norra Skolgatan: ”Det gör inget om du
kommer fem min för sent”.
Eller de fejkade fågelskyltarna i Pildammsparken. Bland anslagen om
knölsvan, storskrake och sothöna finns det insmugna kopior om helt andra
arter som hiphoppare (hippus hoppus) eller brat (glans bratolinus),
”gyllenbrun till färgen och lätt glänsande”.
Smart satir, javisst. Men ganska sällan finns det några egentliga budskap i
gatukonsten. Även om den bara genom sin närvaro påminner oss om hur
odemokratiskt det offentliga rummet är. Att den som vill synas antingen får
köpa svindyr reklamplats eller vara en så pass etablerad konstnär att
kulturnämnden gå ner i spagat.
För det finaste med
gatukonsten är att den varken kan säljas eller köpas. Att konstnärerna
anstränger sig helt utan personlig vinning, utan att ens få cred.
Malmö Streets Project, som ligger bakom mosaikstenarna, beskriver på sin
hemsida vad som driver dem:
”Stan är trist. Det finns alldeles för få saker som överraskar och får mig
att le när jag snubblar ut för att köpa mjölk.”
Bästa konstmanifestet jag läst. Vi som bor i stan borde bara tacka och ta
emot. Och hoppas att gatukontoret lämnar verken i fred.
Dygnet
Runt har träffat några av de okända konsthjältar som ser till att stan är
lite roligare när vi ska handla mjölk: Malmö Streets Project och Herr
Ballerina i Lund.