Persepolis – en fight för friheten

I ordet vi inkluderar hon franske kollegan Vincent Paronnaud som Marjane Satrapi delar ateljé med i Paris och som hon gjort filmen tillsammans med.

Satrapi fortsätter:
– Filmen har tagit tre år och dessutom handlar ”Persepolis” om någonting som hände för tjugo år sedan. Hur skulle den då kunna vara dagsaktuell?

Marjane Satrapi pratar mycket och snabbt, hon röker ideligen, är uppe i varv och lycklig över det färdiga resultatet.

Marjane Satrapi på årets Cannes-festival. Foto: Virgina Mayo/AP

Så nog finns där en viss politisk avsikt.

I korthet skildrar Marjane Satrapi en ung flickas uppväxt, färgad av hennes egen, under den period då shahen störtades och ayatollorna tog makten. Den frispråkiga tjejen vållar vissa problem, föräldrarna blir rädda och bestämmer sig för att skicka henne till Wien. När studierna är slut lider hon av hemlängtan och återvänder till Teheran, får svåra anpassningsproblem, gifter sig, skiljer sig och lämnar landet för Frankrike.

– Både böckerna och filmen är ett försök att bygga en bro mellan öst och väst och visa på likheterna, fortsätter Satrapi. Det är inte så stor skillnad mellan en muslimsk tjej och en kristen. Jag protesterar mot allt snack om kulturkollisioner.

Hon eldar upp sig.

– Man pratar om kvinnoförtrycket i Iran. Javisst, det finns. Men vad ska man då säga om västerländska kvinnor som drömmer om man, tre barn, hund och villa. Det gjordes en undersökning bland studerande i USA. Sjuttio procent av tjejerna hade dessa drömmar. En tillfrågades om vad det då var för mening med att hon studerade på Yaleuniversitetet. Jo, det skulle ge henne bättre möjligheter att hitta en bra man. Puh!! Det är verkligen tillbaka till 50-talet.

– Kvinnor betraktas som kött, i öst lika väl som väst. I öst döljer man dem med slöjor, i väst låter man dem blotta bröstet för att frukt, tuggummi och Gud vet vad ska säljas. I grunden är synen densamma. Och på båda hållen föraktas äldre kvinnor som passerat menopausen. Eftersom de inte längre kan föda kan de ha sex för njutningens skull. Och det ses inte med välvilliga ögon av omvärlden. Längre har vi inte kommit, varken här eller där.

Marjane Satrapi älskar att gå på bio men att arbeta med film hade inte föresvävat henne då franske producenten Marc-Antoine Robert kom med förslaget. Efter viss betänketid och övertalning svarade hon ja.

– Att filma en framgångsrik bok är egentligen absolut sämsta förutsättningen. Men eftersom vi inte visste hur vi skulle göra blev det en jättelik utmaning. Vi skrev manuset helt efter våra egna huvuden och tänkte inte alls på tekniken. Det fick komma sedan och filmen gjordes i 2 D-teknik, det vill säga vi animerade inte i dator utan tecknade.

Dialogen med Catherine Deneuve (mamman), Simon Abkarian (pappan), Danielle Darrieux (mormodern) och Chiara Mastroianni (flickan) gjordes före animeringen. Det innebar att skådespelarna fick stor frihet att utforma texten och behövde inte anpassa den efter teckningarna.

– Catherine Deneuve tog själv kontakt med mig eftersom hon gillar mina serieböcker, säger Marjane Satrapi. Det var extra roligt. Och sedan kom hennes egen dotter Chiara och ville vara med.

Hela arbetet gav mersmak. Men nästa gång blir det inte tecknat utan spelfilm med mycket kyssar och smek.