Latex och lust på kinkyklubben

På fetischklubben Decadent hävdar man att Malmös uteliv upptäckte sin sexualitet tack vare Klubb Kinky, men att man sedan den gått i graven har levt i celibat. Det vill Decadent-arrangörerna ändra på. Därför utlovas numera ett återkommande spektakel för södra Sveriges lack- och latexklädda exhibitionister, där en korsett eller ett par skyhöga stilettklackar fungerar som biljett till en sexuell klubbrevolt.

Radek Rembowski, Decadents visionär och huvudarrangör, menar att fetischscenen lockar till sig människor som är teatraliska och älskar maskerader.

– De som gärna klär ut sig och gillar att spela olika roller, säger han. Lajvare som inte är lajvare, om man så vill.

En kall höstnatt i Malmö kan föreställningen börja i två rödmålade festvåningar på Adelgatan. Stämningen är inledningsvis lite trevande, men avslappnad. En stadig ström besökare dyker upp och vid midnatt är klubben full. Gästerna är varierande och kostymerade. En del är halvnakna, andra fullt påklädda. En man har en piska runt halsen, många kvinnor bär endast stringtrosor till sina korsetter. Modemedvetenheten är hög i lack- och latexvärlden. Svartmålade ögon glittrar, gummihuvor och slöjor skyler ansikten och piercade kroppsdelar visas ogenerat upp.

– We’re dressed to ”sexpress”, skämtar en ung tjej i en utmanande Snövitklänning med en väninna när de går över ett av dansgolven.

Färgstarka gäster spelar med sinnlig kommunikation på tabubelagda strängar i en miljö som å ena sidan grundas på hemlighetsfullhet och å andra sidan är beroende av öppenhet och respekt. Det sociala spelet dem emellan är betydelsefullt. Gestaltningar och masker är lika viktigt för besökarna på en fetischklubb som dansgolvet är för en technoräv. Piskor, kedjor och nakna kroppsdelar i all ära, men sexualiteten är snarare biroll än huvudroll. Associationerna till makt och lidande är inte långt borta i en miljö präglad av dominans och undergivenhet, men stämningen är uppsluppen, full av skratt och glädje.

På klubben finns många kulisser som alla pulserar av olika slags dramatik och förväntningar. Dansgolven – som spelar allt från 90-talshits till electro – utgör två, pianobaren ett annat. I den, på andra våningen, sitter en kvinna med bara skinkor under ett svart snörliv. Hon skrattar över ett glass vitt vin tillsammans med sitt manliga sällskap. En pianist med förbundna ögon skulle egentligen ha underhållit gästerna, men det visade sig vara lättare att hitta en musiker med fetischböjelser än vad det var att hitta en pianostämmare.

I ena änden av pianobaren finns en dörröppning som leder till klubbens mest amorösa skådeplats: lekrummet. Fetischklubbar är ofta ökända för sina ytterst strikta klädkoder, men på Decadent är det framför allt till lekrummet det råder klädtvång, eller snarare tvång på avsaknad av kläder. Följer man den provisoriska skyltningen – ”SM”, sadomasochism, i svart isoleringstejp – hamnar man där. Radek kallar kammaren för ”en hångelhörna på steroider”.

Inne i rummet finns ett kors, en stupstock och piskor som vem som helst som känner sig hågad får lov att använda. Längs de vinröda väggarna sitter män och kvinnor i eleganta skinnsoffor. De pratar och skrattar. Väntar kanske på att någon ska krypa till korset eller samla mod att själva göra det. Ovanför deras huvuden visar en projektor en fetischfilm, i vilken en kvinnas mun är lustfullt förvriden medan hon bakbinds av en annan. En av dem som sitter i lekrummet är Saga Pyk, som döljer sitt ansikte bakom en vit mask.

– Man har hört talas om klubbarna i Köpenhamn, men de är mer slutna än den här, tycker hon. Det är konstigt, men kul, att den här lilla festen har blivit så hajpad.

En av dem som redan har smakat på piskan är Staffan Angere. Han visar en bit av skinkorna vid lackbyxornas linning. Blodröda strimmor löper horisontellt längs huden, men någon smärta lyser inte i Staffans ansikte.

– Jag gillar latex och att bli piskad, säger han med ett brett leende. För mig är det något publikt.

Inom fetischklubbens väggar föreligger en tolerant anda. Bland barbröstade kvinnor och män i kjol och stilettklackar finns det helt enkelt inte plats för fördomar. Utanför, i den vardagliga tillvaron, kan det däremot vara annorlunda. Många provoceras av kläderna, sminket och den sexuella frigjordheten. Att ta sig till en fetischklubb kan därför vara riskabelt.

– Allra bäst är det att få privat skjuts, vidhåller Staffan som menar att han ändå inte är rädd. Åker jag kommunalt ser jag till att ett ytterplagg täcker mig. Folk får gärna titta på mig, det har jag ingenting emot, tvärtom. Men jag undviker självklart platser där jag tror att det finns en risk för mig att bli nedslagen.

Natasha, för kvällen klädd i svart korsett och läderkjol, upplever det inte lika enkelt som Staffan.

– Jag är exhibitionist ut i fingerspetsarna, men jag kan tyvärr inte kombinera det med mitt yrke, säger hon. Mina kollegor skulle tappa respekten för mig och döma mig som en sämre människa om de fick reda på att jag uttrycker min sexualitet så här.

Hon poserar gärna för kameran, men vill inte att hennes ansikte ska synas på bilderna.

– Det är sorgligt att det fortfarande är så mycket fördomar år 2007, suckar hon.I pianobaren, mitt emot lekrummet, befinner sig Lambis Stradoudakis och tar bilder på frivilliga gäster. Till vardags är han modefotograf.

– En del av mina modeller tillhör fetischscenen, berättar han. När de pratade om det blev jag intresserad. Jag har fotat fetischmodeller i studio, men det här är första gången jag gör det på en klubb.

Lambis gör en paus i samtalet för att fotografera en man i grön uniform med svart gasmask som lutar sig mot den vinröda väggen.

– Till skillnad från andra modeller jag fotograferar är det här vanliga människor, fortsätter Lambis efter att mannen i gasmask intagit sin sista pose. Det är väldigt givande att se hur de beter sig framför kameran, resultatet blir ofta annorlunda. Jag får betalt för att göra det här, men tycker att det är så kul att jag hade kunnat göra det gratis.

Vid ett bord på första våningen står tre personer. Linda Nielsen, Max Kjelstrup och en kvinna som vill vara anonym. Hon ler bakom blodröda läppar, Lindas ansikte är täckt av diamanter och Max ser ut att ha färdats i en tidskapsel direkt från 1700-talet.

– Tanken med min kostym var ursprungligen en annan, men jag landade visst i ”En vampyrs bekännelse”, skrattar Max.

De är alla överens om att ett av de främsta skälen till att gå på fetischklubb är att kunna röra sig i en miljö där de kan klä sig precis hur de vill utan att dömas för det. Det är en frizon.

– Man kan klä upp sig och vara sig själv... eller någon annan, säger Linda.

– Utan att det läggs värderingar i det eller blir någon köttmarknad, fyller den andra kvinnan i.

Förr i tiden gick de alltid på Klubb Kinky, någonting de har saknat sedan klubben lades ned 1999.

– Det är många som är här ikväll som brukade gå dit och som man nu får chans att sammanstråla med igen, säger Linda glatt.

När klockan närmar sig stängning står Radek utanför entrén och röker en cigarett för att slappna av. Hans ögon strålar av lycka.

– Tack som fan för det här! utbrister han till människorna omkring sig. Nu kan vi med säkerhet säga att Malmös fetischscen har kommit tillbaka för att stanna!