Vi andra lever i jagets storhetstid. Ingrid Elam korrigerar oss en
smula med sin nya essä om jaget som fiktion, och hävdar att jagfixeringen
har långa anor, men det är inte säkert att den allmänna meningen uppfattar
rättelsen. Den allmänna meningen framhärdar i sin övertygelse om att jaget
är just vår tids gud. De unga författarna har dessutom fått hjälp med
legitimiteten genom att det myntats en ny term: autofiktion. Postmodernt
långt efter postmodernismens död. Autofiktionen får allt vad sanning och
sanningsanspråk heter att börja självsvänga.
Men det är inte sant, det bara verkar vara sant, för det finns de som tvivlar.
Tre av våra främsta författare tvivlar mer än några andra på jagets
okränkbara storhet och källa till den absoluta sanningen.
P O Enquist heter en man som satte sig för att skriva en självbiografi.
Därtill tubbad, bland annat av mig själv, jag erkänner. Han skrev jag, jag,
jag och ”det blev bara lögnaktig skit”, som han själv har uttryckt det. Sen
skrev han ”han” och fick fatt i något. Någon ville kalla hans självbiografi
för hans bästa dokumentära roman. Men det är ingen roman.
Som förläggare tjatade jag också en gång, ja flera gånger, på
Torgny Lindgren att han skulle göra som alla andra sjuttioåriga, manliga,
framgångsrika författare gjort före honom: skriva sina memoarer. I
inledningen till de ”Minnen” som kom i fjol fick jag svar på tal. Inte nog
med att jag får veta att alla hans förläggare tjatat om samma sak, han är
dessutom väldigt noga med att framhäva det löjliga i våra ansträngningar:
”Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har
varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.”
Reservationerna fyller hela första kapitlet, sen börjar författaren ändå
minnas, vi hänförs och tvivlar, hela tiden.
Inte heller Kerstin Ekman kan låta bli att driva med oss förläggare. Där
sitter en nervös, yngre förläggare med ”sin” författares förmenta
självbiografi i handen och undrar varför den berömda Lillemor nu kallar sig
Babba och dessutom skickar manus till en konkurrent. Varför vill
Lillemor/Babba/Ekman göra sitt gamla förlag så illa?
Kerstin Ekman sår också hellre tvivel än syftar mot
sanningen. Mot hennes storartade avslutning på tiden i skojarbranschen kan
man egentligen bara ha en avgörande invändning: hon har snuvat oss på en av
de skarpaste självbiografierna som varit möjlig att föreställa sig. För
mycket vill ha mer: hur var det ”egentligen” i Uppsala på femtiotalet och i
Akademin på sjuttiotalet?
Läser de unga de gamla? Man kan bara hoppas. För tvivlets skull. Jaget klarar
sig alltid.