Mejeriet – en kärlekshistoria

Text: Kristin Nord
Publicerad 26 september 2007 21.45 Uppdaterad 27 september 2007 15.05

Dygnet Runt.
Tegelhuset på Stora Södergatan i Lund rymmer ett mejeri med nostalgi. En förening där ideella krafter är kärnan och där typ alla har spelat. Mejeriet fyller 20 och Dygnet Runt har gottat ner sig i de viktigaste kapitlen.
1985
Den svartvita arkivbilden är daterad 1985-11-26. I Stadshallen i Lund sitter Gun Hellsvik, moderat och Kommunstyrelsens ordförande.

På läktaren ovanför: En åhörare iförd svart skinnjacka och rånarluva.


Mejeriet debatteras i kommunfullmäktige 1985. Kommunstyrelsens ordförande Gun Hellsvik (m) hade polisbeskydd. Foto: Thomas Löfqvist


I tidningen dagen efter står det att Gun Hellsvik har polisbeskydd. Och att ungdomar har demonstrerat på Lunds gator. Allt verkar väldigt dramatiskt, den dagen då Mejeriet debatteras i kommunfullmäktige. Efter ytterligare två dagar klubbas beslutet som allaktivisterna har kämpat för sedan 1968. Två år senare kommer dörrarna att slås upp när det ombyggda mjölkmejeriet blir ungdomskulturhus.

Pange Öberg var 19 år när bilden togs. En musikkille som hoppat av gymnasiet för att genom föreningen Folk å rock boka konserter på Sparta.

2007 är Mejeriet en 20-åring med växtvärk och Pange en legend som minns.
– Vi var otroligt noga med att vara parlamentariska i vår kamp, vi bestämde oss tidigt för att slå politikerna på deras villkor: Att vara bättre, att ha mer kunskap och inte gå över lagens gränser. Att frågan blev så dramatisk det var något vi inte kunde styra – ungefär som att MFF Support helt plötsligt råkar ut för en falang som de inte kan kontrollera. Det fanns sådana tendenser, men det var nog mer dramatiskt för den som stod utanför och väntade.

Pange Öberg fortsätter:
– Det överskott vi fick in på konserter la vi på en tjänst, en ren kontorstjänst, som André Waldhör hade. Hans uppdrag var att gå i korridorer, på förvaltningar under deras öppettider. Vi körde utmattningstaktiken.
– Sydsvenskans Jan Mårtensson sa utan tvekan att detta var Lunds största politiska fråga sedan Andra Världskriget. Det säger ju en del.

Ungdomskulturen fick kämpa, som den alltid har gjort, för att driva igenom drömmen: ett allaktivitetshus för replokaler, teaterföreningar och en riktigt bra konsertscen.


Välkänd vy. I tjugo år har Mejeriet hållit till på Stora Södergatan 64. Foto: Bonny Håkansson

1987–1997
De första åren var rejält tuffa, säger Pange Öberg.
– När Mejeriet öppnade var det ju totalt motstånd. Vi hade inte ens alkoholtillstånd de första åren. Vi tog inte ut löner på flera år. Det jobbiga var att vi hade slagit oss så mycket för bröstet att vi hade rätt mycket att leva upp till. Den där Luthern som satt på axeln och klappade varje dag var rätt jobbig.

Ett misslyckande skulle aldrig få finnas.Kommunalrådet Lennart Ryde var en av de mest hårdnackade motståndarna till Mejeriet. 1993 invigdes musikklubben med det dräpande namnet Rydes bar.
– Det var Pange Öberg som ringde och frågade vad jag tyckte om det. Jag tyckte det var skoj, berättar Lennart Ryde i ett bullrande skratt sett med tjugo års distans.

Rydes bar ägde rum varje tisdag, inträdet var trettio-fyrtio spänn och Pange Öberg bandbokarkung.

Under ett drygt decennium kom de kreddigaste banden till lilla Lund. Till exempel: Miles Davis, Alice In Chains, Oasis, Massive Attack, Iggy Pop, Ramones, Ride, Dizzy Gillespie och Blur. Publiksnittet låg på 600 personer – trots att konserterna arrangerades mitt i veckan – en udda dag som gjorde det lättare att övertala artisterna att ta en avstickare till Lund.

ALLA var där, eller så går åtminstone snacket 2007. Mejeriet var de här åren synonymt med musikmagi – och med en sorts garanti om att var bandet inte stort nu så händer det snart.

Christian Kjellvander var tonåringen som just flyttat till Sverige från Seattle där han upptäckt Nirvana och grungen. Mejeriet blev som ett andra hem under fem år – både som replokal för egna bandet Loosegoats och som ett ställe att upptäcka ny musik.
– Jag började gå dit när jag var 17, med falskleg, och så kom man lite slirig till skolan på onsdagarna. Rydes bar var ju the shit, det spelade ingen roll vilket band – om det var The Roots eller Afghan Whigs – det var konsert varje tisdag och det kostade 40 kronor att gå in.

Framgångskonceptet? Så här i retrospektiv får Pange Öberg det att låta väldigt simpelt men också slitsamt:
– Dels var det genom musikföreningen, som redan var etablerad och hade ett uppbyggt nätverk. Och sedan handlade det om att boka jävligt bra band. Jag var en hänsynslös arbetsnarkoman, jag jobbade dygnet runt och så var jag extremt musikintresserad.
– Och så att det var en förening, stora delar av framgången berodde på att ideella människor gick och jobbade på kvällarna.

Pange Öbergs röst blir stursk och ödmjuk på samma gång.
– Det var legendariska konserter. Och det är lätt att säga: ”Gud vilken fingertoppskänsla”. Men det kanske var tur också?

Någonstans i samma resonemang befinner sig Christian Kjellvander. Storhetstiden var Pange Öberg, säger han utan att blinka. Men också:
– Han lyckades bo i Lund när Lund var roligt. Han får mycket credit och det ska han ha. Men Lund var en annan stad, hela klimatet var annorlunda.

Han fortsätter:
– Jag kommer ihåg en Mejerietfestival vid ett tillfälle, 94–95. Det var någon metaldag och någon indiedag och sådär. Och så kom jag cyklande (jag bodde på Linero då) och då sitter det folk längs med hela Södra Esplanaden, säkert 1 000 människor som dricker folköl, en sån hippiestämning. It ain’t gonna happen today.

2007
Pange kastade in handduken för tio år sedan, lämnade Mejeriet och jobbar nu på andra sidan musikbranschen som turnéarrangör med United Stage i Stockholm.

Var sak har sin tid. Det senaste decenniet har slagit hårt mot Lundakulturens flaggskepp. Medierykten om sparbeting, chefer som kommit och gått alltför fort, indragen bandbokartjänst och svaga konsertscheman med alltför liten publiktillströmning. Och ovanpå det: En grannstad med väldigt vitalt musik- och klubbliv. Studenter som kanske hellre väljer en nationsfylla med house-dj framför en nischad konsert som kostar en bra bit över hundralappen.


Publiken får vad de vill ha på The Arks spelning på Mejeriet i april 2007. Arkiv: Leif Å Andersson

Men på Stora Södergatan 64 är leendena ändå stora. En relativt ny regi gjuter ungt, nytt liv i den gamla mjölkproduktionsbyggnaden. Johan Widerholm, 28, tog jobbet som press- och marknadsföringsansvarig för ett och ett halvt år sedan. Och sedan musikföreningen Repeater tog över bandbokningen 2004 har två personer nu kunnat anställas på halvtid: Jakob Svensson, 23, och Ellen Arkander, 22.

Konserterna utgör den största delen av Mejeriets verksamhet, men bredden är ett av slagorden. I huset huserar sex föreningar – förutom Repeater även jazzarrangören Plektrum, Månteatern, Folkets Bio, Råfilm och Heptown. Dessutom replokalerna som Lunds alla band på uppgång förr eller senare bebor.

Mejeriet är ett fungerande ungkulturhus – men vad hände med de där bokningarna som fick folk att hyra bil och köra 35 mil bara för en kväll? (Johan Widerholm gjorde det själv en gång för att se NOFX).

Pange Öberg tror inte att det är svårare att göra bra bokningar idag. Men att det större utbudet gör att det är svårt att hitta rätt.
– Det var nog lättare då att känna att det här skulle kunna smälla. Jag kommer ihåg första gången jag hörde ”Smells Like Teen Spirit” och ingen annan hade hört den. ”Det här kommer att förändra världen”, det kändes direkt, säger Pange Öberg.

Bandbokaren Jakob Svensson hoppas att Lundapubliken ska känna samma sorts förtroende för Mejeriet idag som på Rydes-tiden.
– Det man önskar är kanske inte att vi ger mer konserter utan att folk ska intressera sig mer för ny musik – att man litar på att det är bra även om det inte spelas på MTV. Det var det som gjorde 90-talet så starkt – att det fanns ett så stort musikintresse.

Mejeriet har levt i tjugo år, och finns om ytterligare tjugo år om trion får säga sitt. Då är kulturhuset förtfarande föreningsdrivet – men utökat.
– Vi har en fysisk vision om att expandera, säger Ellen Arkander.

Kontoren känns inklämda – och Månteatern skulle behöva sin egen scen. Mejeriet vill att bredden i huset ska nå ut till alla.
– Drömscenariet är att det alltid är öppet. Det hade varit ashäftigt om det var aktiviteter här jämt, sju dagar i veckan, säger Arkander.


Mejeriet idag: Ellen Arkander, Jakob Svensson och Johan Widerholm tror på framtiden. Foto: Bonny Håkansson

Att den höj- och sänkbara konsertdelen ska kunna ta fler än 925 besökare är en annan dröm.
– Vi är för små för vissa konserter. Ett mellanting mellan Mejeriet och Olympen hade varit perfekt. Om vi ska sätta Lund ännu mer på kartan är det vad som behövs.

För det behövs ökade bidrag från Lunds kommun – som redan i nuläget pungar ut med 2,3 miljoner om året för Mejeriets verksamhet.

Pange Öberg efterfrågar inte så mycket pengar som den samlande kraft i kulturlivet som var så tydlig i Lund tidigare.
– I mina ögon har Lund misslyckats fullständigt med att behålla viktiga människor i positioner inom kulturen. Mejeriet var flaggskeppet men det fanns ju så mycket mer: Smålands och Anders Tornbergs världskända galleri. Då hjälptes man åt. Det fanns en samhörighet i Kulturlund som jag inte tror finns idag.

Sedan tillägger han:
– Men Mejeriet lever vidare, klart det gör.

Bandbokarna Ellen Arkander och Jakob Svensson säger att konserthösten på Mejeriet är den bästa på länge. Att dippen har vänt och att de tycker sig märka av ett ökat liveintresse i Lund.
– Från mitten av oktober fram till november, då har vi fyra–fem konserter i veckan vissa veckor, säger Jakob Svensson.

Framtidstron finns. Mejeriet kanske aldrig blir som på 90-talet igen. Det kanske heller inte är meningen. Som Pange Öberg säger:
– De som jobbar där nu är skitbra, det finns en långsiktighet. Man ska inte glömma att Mejeriet drivs av ideella föreningar – man kan inte ha en 42-årig bokare, utan det bygger på en omsättning med nya unga bokare. Mejeriets syfte i första hand är inte att göra det som jag blev känd för.

Syftet handlar snarare om Mejeriet-andan, om de ideella funkisarna som lagar mat till artister, städar loger eller står i garderober för att sedan utvecklas till musikbranschproffs.
– Det är ett lätt sätt för folk att lära sig, många som började i garderoben har gått vidare och jobbar någon annanstans idag. Och man märker att det går igen, de som har varit ideella krafter här skickar nu hit sina ungdomar. Det finns en tradition i huset, säger Johan Widerholm.

Ellen Arkander och Jakob Svensson har båda gått den vägen, liksom Pange Öberg, som i och med jubileet än en gång jobbar ideellt, under en kväll när Rydes bar tillfälligt ska uppstå igen – med artister som Thåström, Nina Persson, Timbuktu och Jakob Hellman. Christian Kjellvander kommer också.
– Det känns som julafton – nä, som en fölsedagspresent, säger Jakob Svensson.

Nostalgi är uppenbarligen något som Lundaborna går igång på när det gäller Mejeriet.

Biljetterna till festen sålde slut på tio minuter.

Om Mejeriet

Kulturhuset Mejeriet är en paraplyorganisation som består av sex olika föreningar: Plektrum som arrangerar jazz och världsmusik, Repeater som arrangerar klubb-, rock- och popspelningar, Folkets Bio som driver biografen Södran, Heptown som ordnar swingkurser och andra livearrangemang, teatergruppen Månteatern och filmgruppen Råfilm.

Mejeriet har dessutom ett stort antal replokaler samt driver Stora Söder, ett projekt som peppar ungdomar till diy-tänk.

Större eller mindre text



1 läsare har reagerat på denna artikel

100% är glada

0% är likgiltiga

0% är nyfikna

0% är arga


Hur reagerar du på "Mejeriet – en kärlekshistoria"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu