Hotet mot det öppna samhället kommer inte endast från dem som vill avlyssna
för mycket utan också från dem som säger för lite.
Ett effektivt sätt att försvåra tillkomsten av ett reportage är att inte
delta. Journalister kan förstås inte alltid begära att folk ska uttala sig,
men om de som håller sig undan är personer med ansvar för viktiga
skattefinansierade verksamheter uppstår ett demokratiskt problem.
Den här veckan väntas en grupp saudiska skolbarn till Malmö. Det är
svarsvisiten efter den kritiserade resan till Saudiarabien i våras med barn
från tre malmöitiska grundskolor.
Ett utmärkt tillfälle alltså att nu ta reda på varför hela utbytet hanterats
så hemlighetsfullt och stingsligt, med sådan irritation över oss som undrat
hur Malmö stad kan skicka in skolbarn i ett samarbete med en brutal
diktaturstat.
Men de tiger som både allmänhet och massmedier har rätt att få upplysningar av.
Skolutbytet är en av årets lokala skandaler, särskilt som ingen av
kommunfullmäktigepolitikerna i den styrande kartellen s-v-mp ens har velat
se det som en politisk fråga eller haft ett ont ord att säga om det saudiska
apartheidsystem med barbariska lagar, som förpassar kvinnorna till en
skuggtillvaro utan grundläggande mänskliga rättigheter.
Dessutom rymmer historien en rejäl dos självtillräcklighet på den kommunala
chefsnivån i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo.
I den andra involverade stadsdelen, Fosie, har inställningen varit öppen och
tillmötesgående, både bland politiker och tjänstemän, när jag velat
intervjua dem. Fosies barn- och ungdomschef svarar till exempel att han led
vissa kval innan han bestämde sig för att detta var ett utbyte ”på barnens
villkor”. Finns det, om Saudiarabien är okej, några länder som Malmö stad av
politiska och moraliska skäl inte kan sända barn till? ”Ja”, säger han,
”Burma och USA”.
Av Limhamn-Bunkeflos stadsdelschef Inger Björkqvist, utbildningschef Mats
Bååth och dåvarande stadsdelsordförande Birthe Sörestedt (s) har jag däremot
fått besked att de avböjer att låta sig intervjuas.
Ändå var det Bååth som personligen förberedde utbytet under en resa till
Riyadh som betalades av den saudiska regeringen. Och medan barnen från Fosie
reste på skoltid, som ett led i undervisningen, ledde kritiken av projektet
till att man i Limhamn-Bunkeflo förvandlade det hela till en märklig
semesterresa som eleverna fick söka extra ledigt för.
Accepterar verkligen kommunledningen att en chefstjänsteman på arbetstid åker
på en resa betald av en diktatur för att planera en turistresa för en
handfull elever och föräldrar, och sedan vägrar att svara på frågor?
Malmö stad har en kommunikationspolicy för alla anställda. I den läser jag att
”Vi ska vara enkelt tillgängliga för journalister och villiga att svara på
deras frågor” och att ”Vi ser till så att journalister möts med största
möjliga öppenhet och får full insyn i våra olika verksamheter.” Till
yttermera visso framgår det av kommunens hemsida att just Inger Björkqvist
och Mats Bååth är stadsdelens presskontakter.
Mycket tyder på att de inblandade har missförstått ordet kommunikation och
tror att det handlar om motsatsen till dialog. De bortser kanske också från
att de arbetar för den allmänhet som betalar deras löner.
LARS ÅBERG
journalist