AISCHYLOS. Prometheus var en titan, en gud ur den äldre generationen i grekisk
mytologi, som stal elden från gudarna och gav den till människorna. Som
straff blev han fängslad vid en klippa dit Zeus örn kom och hackade ut en
bit av hans lever.
Levern läkte under natten och örnen kom tillbaka gång på gång – lidandet hade
pågått i oändlighet om inte Herakles en dag skjutit örnen och befriat
Prometheus.
Ända sedan hjältesagan först flammade upp i antiken har den spridit sig som en
vild brand genom konst- och litteraturhistorien. Starkast brann lågan under
romantiken, men än idag pyr den i till exempel Cormac McCarthys romaner. Den
mest berömda skildringen är och förblir dock det antika dramat ”Den
fjättrade Prometheus” som nu tolkats till svenska av Jan Stolpe och
Lars-Håkan Svensson.
Tragedin, som av tradition men antagligen felaktigt tillskrivs
Aischylos (ca 525-456 f Kr), inleds med att smidesguden Hefaistos motvilligt
kedjar fast eldtjuven vid en klippa i ett ödsligt Kaukasus. Zeus hejdukar,
gudarna Makt och Våld, åtföljer honom. Makt talar varnande och hårt, Våld
förblir iskallt stum. Också Prometheus tiger tills hans fiender lämnat
scenen.
O gudalika luft, snabbt framilande vind,
ni flodkällsprång och havsvågor som bryts och bryts
och skrattar i oändlighet; du, moder jord,
du, allseende sol, se nu hur illa jag,
en gud, behandlas av de andra gudarna
Så gör hjälten sitt högstämda och eleganta inträde i tragedin. Elegant är
också Stolpes och Svenssons överförande av grekiskan och versmåttet (jambisk
trimeter) till en modern språkdräkt och rytm.
Den som tolkar ett antikt drama bör ha siktet inställt både på scenen och
fåtöljen – texten ska kunna utsägas med viss trovärdighet, samtidigt som den
ska fungera vid tyst läsning. Men det finns svårigheter som den
samvetsgranne översättaren står maktlös inför. Tragedierna växlar ofta
mellan högstämd och vardaglig ton, mellan poetiskt djup och banal
livsvisdom. Och idag skaver denna ojämnhet.
Därför är det begripligt, om än lite trist, att teatrarna nästan alltid väljer
att sätta upp moderna omarbetningar före översättningar. För de mer
reguljära översättningarna behövs. Tragedierna är mästerverk i sin egen rätt
och stora delar av kulturhistorien blir urvattnad utan de källor som den
står i ständig dialog med.
De klassiska tragedierna bestod alltid av tre delar och ”Den fjättrade
Prometheus” är den första och enda bevarade delen av trilogin. Den är något
av en särling i tragedifamiljen. Pjäsens hjälte är en gud, inte en människa.
Därtill en gud som förblir stillastående pjäsen igenom. Detta använder
författaren skickligt i tragedins starkaste möte: det mellan Prometheus och
Io.
Io är en sorglig figur som irrat sig till Prometheus klippa. Hon har hamnat i
kläm mellan Zeus åtrå och Heras svartsjuka och med koansikte jagas hon nu
runt världen av en bromsfluga som ständigt sticker henne.
Det är inte bara två personer utsatta för orättfärdig grymhet som möts, det är
det fasta gudalivet som möter människans mållösa irrfärder. Prometheus, som
kan skåda in i framtiden, berättar för Io att hon efter mycket lidande så
småningom kommer att finna ro. Han avslöjar också att hon är stammoder till
Prometheus ännu ofödde befriare – Herakles. Det är ett stycke hopp och en av
de finaste passagerna i en text utan bäst före-datum.
Eldtjuvens brott består inte bara i att han givit människorna
elden, han har även skänkt dem förmågan att förutspå årstidens växlingar,
matematiken och skriften med mera, med sina rationalitetsgåvor kan man säga
att han har skapat vår art. Och där står han fastsatt i upprätt ställning
och tar emot besök från vänner och fiender, straffad enbart för sin
människokärlek. Ja, den som vill läsa in en förlaga till evangeliernas
Jesusskildringar har en fest framför sig. Men om den gode herden från
Nasaret visar sig ynklig vid något enstaka tillfälle tycks Prometheus aldrig
tröttna på att begnälla sin situation. Zeus är dum, vi fattar.
Men när ömkan och självömkan når poetisk höjd blir den njutbar. Kören, som
består av okeanider, havsnymfer, vet hur man jämrar sig med stil:
När vågor bryts, hörs havet dra
suckar; djupen sörjer tungt;
och Hades avgrund vrålar ur sitt dunkel,
floderna med sina flöden
begråter dina kval.
En oändligt god hjälte står alltså mot en oändligt ond härskare. Lite platt
kan tyckas och visst saknas den moraliska spänning som präglar många andra
tragedier. Men frågan är om inte pjäsens svaghet också är dess styrka. En så
allmän upprorisk figur kan alla generationer göra till symbol för sin kamp.
Karl Marx och den revolutionära rörelsen likväl som superindividualisten Ayn
Rand höll Prometheus som hjälte. En gudastörtare som gav arbetarna makten
eller en förnuftsmänniska som vägrade acceptera statens bojor? Take
your pick.
Var Prometheus har sin plats just idag råder det ingen tvekan om. Det
är nära på omöjligt att läsa tragedin utan att tänka på den arabiska våren –
den gångna och den stundande. Tyrannen heter här Zeus, men framför sig ser
man en Kaddafi, en Mubarak, en al-Assad som med ”honungsljuv härskarteknik”
sägs proklamera ”nya dekret godtyckligt, utan ansvar”. ”Tyranner har en
patologisk egenhet: att aldrig kunna lita på en anförvant” heter det
träffande på ett ställe. Och mot denna grymhet står alltså Prometheus med
sin eld, sin rationalitet och sitt hopp och slåss för människorna. I dessa
rastlösa och irrande ”endagsvarelser” ser han något av värde.
Det brukar vanemässigt och lite ängsligt sägas att de grekiska klassikerna är
ständigt relevanta. Att de ännu läses och översätts är tillräckligt bevis
för det. Men i en värld där människor tvingas offra livet för demokrati och
yttrandefrihet är det värt att påpeka att den nästan två och ett halvt
millennier gamla berättelsen om Prometheus är brinnande aktuell.