Raggargänget rullar än

Vad gör Malmös raggare på sommaren? Hänger på Mobilia och pratar motorer. Och kör skiten ur gummit på Meca Raceway. Dygnet Runt hängde en kväll med Joker och Smajkan.

Klockan är strax före sex på kvällen. Vi sitter vid ett bord intill gatuköket på Meca Raceway, Sveriges förmodligen bullrigaste uteservering. Det är ungefär en halvtimme kvar till de första körningarna, och Joker (Jonas Ek) och Smajkan (Lars Eriksson), två av Malmös mest inbitna raggare, har tagit sig till racebanan som de alltid gör på onsdagarna. Förväntningarna är höga och åskådarläktarna ser ut att bli fullsatta.



Besökarna är från alla samhällsklasser och åldrar, och medan jag tittar på plankar en medelålders man och hans son in genom att klättra över det två och en halv meter höga staketet med varsitt fånigt leende på läpparna. Dragracingen i hamnen drar folk. Medelålders, ungdomar, seniorer, danskar. Och som sagt Malmös raggare.
– Vi brukar ses här på onsdagar och vid Mobilia på torsdagar. Förr träffades vi och hade utställning på Mobilia innan vi gled runt lite i bilarna och tävlade illegalt här nere i hamnen. Men sen banan byggdes behöver vi inte det, säger Joker.


Det småbusiga har alltid legat raggarkulturen varmt om hjärtat, och det gör det fortfarande. Även om det inte är lika mycket bus som förr. På 60- och 70-talet skrämde ordet ”raggare” slag på folk över hela landet. Inte ens skinheadsen på 80- och 90-talen kunde injaga en så totalt skitnödig skräck i hederliga medborgare som en ung man i brylcréme, skinnväst och raggarbil. Och skräcken var befogad, menar Joker.
– Visst, för trettio år sen skulle man slåss. Men vi slåss inte nu för tiden. Inte om vi får vara ifred. Det är som med Hell’s Angels. De jävlar inte med Svensson om inte Svensson jävlas med dem.

Och att inställningen till raggare har ändrats kan Smajkan intyga.
– Det är ingen som ser oss som ett hot längre. Senast igår blev jag uppringd av en pensionär som ville att vi skullle köra henne och hennes kompisar till ett konditori. Häromdagen körde vi en runda med ett gäng dagisbarn och deras personal. Och för några år sedan körde vi en klass med funktionshindrade och utvecklingsstörda studenter till deras avslutningsfest.


De beryktade raggarfesterna från förr, när spriten flödade och invånarna låste in döttrar, mödrar och fastrar hör också till svunna tider.
– Festerna har vi kvar men det är inte mycket bråk. Och om det bråkas är det inte vi som startar det. Det är folk som kommer i Volvo och Fiat och sån skit som super, skriker och störar sej, säger Joker.
– Faktum är att vi är ett utdöende släkte så vi måste hålla ihop. Träffar man någon med raggarhink så blir man så jävla glad att man bara måste bli kompisar.

Var träffar man då andra raggare, förutom på fester?
– Förutom här och på Mobilia träffas vi i Löddeköpinge på tisdagarna. Och så åker vi på bilträffar utanför Malmö. Förra helgen var vi på en träff i Varberg, där det fanns över 5000 bilar.



Finns det ingen raggarklubb i Malmö?
– Nej, det finns ett trettiotal i Skåne men ingen i Malmö. Så vi har bildat en egen klubb lite på skoj. Vi kallar den Egotripp Cruisers. Vi är bara sex personer och har ingen klubblokal. Men det är åtminstone en raggarklubb.

Men att hitta någon som gillar jänkarbilar verkar egentligen inte vara överdrivet svårt. Åtminstone inte på Meca Raceway. Här står jänkarbilarna som spön i backen. Och även om antalet raggare verkar minska, eller antalet personer som kallar sig raggare, så ökar intresset för raggarkulturen. Kanske började det med ”The Fast and the Furious”, som enligt ryktena fick amerikanska sportbilar i 70-talsmodell att stiga skyhögt i värde. Ett annat tecken är Josefin Ekmans bok ”Rockabilly: en bok om de sista romantikerna”, som tar ett helhetsgrepp på hela rockabillykulturen.
– Ja, intresset för raggarkulturen växer lavinartat. Och det handlar ju om så mycket mer än om bilarna, även om de förstås är i fokus, säger Joker.
– Det handlar om den amerikanska college-stilen. Man tar bilen och kör iväg och träffas, umgås, lyssnar på musik, har roligt. Det är raggarkulturen i ett nötskal, säger Smajkan.
– Det finns folk som tar det riktigt långt och klär sig tidsenligt i rockabillykläder och allting när de är ute och åker, säger Joker.

En finess som får en annan raggare vid bordet att utbrista:
– Rockabilly är för bögar.

Varpå Joker vänder sig mot honom och säger vänligt men bestämt:
– Det var med rockabillyn alltihop började.

Varmed diskussionen är avslutad.

Klockan är sju och det börjar dra ihop sig till de första körningarna. Folk registrerar sina bilar för körning och genomgår den obligatoriska besiktningen. Och även om här är många jänkarbilar så är här mycket annat också.
– Som du ser finns här allt från raggarhinkar till jänkarmotorcyklar och upphottade Fiats och Volvo. Alla är välkomna att vara med. Men personligen ser jag helst inga risbilar här, säger Joker.

Han brukar plåta spektaklet för sin hemsida, där han har samlat inte hundratals eller tusentals bilder, utan omkring 55 000 bilder. Nästan alla på jänkarbilar.
– Jag har alltid haft det här intresset. Min första jänkarbil köpte jag 1999 och sen dess har jag haft 6–7 stycken. Just nu har jag en Buick Skylark från 1965. Den har fetare motor, fetare däck och hela paketet och är bra att köra race med. Men jag vågar inte ta ut den och plåga den på banan idag, den är inte riktigt i det skicket.

Vi går fram till bilen. Den har alla attributen, hela vägen till de vita plyschtärningarna i backspegeln. Eller snarare grå.
– Ja, men de har varit vita. Jag vågar bara inte tvätta dom, då trillar prickarna av.


Strax in till står en av Smajkans bilar, en Chevrolet Caprice 1970. Hemma har han också en Imperial från 1958.
– Rena impulsköp båda två. Man ser en bil som känns rätt och då köper man om man har råd. De finns dom som väntar i tio år på exakt rätt modell i exakt rätt färg, men så gör inte vi. Har man inte obegränsat med pengar får man ju ta vad som finns. Det kan bli en annan modell än den man tänkte, men det kan bli lika bra ändå.

Att både Joker och Smajkan lägger ner mycket tid och pengar på bilarna är en underdrift.
– Jag lägger mellan 20 och 40 timmar i veckan, som mest under vinterhalvåret. Bara under den här vintern kostade mig bilen 40000 spänn, förklarar Joker.

Smajkan menar ändå att det inte måste bli dyrare än att hålla på med andra slags bilar.
– Har du en vanlig Cheva finns det ju miljarder reservdelar därute. Till vissa modeller hade Chevrolet exakt samma förgasare från 1955 till 1993. Så har du en bil från 1993 så passar en förgasare från 1955 och tvärtom. På en risbil passar delarna för fan inte från det ena året till det andra.


Körningarna börjar och gummiröken lägger sig tät över asfalten. Motorer vrålar, däck tjuter och folk i reflexvästar plockar regelbundet upp småsaker från banan.

Smajkan ler lyckligt och pekar på ett vitt, kantstött vidunder som ser ut att komma direkt från ett museum. Vilket det nästan gör.
– En Chevrolet Nova från 1964. Den har stått i garage från 1986 fram till förra året. När ägaren tog ut den fungerade den som om ingenting hade hänt. Ser du hur han sitter i baksätet och kör? Det är för att motorn är så jävla stor.

Ägaren till bilen, Kemal Mirazovic, startar bilen och orsakar ett ljud som förmodligen hörs till Köpenhamn.
– Motorn har 350 hästar, men det är bara den lilla reservmotorn. Den riktiga motorn har 600, men jag råkade köra en cylinder genom motorblocket, förklarar han.

En bit därifrån hörs ett avgrundsvrål när en kille från Danmark varvar sin grönaktiga jänkarbil. Marken vibrerar flera meter bort och ljudet är öronbedövande. En klunga samlas genast runt omkring. Joker och Smajkan ser saliga ut.
– Vi umgås också mycket med danska raggare. De har inte skinnvästar som vi, det är det bara knuttarna som har där. Men de har väldigt fina bilar. De danska raggarna verkar ha mycket mer pengar än de svenska.

Körandet är nu i full gång, och vi går de få metrarna till tävlingsbanan. Härute är det gott som säkerhetspersonal, poliser och funktionärer. De flesta har öronproppar. Dock inte Smajkan. Efter ett par motorcyklar tornar två enorma pick-uper sig upp över banan. Svart, tjock rök bolmar ur de dubbla avgasrören.
– Kolla dieselloken, säger Smajkan och garvar.

När bilarna vrålat iväg är det dags för en motorcyklist att åka ensam. Och det är nog bara klokt. Det är nämligen en dragrace-motorcykel med gissningsvis en miljon hästkrafter. Man anar spänningen och respekten hos samtliga åskådare. Föraren varvar motorn lite och folk håller för öronen i skräckblandad förväntan. Smajken står emot i det längsta, men efter några små rusningar på motorn måste också han skydda trumhinnorna. Motorcykeln exploderar iväg i ett inferno av rök och gummi. Feta jänkarbilar i all ära – det finns förmodligen ingen raggarhink i världen som hänger med ett sådant monster.

Något som Smajkan hanterar på vant raggarmanér. Han drar bara fingrarna ur öronen och ler snett.
– Det där är inte manligt, det är bara sjukligt.

.................

Litet raggarlexikon
>> Raggarhink: Jänkarbil
>> Risbil: Asiatisk bil
>> Albantaxi: BMW
>> Rasta: Köra ifrån någon annan på ett förödmjukande sätt
>> Kundvagn: Bil med stor bakspoiler
>> Plastbil: Pimpad bil som ändå inte kan köra fort
>> Trailer queen: Utställningsbil som aldrig kör, bara transporteras på släp
>> Diesellok: Stor pick-up

Raggarikoner
>> De stora raggarikonerna är Elvis Presley, Marlon Brando och James Dean. Högt på credlistan ligger också The Boppers, vars första lp ”Number 1” faktiskt sålde i hela 400 000 ex när den släpptes 1978.
> > Störst av de svenska raggarikonerna är utan tvekan Eddie Meduza (1948–2002), som länge personifierade den nordiska raggarkulturen. Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Norstedt) skrev över 900 låtar varav många var raggar-relaterade. Förutom klassikern ”Mera brännvin” skrev han låtar som ”Volvo”, ”Punkjävlar” och ”Herr Karlsson är ett svin” (tillägnad Bert Karlsson). För att inte nämna ”Kuken står på Mats Olsson” (tillägnad Expressen-journalisten Mats Olsson). Eller ”Mats Olsson runkar kuken” (också den tillägnad Expressen-journalisten Mats Olsson). Eller ”Mats Olsson är en jävla bög” (också tillägnad Expressen-journalisten Mats Olsson).

Raggarprylar
Raggare har alltid omhuldat det smått laglösa och rebelliska, gärna med en smak av den amerikanska söderns 50-tal. Raggarsymbolen över alla andra är därför sydstatsflaggan, som enligt raggarna står för just frihet. Andra klassiska raggarattiraljer är plyschtärningar och brylcréme. Förr hade raggarna ofta dessutom rakblad monterade på skorna (för att fixa en fin straffspark) och knogjärn (som skydd mot plötsliga handsmärtor).



Raggarfilmer
Raggarkulturen har dokumenterats flitigt både här hemma i Sverige och i USA. Här är några must-sees:
>> ”Raggare!” (Sverige, 1959) med Christina Schollin
>> ”Raggargänget” (Sverige, 1962) med bland andra Ernst-Hugo Järegård, Laila Westersund, Sigge Furst och Jan Olof Strandberg
>> ”Susanne” (Sverige, 1960) med Susanne Ulfsäter
>> ”The Choppers” (USA, 1961) med Arch Hall Jr
>> ”Dragstrip Girl” (USA, 1957) med Steve Terell
>> ”Sista natten med gänget” (USA, 1973) med Harrison Ford

Raggarlyssning
Musik är en viktig del av raggarkulturen. Åtminstone så länge det handlar om 50-tals rock (eller åtminstone låtar som påminner om 50-talsrock). Här är ett urval raggar-anthems:
>> The Boppers: ”Goodnight Sweetheart”
>> Chuck Berry: ”My Ding-a-ling”
>> Elvis Presley: ”Jailhouse Rock”
>> Buddy Holly: ”Peggy Sue”
>> Eddie Meduza: ”Mera brännvin”