Somliga människor upplever det som inbjudande när de ser ett dukat bord med
framlagda bestick och en servitör som står i givakt. Somliga känner tvärtom.
Jag hör till dem som tenderar att vända i dörren. Jag trivs på dunklare
ställen där möblemanget är kantstött och jargongen gärna får vara lite
råbarkad.
Som på Nobes häromdagen, när den unga tjejen som tappade upp öl i baren
råkade spruta ölskum på min kompis när hon skulle byta tunna, och en
kvinnlig gäst i baren gastade att det ju inte var hon som skulle spruta,
varpå gubbarna skrockade.
Visserligen billigt och stillöst, men ändå en helt rätt sunkhaksreplik. Inte
så politiskt korrekt och ingen som har satt upp avspärrningsband kring
fötterna för att inte bli trampade på tårna.
På ett bra sunkställe ska man kunna dra sig tillbaks och sitta obemärkt i
ett hörn. Det ska finnas billig öl och något okomplicerat att äta. Dessutom
behövs det stammisar som sitter och tjatar och personal som kan ge svar på
tal och bryr sig om sina gäster.
Regnskogarna och sunkställena har en sak gemensamt: de är båda är
utrotningshotade. Vi har alla lärt oss hur fort det går att såga ner ett
stort träd, men hur lång tid det tar för ett nytt att växa upp. Det är
likadant med sunkställena. Och de måste inte bara växa upp under en massa
år, det måste också få börja växa lite mossa och parasiter på dem för att de
ska kännas riktigt som hemma.
Ibland försöker jag tänka vilka av dagens nyetablerade ställen som har
potential att bli morgondagens sunkhak, men jag har ärligt talat svårt för
att känna något större framtidstro på den fronten. Det krävs dessutom att
man har nära till sitt sunkhak. Varje kvarter behöver sitt eget ställe.
Ingen vettig människa sätter sig på bussen och åker över halva stan för att
gå på sunkhak. I alla fall ingen jag känner. Själv har jag 7.37 minuters
gångväg till mitt ställe, och redan det känns som på gränsen till att vara
för långt.
Jag har träffat åtskilliga nyblivna krögare som stolt visat upp hur de
renoverat krogar de tagit över. När det här händer brukar det alltid finnas
någon koncepttanke med i bakgrunden. Det brukar heta något i stil med ”vi
har märkt att folk är mer medvetna om vad de äter och dricker, och är
beredda att betala mer än tidigare”.
Inget fel i det, men det blir rätt tråkigt i längden, och som
sunkhaksmänniska kan jag ibland uppleva det som att en våg av antiseptiskt
tänkande har svept in över krogvärlden. Det ska vara hygieniska ytor och
skandinavisk design. Gamla sunkhak försvinner för att aldrig komma tillbaka.
Jag vill ha ställen där jag kan sitta och känna mig skabbig men ändå känna
mig bra.